Jag sökte aldrig svaren, jag sökte frågorna

Jag skriver för att jag måste. Ord är min väg över stormande hav, min roddbåt och mina årtag. Mina ord fryser vågorna till is, gör mig till en isprinsessa som kan dansa sig över till fastlandet. Jag skriver för att jag måste. Jag äger inget. Det enda jag äger är mina tankar, mina ord. Jag äger allt.

En ljummen sommarnatt, strax efter midsommar. I baksätet på en bil, någonstans utanför Arboga, vänder jag mig i desperation till mitt sista hopp. Jag knäpper mina händer och blundar – och ber ”Om du låter pappa leva, så lovar jag att döpa mig.”
Skräcken känns som två liter vatten i mina lungor. Har slingrat sig kring ben och armar. Våldtagit min själ. Vi är på väg till Uppsala. Dit pappa skickats med ambulanshelikopter. Vi sitter där i bilen och vet inte om han överlevt färden. Min älskade pappa. Som att, trots den ljusa sommarnatten, köra rakt in i mörkret. Köra. För att vi måste.

Den där sommaren blir allt som somrar inte ska bli. Inget av det man planerar när man tjafsar om semestermål eller ledighetsplanering. Men pappa får leva.

Jag vet att jag har många att tacka för att det blev så. Pappas sambo som ringde ambulansen så fort hon såg pappas tillstånd. SOS alarm, ambulanspersonal, helikopterförare, specialiserad sjukvård och riktiga beslut. Dig och dig och dig. För inbetalda skattemedel. Det finns så många att tacka. Och när pappa två veckor senare öppnar sina ögon och försöker fokusera oss med blicken, precis som en kattunge som nyss öppnat ögonen. När han försöker forma munnen till ord igen. När han spelar munspel i matsalen på sjukhusavdelningen och skojar om Stroke-kvartetten. Då förstår jag. Att jag naturligtvis är tvungen att stå för min del av kontraktet.

Jag kontaktar en präst och berättar om mitt ärende.
Först vill jag göra det i lönndom. Ett drop-in-dop på lunchen. En threesome mellan mig, Gud och prästen. Men efter att ha genomfört en obligatorisk utbildning, som föregår ett vuxendop och i vårt fall betyder några existensiella samtal mellan mig och min präst, växer mitt åtagande till en betydelsefull ritual som jag är stolt över och vill dela med mina närmsta.

Så den 27 november 2015 döper jag mig i Närhetens kyrka. Litet och intimt med tända stearinljus.

Och nej. Prästen bär inte runt mig bland åhörarna. Jag har ingen fadder. Jag spelar musik på en högtalarinkopplad iPhone, Arvid får agera kyrkklocka och Elvira tända dopljuset. Linnea häller upp dopvattnet och Ellinor läser en bibeltext. Och intill mig på första parkett sitter pappa. I rullstolen. Efteråt åker vi hem, äter soppa och dricker vin. Och jag får blommor och fina presenter. Allt känns vackert, tacksamt och festligt.

Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva om min tro. För en tro har jag alltid haft. Jag har bara gett den begränsat utrymme. Och varit rädd för kollektiva sanningar. Jag har också alltid varit medlem i svenska kyrkan, för att jag sedan länge har en stark tilltro till deras sociala engagemang och viktiga plats bland tomrum i skyddsnäten. Och som mötesplats för många i utsatta situationer. Jag har också alltid varit intresserad av existensiella frågor och filosofiska diskussioner. Men jag växte upp i ett hem där vi tog avstånd från kyrkan och samfund. Där jag fått förstå att religiösa människor varit något att akta sig för. Min plats som icke döpt och okonfirmerad har varit viktiga statement i min frihetskamp. Nu har jag förstått att det mest rebelliska val jag kunnat göra i dagens samhälle, var att döpa mig. Även om det inte fanns något som helt egenvärde i det.

Jag brukar skilja på tro och religion. Tror är för mig kärnan. Religionen är ett annat lager av ritualer, och ibland kollektiva överenskommelser. Jag har hittills inte haft mina hallelujahmoments på gudstjänster. Det kan vara viktiga ritualer kopplade till större livsförändringar, men min bästa kanal till känslan och kraften som kallas gud är i bilen med hög musik, med munnen full i snus på ett dansgolv – eller i utbytet av ett leende med en okänd medmänniska i kassakön. Eller för all del – när jag skriver.

Många gånger när jag diskuterar tro med ateister (ateismen är för mig i lika hög grad en religiös rörelse eller tillhörighet som exempelvis kristendom) har de en förbannat stark benägenhet att säga ”Bevisa att Gud finns, så kan jag tro på honom”. 1. I min värld kan vi inte köna en kraft. Han, honom osv är kopplat till ett fysiskt eller socialt konstruerat kön. En kraft som inte förekommer i en begränsad fysisk kropp – eller kanske enligt mig i alla våras kroppar – kan alltså inte könas. Gud är i detta fall en klassisk hen om ni så önskar. 2. Jag kan inte bevisa att Gud finns. För då finns inte Gud. Typ. Ni ger mig ett begränsat verktyg, ungefär som att ge mig endast en tumstock och säg – bygg ett hus med enbart den här. Det går inte. Vad vet en fisk om charken på Konsum (Även om det är där den hamnar)? Jag kan beskriva så mycket runt tron. men hur gärna jag vill är orden också begränsande när det kommer till Gud. Jag kan diskutera, orden hjälper till att finna tröst eller förklara min egen tolkning av utvalda tårtbitar, men vissa saker kan du inte förklara. Iallafall inte med ord. De kan hjälpa oss att komma nära vår inre känsla för Gud – det tror jag också om konst, kultur, sport – you name it. Jag tror ni alla känner igen känslan av salighet eller lyckorus, men att försöka beskriva Gud är som att ta bort idén om gud. Vi kan tala kring, men inte om, Gud. Där är orden begränsade.
Och när jag insett det. Och att jag inte är skyldig någon att förklara min tro, så känns allt så mycket bättre.

Gud har gett oss ord. De ger mig tröst. Tar mig över stormande vatten. Det är gott så.

Jag lutar mig mot det.

Jag sökte aldrig svaret. Jag sökte frågorna.

img_2399img_2397img_2394

Annonser

Skalman on crack / Att bära runt på en cellskräck ur Fångarna på fortet

 

-Jag går och hämtar handskar, säger sexåringen med uppriktig omtänksamhet.
Jag har ingen aning om vad som befinner sig därinne. Men jag förstår att det inte är bra.

Det här är skam. Men jag måste göra någon slags offentlig bekännelse. Om inte annat för att undvika att jag någonsin hamnar där igen. På botten av mänskligheten.

Jag har grävt i mina synder. Flera gånger varje dag. I veckor, månader och åratal. Letat nycklar. Mobiltelefoner. Medlemskort.

Svurit. Stressat. Rotat runt, runt, runt. Och varenda jävla gång. Har jag tänkt. Att jag måste göra något åt detta oändlighetens kaos som befinner sig i den här påsen av fuskläder.

Jag är inte Michael Kors-fäst. Jag kan ingeting om väskor. Inget. Kanske är det därför jag misshandlar den så. Inköpt helt osentimentalt på HM. På uppmaning av min lillasyster, som tröttnat på min överfulla handväska.

Den är rymlig och praktisk, min nya väska. Och de första veckorna är jag så inihelvete lat att jag helt enkelt lever med min gamla väska nedställd inuti den nya. Jag vet inte vem jag försöker lura. Men nu är iallafall även den gamla väskan utfasad och den nya rymliga väskan till brädden fylld med typ allt möjligt. Som om jag gjort mitt bästa för att få valuta för det investerade tomrummet.

Jag får ett wake up call när vi väger oss på Universum. Jag har gått upp 8 kg. Ja, inte för att det spelar mig någon roll. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att sätta nummer på mitt kött och mina ben och mitt hjärta. Vill inte spä på mitt kroppsförakt med att gradera kilon. However – vågen visar ändå en så uppseendeväckande skillnad sedan jag senast vägde mig, att jag funderar en lång, lång stund. Tills jag inser. Att visst fan, jag har ju inte ställt ifrån mig handväskan.

Alltså. 8 kg. Å-t-t-a kilo! Vikten av 2-3 spädbarn, en större katt, åtta mjölkpaket. Tyngden av en mellanstor grävlinghona. Det går jag runt med och bär på min högeraxel. Dag ut. Och dag in. Att det inte är bra för ryggraden behöver ju knappast yppas. Och att jag ändå inte vet vad det är som väger i den där väskan gör det hela bara ännu obehagligare.

Ändå tar det några veckor till, tills syrran är på besök och i princip TVINGAR mig att ta tag i det gamla liket, som jag äntligen kommer till handling.
-Jag går och hämtar handskar, säger sexåringen med uppriktig omtänksamhet.
Jag har ingen aning om vad som befinner sig därinne. Men jag förstår att det inte är bra. Jag förstår att min värdighet som människa står på spel.
Det här är ett problemområde. Sällan har jag känt mig så äcklig.

Den här väskan skulle lätt kunna delta som ett utmanande event i Fångarna på fortet. Ni vet ett sånt där akvarium där där deltagarna får sticka ner handen bland ormar, spindlar, illaluktande gegga och annat disgusting som får folk att vrida sig av obehag. Det här är detsamma. 8 kg av odefinierbart skit. I’m going in.

Och här får ni den. Den ocensurerade listan av vad jag burit runt i min handväska.

1 par tights
1 par barnkalsonger
1 batteri
1 genomskinlig plastpåse
1 rulle maskeringstejp
1 plånbok inkl innehåll
2 mobiltelefoner
20 st lösa plastkort
1 snusdosa
2 bilnycklar
1 necessär fylld med smink
2 pärlhalsband
1 hårklämma
1 läppglans
1 visitkort från mormonkyrkan
2 oanvända(?) pappersnäsdukar
1 klädetikett
6 hårblommor
2 par hörlurar
4 lösa kapslar med fiskleverolja
3 inköpslistor
1 tändare
4 nyckelknippor
1 tub kroppskräm
2 USB-minnen
1 par barnbyxor
2 tygband
5 lösa tuggummin
1 doftspray med tillhörande pappersförpackning
1 korthållare i metall
1 korthållare i plast
1 namnskylt
1 mascara
1 kajalpenna
1 visitkort från kyrkoherden i Kil
1 första hjälpen-certifikat
1 bonuskort på Klädhuset M i Skåre
1 bonuskort hos thairestaurangen i Kil
1 kork till kajalpenna
1 remsa plåster (70 cm)
1 plastförpackning med plåster
1 kundutskick från Ica
1 plåsterremsa utan skyddstejp (20 cm)
1 påse Toy, tuggummi
6 julfrimärken
1 skrynkligt boardingpass
1 stämpelkort från Plantagen
1 inträdesbiljett till Universeum
1 öppnad saltpåse från McDonalds, utan innehåll
1 remsa skyddsplast till plåster (20 cm)
1 påse Extra-tuggummi samt sand
1 pinne till godisklubba
2 tomma pappersförpackningar till té-påsar
1 reklamflyer för gospelfestivalen i Fagerås
2 portionssnusar
5 biobiljetter
1 tygprov från Bemz
1 hårspänne
1 oöppnad tépåse
1 bonuskort från Lanza
1 rabattkupong på laktosfri grädde
1 örhänge
20 skrynkliga kvitton
Plastskräp
Odefinierbart småskräp
Pärlor
Tejpbitar
Sand
9 hårnålar
9 hårsnoddar
5 nagellack
6 pennor
1 godispåse med godis
25 SEK i lösa mynt

image

Det är alltså de här skatterna som jag riskerat min ryggrad för.
Hela inventeringen noga dokumenterad av min lillasyster. Medan min sexåring skrattade så hon grät.

Låt oss aldrig glömma. Historien får inte upprepa sig.

Väskan är nu tömd, dammsugen och rengjord.
Och så är även jag. Grävlingen har släppt från min högeraxel. Tack Amanda!

”När du bekänt dina synder och gett dem till Jesus, bär Jesus bort dem.” Varsågod. Väl bekomme. Snusarna är begagnade, gör vad du vill med pengarna och wear den jävla plåsterremsan with pride.

Jag är sjuk. Ren(s)a mig.

Jag har väl skrivit om den här åkomman förut, kan jag tro. Det är ju så…jag inser mer och mer att jag har några ämnen, några historier, som går runt, runt. Som gamla favoritskivor. Jag förnyar mig inte särskilt ofta. Nu, när jag sällan skriver i bloggen, sviker också minnet. Så jag fasar lite för min egen upprepning. Ni vet – när någon märker att hjärnan hittat de där gamla traktorspåren och jag plötsligt upprepar samma meningar, samma övergångar, samma historia…utan att själv vara varse.

Minns en gång, i början när jag träffade Olle, och jag med illa dold självförtjusning nämnde att jag – en Helt. Vanlig. Tisdag (!!!) när mina kompisar varit på besök, spontant inlett en strippshow för dem, till musik. Och Olle ba: ”Ja, du verkar ganska stolt över det där. För du har berättat det typ fyra gånger.” Hahaha, shame shame…

Så härmed utfärdas alltså en varning till trogna bloggläsare – nu tar liksom nyheterna slut. Och antagligen kommer jag vara hopplöst omedveten om det, så snälla – säg ingenting. Himla lite med ögonen och låt det vara. Och visst finns det även en viss charm i repetitionen?

image

 

Det här, mina vänner, är ett exemplar av 2010 års Gula Sidorna – i pappersform. För Karlstadregionen (Nåja, det är vad den utger sig för. Vän av ordning vill påpeka att den även innefattar Munkfors…). However – den här tingesten hittar jag i mina gömmor. I april. År 2016. Det vill säga – i runda slängar, fem år efter att den slutat gälla.

Så hittar jag den här jävla katalogen. I en byrå. I mitt sovrum.

Jag tummar på den. Går en vända till papperskorgen. Vänder. Svettas lite. Lämnar den en stund. Bestämmer mig.

…för att låta den ligga på nattduksbordet ett tag. Ligga till sig. Låta beslutet marinera lite.

Ett par dagar går. Sen ser jag att den tittar på mig. Den har lierat sig med mitt dåliga samvete. Mitt friska jag känner mig som en knarkare. Skäms. Och vill inte bli påkommen. Men som en jävla Gollum på axeln, viskar den i mitt andra öra : ”Ppprrreeeccciooouus……”. Och ja – jag pratar alltså fortfarande. Om ett exemplar. Av 2010 års Gula sidorna. I pappersform.

Och det är just det. Jag förstår ju. Att det här är en skatt. Ni vet – en gammal kobra-telefon som du plötsligt hittar på din fasters vind, en bortglömd Arne Jacobsen-stol i uthuset på lantstället. Jag tänker mig att jag och Arvid och Elvira kommer att sitta hänförda och bläddra i den där katalogen en dag – när pappersutgåvor – av typ anything – är helt förbi, en sägen från förr. Vi ska titta i den tillsammans. Leta efter vingslag från en svunnen tid. Låta fingrarna hungrigt löpa sida upp och sida ner för att hitta historiska bevis – ”Här under bokstaven N står vi med – jag och pappa. Och det där är er morfars far och mor. Och det där är deras telefonnummer. För på den tiden fanns inga mobiler. Och man hade ETT nummer, som hela familjen delade. Och som satt fast i en telefon i en sladd i väggen. Jo, det är sant. Helt galet. Jättekonstigt va?” Och jag kommer berätta om Jocke Bergs kompis som jobbade för Eniro och skrev in titlar som ”Lellsöstra” och ”Också känd som Greger” bakom sina bekantas namn i katalogen. Allt det där ser jag framför mig. En söndag när barnen kommer hem på besök.

Det här är Facebook – långt innan den digitala revolutionen.

I närmare en vecka ligger den där på nattduksbordet. Och så plötsligt en kväll gör jag det bara. Jag bestämmer mig egentligen för att lägga in den i skåpet – bland gamla teckningar (guess how many….), foton och urklippta tidningsartiklar. Och lappar från min skolgång (JA. JAG ERKÄNNER. PETER NYMAN. CHRISTINA STJERNLÖF. ELLINOR BERG. – Jag har kvar lappar som ni skrev till mig på en lektion på barnkunskapen i årskurs 8. Uppgiften var att skriva peppande, snälla saker och lyfta varandras positiva egenskaper. JAG HAR DEM KVAR!) (Om ni skulle undra var de tog vägen. Eller om ni ibland funderar på vad ni egentligen skrev om mig. Det är bara att ringa.) Men så bara – som i trans – bär jag ut den i köket. Och dumpar den. I pappersinsamlingen under diskbänken. Hjärtat slår. Hög puls. Jag öppnar ett par gånger och tittar på den. Visar Olle. (Han verkar föga intresserad, men bekräftar artigt.) Och när barnen har gått och lagt sig. Knyter jag ihop påsen. Och går ut och slänger den i soptunnan. Det är skönt. Som en frigörande orgasm. Och en uppsträckande lavett. Fuck you 2010års exemplar av Gula sidorna! Du äger fan inte mig. Fuck you!

Jag andas in ren och frisk luft. Och känner mig levande.

(Jag utelämnar den osmickrande detaljen att det som till slut fick mig att ta beslutet var upptäckten av att de enda i min släkt som faktiskt fanns med under N, var min farmor och farfar. Och jag fotade av det. För att dämpa ångesten.)

Undrar vad jag skulle fått, om jag lagt ut den på Tradera? Nån som har 2016 års listpris?

 

Avgå, gladiatorpublik – pågå!

 

Det finns vissa saker som vi gillar att skandera. Avgå, AVGÅ och #avgå. Det gäller fotbollstränare, programledare och politiker. Avgå. Avgå för faan.

Twitterflödena och kommentarsfälten på Facebook förvandlas till slagfält. Livet blir till TV-serier, med goda och onda. Och vi blir huliganer – i olika läger. På tryggt och replängds avstånd står vi i grupp och kacklar. Avgå!

För tydligheten prisas. I en värld som allt annat är. Än tydlig och enkel. Livet är komplext och pågående. Och det finns inga enkla rätt och fel. Ändå recenserar vi så – och det hela blir lika banalt och märkligt som att diskutera FEL låt vann eller RÄTT låt vann. Backa bandet, pleeease.

Hear me right – jag gillar diskussioner. Och jag tycker att det är jättebra att vi diskuterar. Men jag tycker ofta att vi är så snabba på att uppfinna sidor, lag och gränser och har fullt upp med att kriga för enkla svar istället för att belysa från olika håll och lyssna in och fundera. Det tycks bara finnas två sidor – och det gäller att bestämma sig för vilken att ty sig till. Vi ger varandra heller ingen möjlighet att ändra ståndpunkt – att inte ta ”rätt” beslut från början eller att påskina ”det här har inget enkelt svar” anses – istället för ärligt – något märkligt bevis på svaghet. För svag ska ingen jävel vara! Vi letar svagheter hos varann hela tiden. Och den som är bäst retoriker vinner – istället för den som lyckas belysa världens komplexitet.

Nu senast handlade det om Yasri Khan som enligt fölkdrevet ”vägrade ta i hand”. Jag har inget emot att en journalist berättar om händelsen ur ett konsekvensneutralt perspektiv. Men jag tycker att halshuggningen gått väl snabbt. Det hela kunde istället föda en spännande diskussion. Jag tycker att analysen varit väl ensidig och att vi valt att inte se fler aspekter än kön. Dessutom väljer många att göra partipolitik av det hela – vilket istället kunnat bli en givande samhällsanalys och förhandlingar om normer, poltiker tillsammans i gemenskap. För vi är ju alla människor. Sitter i samma båt. Och bygger värderingsgrunderna tillsammans. Men hyenorna må skratta. Och smutsen kastas mot den som rullats i leran. För det är i strid och grävandet av gränser du ser dig vinna makt.

Och samtidigt känner jag mig som kvinna förminskad. I förhand begränsad och dömd utifrån mitt kön. Men vad är det som gör oss kränkta i att någon väljer att skippa beröring? Förutom själva särbehandlingen – är det inte också en fråga om var makten sitter? Vem har högst status – en svensk kvinnlig TV-reporter eller en muslim, enligt västerlandets normer? Här var det kanske inte solklart. Men om TV-teamet hade varit hemma hos någon annan med klart lägre status – en muslimsk kvinna i förorten utan större politiskt inflytande –  kanske vi förmedlat/tolkat situationen annorlunda? Eller gett oss längre tid att söka förstå?

Det finns en kulturell kontext som vi måste ta hänsyn till. Vi vill ha mångkultur – men bara om mångkulturen sker på våra premisser och utifrån vårt tolkningsföreträde. Helst ska det vara exotisk magdans, kryddad mat eller människor med utländskt utseende som anammat det västerländska. Och historier om schyssta svenskar som gett flyktingar jobb. (För de FÅR jobb. Av oss. De gör inte aktivt karriär, som det skulle benämnas om andra grupper av människor. Och än är det så ovanligt att vi ser flyktingar som likasinnade – att om de börjat arbeta, genererar det ibland reportage i lokalpress. Där talar vi underläge. Även om jag också självklart gillar tanken av att lyfta goda exempel, blir det ibland en markering och exotifiering av det.)
However – det är väl del av en annan diskussion. Och samtidigt – allt i världen är sammanflätat, högt och lågt. Det är just det som göt det så komplext.

Åter till Yasri Khan. Och kvinnorna. Det finns inga enkla svar – även om mitt feministiska jag gärna vill ansluta mig till skaran som ropar DET ÄR SJÄLVKLART – så tycker jag det här är en mångfacetterad fråga. Som vi måste fundera på. Och prata om. Vrida och vända på. Och så länge någon inte stiftar lagar som skiljer på man och kvinna – så länge någon inte vägrar att samarbeta med människor på grund av deras kön, så länge måste vi – tycker jag -också fundera på frågan ur ett perspektiv att vi äger våra egna kroppar. Vi vill bli likvärdigt bemötta. Och vi vill inte definieras av vårt kön. Samtidigt har alla rätt att bestämma över sin egen kropp. Så hade jag ju troligtvis resonerat om Yasri varit kvinna och gjort samma val av hälsningsmetod när Janne Josefsson kom och knackade på dörren.

Och – icke att förglömma – den sexualiserade synen som fått kritik. Vi har också kulturellt utvecklade regler och förhållningssätt som bygger på skillnader som vi gör mellan man/kvinna. Och en sexualiserad syn som styr mycket av våra förhållningssätt till varandra. Betänk situationen – jag och min man träffar ett annat föräldrapar från förskolan, dit vi är hembjudna på middag för första gången. Troligtvis ger jag värdparet var sin kram när vi ska gå (most likely. Eftersom jag är en påtvingande fysisk person). Olle kramar möjligtvis kvinnan – och ger ett fast handslag till mannen. Alternativt – om vi kommit varandra nära (läs druckit oss småfulla) – en kamratlig kram följt av de tre viktiga klapparna i ryggen, ni vet – ”I’M – NOT – GAY”. Det är så vi lär oss att det går till. En arbetskamrat berättade om att hennes sambo – man – besökt Kina i jobbsammanhang – och hur de män som välkomnade honom, tog honom i var sin hand och på det viset gick runt, hand i hand, och visade honom fabriken. Vi fnissade gott åt synen. Där är det naturligt. Men jag kan tänka mig att vissa västerländska män helst väljer att gå med händerna i byxfickorna istället. För att det känns bäst och tryggast ur vår kulturella kontext. Ur vår erfarenhet. För beröringen kan känns obekväm och i förlängningen barnslig eller sexuellt laddad. Är svenska män fulla eller på en fotbollsarena passar det sig däremot att kramas med andra män. Men kramarna ska vara av speciell längd. Och karaktär.

Handskakning är ingen förutsättning för mänskligt samarbete. Det är en framförhandlad och socialt kodad rörelse – hälsningsfras. Visst – att bryta mot normer kan bestraffas. Men istället för att vilja förstå eller lära oss mer, så vrålar vi AVGÅ. Och så kräver vi likt en gladiatorpublik offer. Helst med så snabb verkan som möjligt. Och den som uttalar sig utan klara besked om vad hen anser – rätt eller fel –  riskerar att åka med ner i grytan. Eller iallafall dräneras med kryptonit – för all jävla fucking framtid. Allt ska gå att förkortas och förstås i en rubrik, ett tidningsformatsvänligt citat, i en ruta med uttalanden eller i en kort tydlig replik i TV-nyheterna. Formen påverkar alltså reglerna för debatten, även i verkligheten, utanför dessa ramar, där den egentligen inte borde ha några såna begränsningar.

Och för er som gillar tydliga besked…jag säger alltså inte vad som är rätt eller fel. Inte heller i det här specifika fallet. För det vet jag inte. Jag har inte tänkt klart. Och kanske – förhoppningsvis – gör jag det aldrig. Jag efterlyser nog bara en mer nyanserad, inte så snabb och hetsig debatt med krav på offer och enkla svar. För de finns inte.

Det finns ofta bara ett sätt att göra rätt, men tusen sätt att göra fel. Jag vill bort från det. Det finns inga rätt. Det finns inga fel. Så länge vi inte gör varandra illa. Det finns bara olika sätt att förhålla sig till och förstå världen. Det mesta vi håller på med. Är ju ändå. Påhittat.

(Och till er som tycker annorlunda, har jag bara en sak att säga: AVGÅ!)

 

 

”Sweden is a modern Western country. Here, women and men are equal.”

And now – lite statistik från SCB:

Du hittar fler talande siffror och statistik i  SCB:s utgåva ”På tal om kvinnor och män – lathund om jämställdhet”

Ja, vad säger ni? Kanske dags att vi ställer oss vid BB och delar ut flygblad? En skulle också kunna tänka sig nån typ av kontroller i fosterstadiet, så att vi kan säga stopp i ett tidigt stadie, innan de kommit hit. Det är ju faktiskt för att minimera lidandet.


Ursprungstexten är snodd från Sverigedemokraternas sida. 

//The people of Sweden The people of the world

Sköna lirare, en lycklig narr och den finaste presenten

”-Han ska föras till människobyn, nu med detsamma!
-Människobyn?! Då blir han ju….”

Jag kan rapa och bröla. Jag kan skratta högt och rått. Jag gillar snus och jargong. Och jag gillar att retas. Jag kan och jag gillar en jävla massa andra saker också, men just de här grejerna tänker jag ofta att jag – och många andra – kategoriserar på ett visst sätt.

Så många gånger har jag fått höra det – visserligen ibland kastat i ansiktet – men flinat som en jävla grinande lycklig narr som precis fått applåder från kungen. Jag har hållit benämningen så högt, som en present. Och av feghet har jag sökt mig till de likasinnade. Gått den kortaste vägen. Dit jag förstått att jag haft mitt hem.
Hos grabbarna.

Jag pratar om den där GRABBIGHETEN. För det är så den kallas. Det är så jag blivit benämnd. Det är så jag så ofta benämnt det själv. Den där otvungna känslan som jag söker. Den där otvugna känslan, som förvisso egentligen inte alls är otvungen, utan lika mycket ett draperi som vilket annat manér som helst. Bara att det är ett manér som jag känner mig hemma i. Som jag behärskar.

Premierad av några. Disgustad av andra.

However – sociala koder har ibland känts som en tajt plastpåse över huvudet. Och den här gränstöjningen som ”grabbigheten” innebär, har blivit mina livsviktiga lufthål. MEN – vi måste sluta könsbestämma mänskliga uttryck. Sociala mellanmänskliga bryggor och beteenden. För varje gång jag kallar det här för grabbigt, ger jag inte bara killar en jävla massa belönande gratispoäng, jag fortsätter varenda gång att cementera könsroller och normer. Och fortsätter gå kortaste vägen, med en massa förutfattade meningar.

I inget läkarlexikon jag läst (förvisso inte så många) tror jag det stått någonting om hur rapandet skulle vara en åkomma som hänger ihop med testosteron. Eller att människor med pung skulle ha första tjing på en oslipad, kärleksfullt retsam ton. Och i sanning så känner jag ju lika många brudar som beter sig som jag. Iallafall när vi lärt känna varann under skorpan av de sociala koderna. Jag gillar att bete mig bröligt. Och jag är i sanning en av grabbarna. Jag är i sanning också en av brudarna.

För det här är bara ett sätt att vara. En jargong. När jag vill och väljer. Mest är jag nog människa som gillar att utmana gränser. En produkt av uppväxt, plats, förväntningar, normer och statuskoder. Med vissa uttryckssätt och vissa verktyg.

Och det skulle ju inte ses som en present om vi bytte ut ordet till ”manlig”: ”Du är så manlig, Lina.” Då har jag gått för långt över gränsen. Men grabbig – det är lite mer ofarligt. Pojkigt, lekfullt, charmigt och busigt. Sådär ”sköna” som killar och män är. Och så vissa tjejer. Som liksom får komma in och Farsan Baloo ska lära dig allt han kan.

En present.
Jag vrålar och slår mig för bröstet.
Och kung Louie och resten av aporna applåderar.

PS 1 – Och vem väntar i människobyn, som ett rent sofistikerat väsen – den slutgiltiga tämjaren?
PS 2 – Och om inte Smurfan hade funnits, hade smurfarna då haft nån könstillhörighet?