Om att söka uppmärksamhet

Har funderat på en sak de senaste dagarna.

Vet inte om det har att göra med insikten om vilken enorm bekräftelseknarkare jag är eller att jag har två små barn vars liv jag påverkar med mitt eget beteende.

Hur som helst så har jag reflekterat kring hur ofta man hör att någon söker bekräftelse. ”Han/hon vill bara ha uppmärksamhet!”

Vad är det vi tycker är så problematiskt? Vad är provocerande?

Är det känslan av en sjuk böld i vårt mänskliga arsle? Någon som behöver oss andra för att finnas och frodas? Är det en del i vårt mer och mer egoistiska samhälle att känna sig trängd av att behöva ge en annan människa uppmärksamhet? För vad vinner vi andra individer på att belöna denna andra människa med vår – möjligen inte helt uppriktiga -själfulla bekräftelse? I en värld där vår fucking ärlighet och inräknade vinster räknas mer än medmänsklighet och värme. Vilka behov är ”finare” än andra och kanske ännu viktigare – vad kostar uppmärksamhet?

Eller beror det på att dessa människor inte går omvägar för att klä in ett – vad jag tror är -basalt mänskligt behov? De gör vad vi andra önskar att vi hade mod nog att göra – skiter i reglerna och går den kortaste vägen?

 

Tiotusenkronorsfrågan blev tio tusen frågor.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s