Vilse i nostalgin: mitt klänningsmuseum

Jag är osunt nostalgisk.

Något av en nostalgins nedgångna missbrukare.

Jag är den som minns nästan varje fras, varje tillfällighet, varje omständighet.

Men bara från min ungdom (som enligt SJ-tabell räcker upp till 26). Närminnet känns ibland helt kaputt.

I mina gömmor har jag sparat varje kollegieblad med ofärdiga tankar, namnteckningstränande i marginalerna, skoltrötta samtal i form av teckningar och kommentarer klasskompisar emellan. Jag slänger INGET. ALDRIG.

En kompis farmor var en samlare. När hon dog och familjen släpptes in i husets alla rum, efter att i åratal ha hållit släktträffarna på altanen, upptäckte de drivor av saker: tygtrasor, tidningar, pinnar och äppelskruttar. Och genom allt hade hon skyfflat upp gångar för att ta sig fram till spisen och toaletten.

Där kommer jag sluta, tänker jag.

Ibland försöker jag försvara mitt hamstrande med att jag EN GÅNG ska göra något av mina samlade minnen – en bok eller en dokumentärfilm. Men å andra sidan vet jag att det vore otroligt självgott – rent utav tröttsamt – att tro att det skulle finnas något utomstående intresse över detta försök att sortera mitt eget navelludd.

Jag vet att jag har problem.

Häromdagen sa en vis man att framrutan alltid ska vara större än bakrutan. Jag håller ju med. I sak, you know.

Varje nyårsafton har jag ETT stående löfte om framtiden: att våga släppa det förgångna och bli bättre på att fokusera framåt.

Varje år går det – sådär.

Mitt största genombrott år 2012 är att jag packat ner mina gamla partyklännningar.

Jag kan inte minnas att jag en enda gång gjort mig av med en klänning. Att bröllopsklänningen hänger där – visserligen helt ouppmärksammad sedan det begav sig – kan väl ändå ses som helt okej, men här talar vi paljettskinn från milleniumskiftet, gamla nattklubbs-Lolas från nittiotalet och de små svarta, så små att skinkorna numer skulle hänga nedanför tygkanten, om jag skulle komma på den bisarra idén att prova plaggen.

Det här är ett museum. Ett monument över mitt partyliv.

Jag har en relation till varenda en av de där tygstyckena. Jag har minnen tillsammans med dem. Som om de vore att tacka för alla upplevelser jag haft.

Jag förstår ju att det här är sjukt.

Nu har jag iallafall fått röven ur och tagit ned dem från galgarna, så att de inte längre är det första jag ser när jag öppnar garderoben. Jag hade däremot inte mod nog att lämna dem i någon bedjande gapande container från Myrorna. De är fortfarande kvar i garderoben, dock numer nedpackade i en noga uppmärkt kartong.

Och min ursäkt heter Elvira och Arvid. Jag tänker att de en gång ska öppna den där lådan, flämta högt av fascination och tacksamhet över att jag sparat alla otroliga kläder från en svunnen tidsepok då man dansade sig svettig på en nattklubb som hette Jäger, skrek sig hes till E-type och tyckte att det var helt okej att ha på sig rosa peruk och boa en fredagkväll…Ja, vi får la se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s