”Den som blev kvar”

Jag är tam.

Behöver slå lite med vingarna ibland, men kommer liksom aldrig att lyfta från grenen.

Jag har aldrig haft någon drivande rastlöshet; aldrig någon längtan ut från det bekanta boet.

Inte bestående i alla fall.

Jag kan längta bort, men längtar ännu oftare hem.

Tänker ibland på att det känns lite loser-aktigt.

Träffade för ett tag sen en gammal klasskompis, som rest runt och bott i flera världsdelar. Och när hon frågade mig vad jag gjort – inte förmätet alls utan antagligen av uppriktigt intresse –  kunde jag inte komma på något alls. ”Jag har inte gjort något.” Så sa jag. Och så kändes det som om hela jag frös till is.

Fast det är ju inte sant. Jag har fyllt mina dagar med en hel massa saker, vissa mer minnesvärda än andra. Jag har träffat någon att leva med. Fött två barn. Jobbat. Handlat mjölk. Träffat människor jag tycker om. Älskat. Bråkat. Sörjt. Men kan man säga att någon ”levt” mer än andra?

Ibland säger man det. Och ofta om de som levt ”hårt”. Som om det finns någon slags skirt, mystiskt hölje – där människor som sett det mörka och dragits magnetiskt till det destruktiva – har en nyckel till något annat, som vi andra inte ser. Som om konst och kreativitet – och ett visst mått av spännande galenskap – bara kan födas uppriktigt i dynamiskt samspel till destruktivitet. Just den här typen av människor ses också ibland som lite mer fria själar, trots att de kan vara bundna av de mest fucked up beroenden eller demoner. Och vad är då frihet?

(Som ett sidospår – tänk på alla de oansvariga män som hyllats genom tiderna och de ansvarsfulla kvinnor som levt ouppmärksammade eller klassats som mer eller mindre tråkiga.)

Med skide samme, nu tänker jag mest på den där geografiska resan.

Och kanske skriver jag bara det här i rent försvar. För att slicka mitt eget gamla, dammiga skinn.

Jag ÄR en feg jävel. Jag har trygghetsberoende. Och visst – säkert också ett starkt kontrollbehov.

Men jag reagerar ofta på hur vi för vidare myten om den självständige äventyraren. Inte minst i filmberättelser finns det en inneboende konflikt och en skarp distinktion mellan de som blev kvar och den som stack, som sökte äventyret – ofta speglad i hemvändaren. Och hur lyckan är att förstå att det finns något annat på andra sidan dörren. För det visas alltid som en stängd dörr. Man kan glutta på den, få lite smak av det gyllene som hägrar på andra sidan, men har du inte den enda biljetten bort så sitter du fanimej instängd i ovisshet och tragik. För din fulla potential hittar du bara när du sprängt gränser och det kan du enkom göra på bortaplan. ”Oj, oj, oj – om du bara hade vetat…”

Och som sagt – jag KAN ju inte veta. För jag har ju inte provat.

Tre veckor i Stockholm – sedan har jag kört på 65-postnummer sedan jag blev till. Och jag undrar om jag någonsin kommer sluta skämmas för det, sluta ursäkta mig, rädd att uppfattas som om jag är helt out of driv och ambitioner. Söm om nån bryr sig!

(Och någonstans hör jag mig själv genom en replik i Bröllopsfotogtafen: ”Vi bor ju här för att vi har VALT det.”)

Annonser

2 tankar om “”Den som blev kvar”

  1. Jag har en bok som heter som inledningen på detta inlägg men jag har aldrig orkat läsa den för att det känns som filosofiskt. Jag liksom tänker ”uah vad jobbigt att åka till Thailand och inte veta vart man ska bo mer än första natten och Åh vad tungt att de kanske inte har lösgodis jag gillar om jag bodde i Begien liksom”.

    Jag är bekväm, lat, hemmakär och väldigt tillfreds. Mitt i all trötthet är jag väldigt lycklig och stolt över det jag har.

    Dvs ett Svenssonliv. Och det är det sannerligen inte alla som har. Vi är tokiga med tacos en tisdag och godis när barnen sover och herregud vad bra jag har det. Inte så spännande, inte så flashigt, inte så fyllt med märkeskläder och designprodukter, men jag tror inte jag skulle vilja byta liv med nån av de bloggare jag läser. Tänk att vara Charlotte Perrelli, Gynning, Rosing eller Pernilla Wahlgren. Verkar jobbigt. Statsminister vill jag inte heller vara längre. (inser att ajg borde utöka mina bloggkändisar med nån som kanske står för lite intellektuella åsikter, men jag orkar inte).

    En liten lagom ankdam vore gött. Du vet, känslan av att gå till jobbet i snygga Clarksskor, klädsamma kläder och de vuxen och ”jagvetvadjaggörsäkerut” och sen hem till familjen och äta den godaste pastan med köttfärssås i Närke liksom. Det äääälskar jag!

    • Så sant, så sant fina Jessica Persika! Jag känner ju också sådär egentligen, men så kommer den där skammen framlunkandes när jag träffar folk som valt annorlunda. Så dåligt. Det finns ju ändå ingen kollektiv, giltig överenskommelse om vad lycka är, alla väljer väg och transport efter eget mål, eller så hamnar de bara nånstans å what the fuck, liksom. Men jag är jätteglad över det jag har. Vet att det ibland kan låta eller uppfattas annorlunda, men jag vill vara här. Dessutom behöver du inte längre ursäkta din brist på intellektuella bloggupplevelser *host, harkel* I love you, by the way! Du tänker bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s