Kladdkaka – på liv och död

Jessica kom efter uppmaning på Facebook med förslag på ämnen för inlägg. Jag tar uppgiften på allvar och biter tag i hennes förslag ”Kladdkaka”. (Jag förstår också att jag efter dagens inlägg inte framstår som särskilt sympatisk.)

Jag är en dålig förlorare.

Jag är uppväxt i en flock av skrikande apor och vi lider alla av att inte ha fått tillräckligt med uppmärksamhet. Det blir nog så, när sju syskon slåss om kärlek, tröst och lyssnande från två trötta, arbetande föräldrar. Det måste nog bli så. Det här har i alla fall på olika sätt kunnat vändas till positiva drivkrafter; utvecklats till kreativt skapande, envishet och gjort oss till starka, egna individer. Men framförallt tror jag också att det av andra kan upplevas som irriterande…

Vi gör ALLT för lite uppmärksamhet: Min lovely lillasyster gick ur nian i ett svart latexskinn som visade klyfta nästan både uppe och nere. Min kreativa lillebror gjorde en slags installation av sig själv – han tvättade inte håret på månader, gick klädd i reflexbyxor och på skolshowen i högstadiet åt han en levande daggmask på scenen. Själv färgade jag håret blått, gick med raggsockor utan skor mitt i vintern och började sedemera att arbeta med TV.

I vårt hem gällde det att vråla högst för att höras, att vara snabb som fan när chipsskålen ställdes fram och att på alla sätt som gick tänja på gränserna. Och för min bonuslillasyster var det lite av en chock att flytta hem till oss, för att det – enligt egen utsago – gällde att äta eller att ätas.

Det kan ju låta otroligt jobbigt. Jag förstår det.

Fast jag älskar det! Och det har nog format mig för livet. Fortfarande när vi ses så har vi en enorm tävlingsanda. Många gånger rullar bröderna, trots att de nu är vuxna, runt på golvet i hetsiga brottningsmatcher – till synes ”på skoj”, men med adrenalinet lysande som sökande strålkastare ur ögonen.

Vi vill alla vinna, oavsett om det handlar om politiska diskussioner eller jämfotahopp.

Jag är en dålig förlorare.

Men jag är en ännu sämre vinnare.

Jag KAN i princip inte lägga band på mig själv. Jag segerdansar. Vrålar rakt ut. Smetar s-a-k-t-a och demonstrativt med långa drag vinsten in i min motståndares varje ansiktsdrag. Jag är ingen som man unnar att vinna. Jag förstår det.

Jag är heller inte särskilt bra på något. Jag har spelat basket, sjungit i band och varit någorlunda allmänbildad. But not anymore, folkens. Nu kan jag nästan ingenting. Korsbanden är avslitna (Stupid me slutade att gå till sjukgymnasten för att jag ”inte ville betala för att bli förolämpad”, efter att denne under vårt första – och enda – besök konstaterade att jag hade olika långa ben och sned rygg.), jag har ett plågsamt tunt sångregister och min hjärna har på något underligt sätt genomgått någon form av lobotomi som påverkar min minnesfunktion på ett obevekligt sätt.

Men ett område har jag under åren vaktat som en hök:

Kladdkakan.

Jag är skitbra på att baka kladdkaka. Helt enkelt världsfenomenal.

Ingen klår Linas kladdkaka.

Det har sedan tidernas begynnelse varit min grej.

Och trots att jag idag bakar kladdkaka en gång om året, vakar jag mitt revir med hökögon. Om någon försöker utmana mig (det vill säga BJUDER på kladdkaka), tar jag det nästan personligt. Och min pumpande tävlingsnerv njuter i lönndom när någon ”inte riktigt fått till den”. Nä, just det!

När vi gick i skolan och min kostcirkel till största del bestod av just socker, såg jag till och med till att skapa en tävling – en slags fikaklubb, där alla deltagare skulle ta med egetbakat fika för att bjuda de andra på och en vinnare skulle därefter röstas fram. Hela det här projektet blev ju ganska krävande, vilket resulterade i att tävlingen bara hölls en gång. Och naturligtvis stod jag som vinnare.

Jag hör ju själv att det här låter som någon form av housewife-tillställning, men det var så här vi kanaliserade vår kreativitet, vi journalistelever på Tingvallagymnasiet. Och triumferande nog kunde skolans alla elever nästföljande vecka se på intranätets TV-skärmar att vinnare av det åtråvärda FIKUS-priset var Lina Nyåkers kladdkaka.

In your face, mothafuckas!

Annonser

3 tankar om “Kladdkaka – på liv och död

  1. Men en gäll röst a´la Housewifes of Beverly Hills vill jag ropa: OH MY GOD vad jag har varit med om dessa företeeelser (förutom tävlingen på Tingvalla då jag var för ung hehe).

    Men, jag har fått monopolpengar att mata grisarna med, jag har fått uppmaningar om att vara lite fränare framför er filmkamera när ni andra var coola och skräniga och jag har märkt av rasmus andedräkt…Och Amanda som jagade T med tillhygge runt huset! Och Tobbe som köpte strumpor och kalsonger för sitt första barnbidrag. Ja jisses… ni har präglat mig… Och du var faktiskt bra på basket, och du har alltid haft extremt bra hand med djur och har en stor empatisk förmåga som är större än många andras.

    Så, ska jag ta med en kladdkaka nästa gång vi ses? Har ett recept från en fd pojkväns syster som är guld förutsatt att man gör den i tid och låter den stå i kylen ett dygn…puss i stora lass!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s