Om att kolla kön på sitt ofödda barn

 Jag har alltid blivit lite ”belönad” för att jag aldrig kollade upp könen på mina barn i förväg. Och ska sanningen fram har jag säkert sträckt lite försiktigt på mig och känt av de osynliga ryggdunkningarna när jag berättat om det. För mig var det en självklarhet, liksom att vi inte gjorde något KUB-test (fast det var å andra sidan ett jävla springande på mig för att kolla hjärtljud å liv därinne). Kan erkänna att det störde mig lite tidigare, att vissa frågade om kön på ultraljudsundersökningen, men på sistone har jag blivit allt mer ointresserad av hur andra väljer att göra. Har däremot förstått att många av dem som kollar ofta får försvara sig eller i alla fall vara beredda på att svara på frågan varför. Tänker då på varför aldrig jag fått försvara vårt val. Och funderar på vad jag skulle svara. Jag vill egentligen svara att könet inte intresserat mig, vilket känns klädsamt och i enlighet med mina ideal. Dock är det inte riktigt sant eftersom min första reaktion när barn nr 1 föddes var: ”VAD BLEV DET?!” (Dock efter att ha presenterat mig genom att utbrista ”Herregud, herregud vad har jag gjort?!” när jag såg det sprattlande barnet mellan mina ben. Tycker än idag att graden av chock kan tyckas väl stark, med tanke på nio månaders graviditet.)

Ibland får man höra att det här med kön ska vara en ”överraskning”. (Min kompis Åsa sa ”Det var en lika stor överraskning för mig, fast den kom i vecka 18 istället för 40”. Sant.) Men då tänker jag – säger det att de är mer ointresserade av kön för att de vill ha en ”överraskning”? I ordvalet döljer ju sig på något sätt ändå en förväntan inför avslöjandet av kön. Jag skiter egentligen i hur folk väljer att göra, så länge det hela inte styr deras konsumtion och andra praktiska förberedelser – då blir jag gruvligt provocerad, måste jag erkänna. Jag TROR att en ytterligare anledning till att jag inte ville kolla var för att jag var rädd för att det på något sätt skulle styra mig eller få mig att skapa en bild av barnet och personen som jag bar på. Och det ville jag inte.

Vidare har jag ofta fått reaktionen ”Kul att ha en av varje!” och jag hoppas – och antar – att folk säger så i brist på annat att säga, så som jag själv säkert kommenterat och kommenterar likadant, av bara farten. Har dock reflekterat lite kring det och känner att ”Sure, visst är det kul”. Fast garanterat lika kul som att ha två barn av SAMMA kön. Egentligen borde man säga ”Kul att ha två!” istället. För det är ju det det är. Det är ingen jävla bonus att ha olika kön på barnen. Det är kul att jag har två barn, som hittills verkar vara friska och nöjda med livet. DET är bonus. Som fan. Sen kan jag tycka det är rätt förmätet att påpeka nöjet i barnens kön och sammansättning, som om barnen fanns där för mig. Som om det var deras egenvärde. Projekten barn. Det är ju JAG som ska finnas där för dem och ingen skulle väl någonsin komma på tanken att kommentera till barnen att ”Kul att du har en av varje sort” angående deras föräldrar. Den enda bonusen jag kan tänka – utifrån en mycket långdragen, egoistisk synvinkel – är att det kanske är lärande för mig att ha barn av varje kön. Att det gör mig något mer medveten om mina egna fördomar och kategoriserande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s