Googlepundaren

Jag är en sån enorm researcher. Jag gör noggranna efterforskningar. Om allt.

Om Google vore en gud är jag hens största tillbedjare.

Jag är ju jävligt osäker som människa, förstår jag, eftersom jag lagt mitt liv i Googles osynliga, digitala händer. Google föder mig, när mig och omfamnar mig. Men Google kväver mig också. Och stänger in mig i en trång cell av tvingande väggar. Jag är en Googlemissbrukare.

Jag minns att det fanns en tid då lexikonet var en statussymbol. Varje lärd person hade i sin hylla – gärna väl synlig – en fullständig samling band av lexikon. Bonniers, Bra böckers eller motsvarande. Vi hade en. Mormor hade också ett par stycken. Och där stod de – malligt – i bokhyllan och togs ibland fram när det var fest. Precis som vi idag googlar sönder våra samtal. Våra fester. Våra liv.

Jag kan låta jävligt gnällig. Jag vet. Och trots att jag är sentimental så inihelvete, är jag inte alls säker på att det var bättre förr. I mångt och mycket ÄLSKAR jag Internet och de gränser som testas och suddats ut. Jag älskar att världen krympt, att vissa klyftor minskat; att jag kan skapa närhet till människor jag aldrig tidigare skulle haft möjlighet att komma nära – vare sig geografiskt eller på andra sätt. Men jag hatar också Internet. Jag tror att det gör oss lata, bekväma och otåliga. Vi förväntar oss att kunna få allt – precis när som helst – utan minsta uppoffring. Om du inte redan har ett beroende, men en benägenhet för det, är Internet är rena jävla döden. Som en snabbmatskedja med dygnet runt-öppet, som insmilande och hypnotiserande serverar allt från porr till spel och you name it. (En annons från Aftonbladets hemsida, direkt vänd till spelmissbrukare: ”Från pank till 122 000 kr på några timmar! Marias intuition gav resultat. Hon förlorade hundralappar på mobilcasinot men fortsatte spela. Timmarna senare var hon en storvinnare »”)

Det är en jävla klyscha – jag vet – men allt finns bara ett klick bort. Och jag – som redan har svårt för det här med att sätta gränser, som alltid gör allt eller inget och dessutom lider av svår beslutsångest – har blivit slav under Google.

Jag är den som redan på Aftonbladets löpsedel känner igen nageln som visar att jag bär på en dödlig sjukdom. Och genom Google får jag tillgång till tusentals forum för hypokondriker, som vältrar sig i självdiagnoser och skräckberättelser. Jag älskar att ha rätt. Och jag kan i en diskussion bedyra att jag är jävligt säker på någonting, vadsomhelst, för att gå på toaletten, söka svaret via Google och efteråt triumferande påpeka hur rätt jag haft – eller mörka mitt nederlag. Jag kan sitta i timmar, kvällar, veckor framför Google och söka efter rätt val av bilbarnstolar, nyårsmenyer eller väggfärg.

Och det är verkligen stort och smått. Om jag tittar på min senaste Googlehistorik så visar den just nu ”muskelryckningar under ögat”, ”chokladfondant varm eller kall” samt ”bröderna Lejonhjärta förrädaren”. Vad jag än vill veta så finner jag svaren. Min egna magkänsla är helt utsuddad. Den har ersatts av Google. Min minnesfunktion är satt ur spel. Den har ersatts av Google. Min tilltro till kunniga människor har dämpats. Den har ersatts av Google.

I somras, när jag hade en downperiod, kände jag till och med själv – på plats – att jag gick för långt. Men jag kunde inte styra impulsen, tvångsaktionen. ”Tyst man” googlade jag för att finna lösningen på mina relationsproblem.

Facit: Det löste inte ett skit.

Att vägra Google löste mera. Att istället lägga tid på att börja prata. Våga hitta svaren och söka dem inuti. Att vända sig med problemen till andra människor av kött och blod. Och att hitta tillbaks till den inre rösten, magkänslan.

Jag tror att googlandet gör oss jävligt ängsliga. Och särskilt i en värld där man inte vill, eller har tid, att göra ”fel” val. Det kan vara bra. Absolut. Men i små doser. Det bygger på att en sund människa, med distans, sitter – så att säga – med musen i hand.

Min gamla chef – vi kan kalla honom Torsten – sa en bra sak. Han reflekterade kring hur googlandet torkat ur spännande samtal. Hur man förut försökte att minnas tillsammans: ”Vad hette egentligen förrädaren i Bröderna Lejonhjärta?” Och så inledde man ett gemensamt sökande i minnet, som en silverkula som varsamt balanserades över ett labyrintspel. Kanske kom man aldrig fram till svaret. Men kanske ledde vägen fram till ett annat sidospår. Nu tar man bara, helt sonika, fram telefonen och kollar. ”Googla i huvudet istället!”, sa Torsten.

I like it! Googla i hôvve för fasen!

För övrigt säger Wikipedia att förrädaren i Bröderna Lejonhjärta heter Jossi och att Bra böckers lexikon utkom i 25 band och avslutades med en specialupplaga år 2000. Amen.

Annonser

1 thought on “Googlepundaren

  1. Ja. Man ska hitta svar så väldans snabbt nu för tiden. Och man hittar mycket skit. Jag inser när jag ser på ”På spåret” att min hjärna blivit långsammare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s