Den där förbannade tyska pojkspolingen

Den senaste tiden har mitt Facebookflöde fullkomligt exploderat av diverse bilder av svältande barn, cancersjuka, missbildningar med uppmaningar som ”Like if you care. Ignore and you don’t have a heart”.
Fenomenet och mitt hjärtlösa agerande känns dock igen.

En gång årligen mellan 1987 och 1991 fick jag ett brev i postlådan.

Det var adresserat till mig, skrivet i bläck, ofta i nån snitsig handstil.

Inuti låg ett välvikt A4-ark:

”Det här är ett kedjebrev som startades 19XX i Tyskland av en nioårig pojke. Om kedjan håller till december i år kommer vi att vara med Guiness rekordbok. Så snälla – bryt inte kedjan! Skicka det här brevet till fem av dina kompisar…”

Första gången jag öppnade kuvertet och läste texten kände jag mig speciell, utvald. Och bara tanken på att komma med i böckernas bok – Guiness, den mest utlånade på skolbiblioteket – var ju hisnande. Framför mig såg jag rader av namn, där mitt, ”Lina Nyåker, Kil”, skulle finnas med.

Första året inväntade jag också hoppfullt den nya upplagan av rekordboken, för att – efter noggrant bläddrande – besviket inse att brevet inte fanns omnämnt. Vem faaan hade brutit kedjan?

Inte jag i alla fall. Jag hade lydigt skrivit av brevet i fem likadana exemplar (det här var innan datorernas tid och kopieringsapparater var i min värld en oåtkomlig lyx) och skickat till fem utvalda kompisar.

När andra brevet trillade in var jag också blåögd nog att tänka att de nog bara missat ett år i beräkningen av rekordet och om man var uthållig nog skulle det belönas. Men sen dök det där jävla brevet upp igen. År efter år. Och jag gjorde kedjebrevsrevolt och ignorerade. Fast det kändes nästan skamligt. Och jag ljög som en borstbindare för den jag fått brevet av, när frågan dök upp, rädd för att bli påkommen (ungefär på samma sätt som när jag i åttan övertygande pådyvlade att cigarettpaketet som farran hittat i sittunderlagsfickan på min Kånken visst var Daniel Herstads…).

Med min stigande ålder avancerades också kedjebreven. Man skulle skicka klistermärken, tablettaskar – ja till och med strumpor och trosor (oanvända tack och lov…).

Jag fortsatte dock att vara en skit och bröt kedjehelvetet gång på gång.

Men så kom den indiska amöban.

Det var precis. Lika. Äckligt. Som det låter.

Ett par äldre tjejer i basketlaget bjöd högtidligt in oss i den hemliga cirkeln av utvalda som skulle få en indisk lyckoamulett. Hedrade till rodnad svarade jag och min bästis Ellinor ja.

Allt var dock väldigt dunkelt och mystiskt. Amuletten skulle namnges och skötas likt en baby med mat och ömhet. Och med detta levande väsen följde ett brev med noggranna instruktioner. Gissa min besvikelse när dagen D kom och jag överlämnades en glassförpackning med en stinkande slemklump. Jag och Ellinor trotsade dock vårt äckel och tog uppgiften på blodigaste allvar. Slemklumpen gavs namnet Indra (man fick nämligen välja ett av åtta indiskt klingande namn som fanns med i brevet) och matades med té en gång om dagen.

Varje fredag födde den indiska lyckoamuletten ett barn. Detta betydde att jag en gång i veckan var tvungen att pilla med fingret i hörnet av den slemmiga bobben och med mina bara händer klyva den i två lager. Det nya lagret skulle placeras i en ny GB-förpackning, täckas med té och skänkas bort till en ny, lyckligt ovetandes person, som liksom mig fintats bort i en ridå av mystik. Denna procedur skulle sedan upprepas under ett visst antal veckor. I början lyckades vi snärja yngre förmågor att delta i detta pyramidliknande spel – vi skulle ju ”tjäna på vår egen konsumtion” i form av lycka och kärlek. Men ju fler veckor som gick, desto mer desperata blev vi. Vi adopterade bort slembebisar till raglande hemgångare på efterfester och den sista grävde vi till och med ner i de värmländska skogarna, en mörk natt. Som två plötsliga mördare i en kriminalare stod vi med stövlarna på och skovlade, målmedvetet och under tystnad, i myllan.

När de sex veckorna av tématande och  slemförlossningar äntligen var över, skulle vi – allt enligt instruktionerna – torka lyckoamuletten – den stinkande amöban. Den blev till ett filterlikt papper. Tunt, skört och illaluktande.

För att vara på den säkra sidan sparade jag skiten i flera år, tills jag upptäckte och slängde den i en flytt för några år sen. Idag är jag lyckligt gift och har två barn. (Jag höll på att skriva ”lyckligt gift med två barn, tills jag insåg den kommande pedofilkatastrofen.) Hur amöban påverkat mitt liv låter jag vara osagt. Den tyske pojkspolingen driver högst troligt en app där han lurar barn på pengar. Och visst vet jag att kedjebrev florerar än idag, men jag säger ändå – tusen tack för Internet!

Annonser

2 thoughts on “Den där förbannade tyska pojkspolingen

  1. Du, du ska bara veta hur många kedjebrev och förfrågningar du missat eftersom jag visste att du alltid bröt 🙂

    Och det där tvillingarna och 78:orona, de var riktiga åldersdiskriminerare som hade jävla svårt för 80-talisterna, troligen för att vi var ett sånt bra gäng på flera sätt. Det är min teori såhär i efterhand. Då var jag dock mest sårad, ledsen och undrade varför de inte gillade mig, när det var dom som det var fel på hela tiden…de var som inskränkta och diskriminerade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s