In and out of control

Ja, jag vet att man inte ska börja med att ursäkta sig, men skit samma – förlåt för att jag alltid drar in fåniga engelska uttryck i mina inlägg! Jag kan svenska. Jag vet att det finns svenska alternativ, men jag är lite av en missbrukare av engelska ord och uttryck. Det är som ett Tourettessyndrom hos mig. Dessutom är jag rysligt dålig på engelska. Och så hör svärord till min favoritvokabulär. Sorry! (Jag vet hur man uttrycker sig utan dessa om potentiella arbetsgivare eller orolig svärmor läser här, men i detta forum är jag låter jag dem svämma fritt.)

KONTROLL.

Jag har ett så jävla ambivalent förhållande till begreppet kontroll.

Att styra och att styras.

Kontroll – eller människor som utstrålar kontroll – både fascinerar och skrämmer mig.

Mitt egna behov (större än jag tror) av kontroll både hjälper och begränsar mig.

Kontrollbehov är en så jävla basal känsla. Jag tror den styr allt. Försäkringar. Husköp. Valet av partner. Det kanske låter ganska hårt, men jag tror du kan torrkoka ner allt till en botten av kontroll.

Själv upplever jag att jag fått ett allt större kontrollbehov efter jag fått barn. Eller så yttrar det sig bara på annat sätt nu. Förr kunde jag – utan att överdriva – stå och sminka mig i en och en halv timme och känna mig osäker om jag missat en av de två sorters rouge som jag för tillfället använde. Nu kan jag gå ut osminkad och ful som fan och skiter mer eller mindre i det. Där känner jag mig fri. (Så jävla sorglig jag känner mig när jag inser vad jag just skrivit: att min känsla av frihet är att kunna gå ut osminkad. Fuck myself. Pisk på det.) Förr var jag oplanerad, levde för dagen. Upp och ner. Fram och tillbaks. Ut och in. Och in och ut. Jag kände mig nöjd med att vara kaos. Jag är uppväxt i en flock av sju barn. Jag har blivit till i kaos. Kaos har alltid varit min trygghet.

Dock har med barnen ett annat kaos kommit in i mitt liv. Kaos på riktigt. Ett kaos som måste tyglas. Jag har gått bananas på att organisera. Styra upp. De som känner mig vet att jag har varit oredan själv. Mina supportive föräldrar skickade till och med ett år ut julkort med bilden av mitt rum – ostädat och äckligt. Där var urätna glasslådor, gamla underkläder, snorpapper och you name it. Och så såg det ut. Alltid. Nu träffade jag i och för sig en man som stod på andra sidan ambitionsskalan när det kommer till städning, men jag tror också att annat har bidragit till förändringen. För nu är det JAG som är ordningsamiralen i huset. I vårt förråd står numer vita askar märkta med ”häftstift”, ”nya batterier” och ”barnsäkerhet”. I tidskriftssamlare har jag katalogiserat allt från gamla lönespecifikationer till IKEA-kvitton och bruksanvisningar. Jag är helt fucked up – går igång på att få organisera. Porrsurfar runt bland smarta förvaringslösningar och suckar tillfredsställt när jag ser bilder på pedantiskt ordnade garage och förråd. När hände det här? Varför hände det?

Min teori är att det är så mycket kaos inom mig, att jag försöker kompensera det – skapa ordning i nåt jag inte kan kontrollera – genom att försöka strukturera bland fysiska saker istället. Jag plockar och plockar och plockar. Har jag och O en kämpig period, så nog fan plockar jag och organiserar som aldrig förr. Det skapar lugn. Och jag ser resultat.

Jag lurar helt enkelt kroppen att tro att jag besitter kontroll.

Sedan jag fick barn är jag också otroligt fascinerad av föräldrar – i första hand mammor – som ser ut att ha kontroll. De är sminkade, har fina kläder, en välsnidad frisyr. Tar det lugnt och metodiskt med barnen. Och jag avundas kontrollen de utstrålar.

Själv känner jag mig som ett svettigt troll om jag ser mig själv i spegeln. Har jag lyckats få på båda barnen kläder utan att stressa upp mig, komma iväg utan att snäsa styggt åt någon i familjen är jag nöjd, men om inte O backar upp hör det till ovanligheterna att jag också lyckas fixa till mig själv. O, däremot, är allt det där som jag inte är i de situationerna. Lugn. Samlad. Handlingskraftig. Planerad. Jag tror att han har kontroll. Som jag avundas. För att jag jagar den. Och där kommer andra sidan myntet in. Jag är jävligt känslig för rädslan att han ska försöka kontrollera även mig. Och reagerar blixtsnabbt som en liten terrier om jag ens misstänker att han skulle ha några som helst planer på att styra mig och mitt – något som jag i ärlighetens namn inte tror att han har något uppsåt eller ambitioner att göra.

Jag vill vara Pippi Långstrump. Jag vill stå på barrikaderna och peka finger.

Men istället fortsätter jag att plocka. Sortera. Och organisera.

Annonser

2 tankar om “In and out of control

  1. Å särskilt sista stycket om att komma iväg med två barn känner jag så väl igen! Att göra det själv med stigande puls och se ut som fan, eller göra det båda två… Och ändå vara sur för att kanske få en icke illasinnad kommentar om uppstyrning. Handen upp på den! Kramar från Costa Rica

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s