Astrid Birgitta Nyåker

VARNING! Den här texten är alldeles för lång. Och den är inte rättvis. Men jag behöver få ur mig det här. Berätta om det. Berätta om dig.

För tre år sen förändrades mitt liv dramatiskt och för all framtid.

Ett liv togs ifrån mig och ett liv tillkom.

Två fantastiska kvinnoliv, sammankopplade genom mig, genom samma blod och genmassa.

Du hade älskat Elvira, farmor.

Det har gått tre år. Ändå tänker jag på min farmor varje dag. Ofta flera gånger.

Min farmor var en klippa. Ett nav. Ett hjärta, dit alla vi andra sökte oss.

Ingen jag träffat har någonsin förmedlat ett sånt lugn, en sån godhet, uppriktighet och värme som min farmor.

Farmor hade redan som liten ett hjärtfel och tillbringade en stor del av sin uppväxt på sjukhus. Kanske var det därför hon var så oslagbar på att ta vara på stunden – hon visste att man inte kan ta något för givet. Hon lät de till synes små, vardagliga sakerna bli de starkast lysande. Hon såg alla. Lyssnade på alla. Och mindes allt.

Hon kunde plocka upp trådar från samtal vi haft för månader sen, undrade alltid hur det gått för kompisar, vars problem eller situationer jag nämnt i någon bisats. Hon tog sig alltid tid. Hade all tid – alltid. Och hon var rolig. Skämtade. Och skrattade.

Hon var kristen, farmor. Något jag egentligen inte förstod förrän efter hennes bortgång. Hon levde enligt sin övertygelse, men prackade aldrig på någon annan sin tro, dömde aldrig någon – ställde aldrig någon till svars. Men hon var nyfiken på allt som hade med andlighet att göra.

Ända sedan jag var barn var farmor en av mina största idoler.

Det kan låta som en lam efterkonstruktion, men är helt sant. När farmor fyllde 75 köpte jag en blomma och skrev ett kort med saker som jag alltid velat säga men aldrig gjort, för att det inte är sånt man säger. I alla fall inte i min släkt. Jag skrev att hon alltid varit min idol och att jag älskade henne. Jag minns att jag var nervös när jag lämnade över blomman, som om jag gjort något nästan förbjudet.

Du sa aldrig något, farmor. Du satte blommorna i vatten, kom tillbaks och lade en hand varmt på min axel. Du hade läst, det förstod jag.

På våren 2009 gick farmor till vårdcentralen. Hennes ena öga hade börjat hänga lite. Det kunde bli så, hade sköterskan berättat, när man blev äldre. Och när ögonlocket bara kom tillräckligt långt ned skulle man åtgärda det hela med ett enkelt ingrepp.

Så farmor väntade.

I augusti hade farmor fått huvudvärk och jag reagerade på att ögat såg liksom utträngt ut. Jag blev orolig, men farmor skulle kontakta vårdcentralen igen.

En dag under hösten ringde jag pappa. Jag frågade i förbifarten om farmor. Det var cancer, sa pappa. Det var cancer.

Jag minns än idag paniken. Ångesten. Den där jävla cancern, som tagit så fina människor omkring mig. Den där jävla cancern, vars namn jag knappt vågar ta i min mun, av rädsla för att det ska missuppfattas som något slags lockrop och att denna onda tingest ska komma farande som en magnet genom världsalltet och greppa tag med sina obarmhärtiga, långa, iskalla fingrar om mig eller de mina. Nu hade den kommit till min finaste farmor – den heligaste människan av allt.

Du har alltid varit en klippa, farmor. För mig. Och för så oändligt många andra. När allt blev för mycket hemma, när jag behövde någonstans att fly, när jag behövde någon som såg bara MIG – då sökte jag mig alltid till dig. När jag var liten. När jag var vuxen. Hos dig har alltid alla varit välkomna. Tre till på middag: ”Vad kul! Välkomna!”. Du har alltid ordnat jättemiddagar, sprungit fram och tillbaks för att alla ska ha det bra. Du har alltid varit där – på födelsedagar eller uppvisningar – stort som smått. Du har skjutsat, stått och väntat kalla kvällar vid stallet, ryckt ut på minuten om bussen blivit missad. Och för allt är jag så otroligt tacksam. Men framförallt har du haft tid. All tid. Alltid. Du har lyssnat men aldrig ifrågasatt. Bett oss att berätta, men aldrig ställt till svars. Alltid varit intresserad och aldrig värderat saker i våra liv. Du har bara funnits där och erbjudit oss en plats hos dig, i din enkelhet och harmoni. Och du har varit den stora tryggheten i mitt liv. Tack farmor. Idag och alla dagar.

Direkt efter cancerbeskedet åkte vi hem till dig. Jag, Olle och min lillasyster Amanda. Jag ringde och kollade om du var hemma och som alltid blev du glad och välkomnade oss. På vägen dit såg jag ett rött trähjärta i en läderrem som jag köpte med. Jag gav den till dig, tillsammans med en stor kram, när vi hade fikat i ditt vardagsrum. ”Här får du, så att du vet att vi tänker på dig. Det kommer nog bli en tuff höst.” Men du skulle bli bra. Det hade doktorn sagt. Det första du sa till honom efter beskedet var att du i alla fall måste leva till jul, så att du fick träffa ditt barnbarnsbarn. Och doktorn sa att det inte skulle vara någon fara. Du skulle opereras och du skulle genomgå cellgiftsbehandlingar.

Barnbarnsbarnet låg i min mage. Jag och Olle skulle få barn! Vi åkte hem till dig en dag i början av juni och berättade. Vi satt i er fantastiska trädgård och drack té och åt bullar och kakor, som du alltid bakade. Den här platsen var paradiset på jorden. Här var man avstängd från allt annat. Här fanns bara kärlek, gemenskap och nuet. Hit längtade man. Och försökte alltid få en ursäkt att åka förbi. Så var det för mig. För pappa. Och för så många andra. Vi älskade att vara i din närhet. Nyheterna gladde dig, men du sa inte så mycket, mest bara log.

Behandlingarna gjorde dig svag. Jag vågade knappt träffa dig under hösten. Mina förkylningar kunde rubba dig. Men vi pratade mycket i telefon. Din älskade syster förlorade sin kamp mot cancern och du sörjde henne så djupt. Jag ville stötta dig, finnas där så som du alltid funnits för mig. Och du frågade mycket om graviditeten. Det blev någon slags tröst. Jag berättade att vi funderade på att ge barnet namnet Eira, efter din syster, om det blev en flicka. När jag blev lite bättre kom jag och klippte dina tånaglar. Jag passade på att ge dig manikyr och ta hand om dig. Det var chockartat. Jag hade inte sett dig på ett par månader. Du var svag, smal och medtagen. Du hade svamp i munnen och hade bett pappa att raka av dig håret, som du hade börjat tappa. När jag gick kramade du mig och klappade magen. Farfar ville att du skulle gå ut för att få lite luft, men du vågade inte, rädd att bli förkyld. Och du orkade inte, det såg jag. I bilen hem grät jag så jag skakade. Hur skulle det finnas någon återvändo? Hur skulle allt bli som förut? Hur skulle solen skina över trädgården igen och hur skulle du bli dig lik och orka bära brickor med bullar och kakor till uteplatsen?

För dig farmor – har alla varit lika. Du har varit enkel och prestigelös. När farfar vann en miljon (en ganska kul historia som jag får återkomma till i kommande inlägg) frågade jag dig hur du reagerade. ”Näe, inte alls” sa du helt uppriktigt. ”Pengar har aldrig intresserat mig”. Jag hörde dig aldrig säga något ont om någon. Du gottade dig aldrig i andras olycka. Du ville alltid alla väl. Så ren. Och så god. Rakt igenom.

I slutet av november kom ambulansen och hämtade dig. Du hade fått ryggsmärtor. Jag var livrädd. Förstod inte. Inlagd? Du var ju snart klar med behandlingen och skulle bli helt återställd?

Vi åkte in till sjukhuset, jag och Olle. Pappa åkte in. Alla mina syskon åkte in. Amanda kom från Norge, Rasmus från Stockholm. Vi satt hos dig dag och natt. Vek inte från din sida en sekund. Ofta var vi 7-8 personer inne i ditt rum. Vi sjöng och spelade. Tog plats. Pratade. Skrattade och grät. Kramades. Vi höll dina händer och berättade saker för dig. Du svarade inte. Kved ibland av smärtan. Det kröp i dig. Du fick panik. Blev lugn. Men du tittade inte. Sen blev du medvetslös.

Än idag – tre år senare – kan jag återfå den där känslan som fanns inne i det där rummet. Tyngden. Rädslan. Och energin från samhörigheten. Hur vi alla samlade kraft genom att vara tillsammans.

De här veckorna av vakande är det värsta jag varit med om. Kasten mellan hopp och förtvivlan. De spända, sökande känslospröten. Hur man nästan lät bli att möta blicken hos andra anhöriga i korridoren. Jag beundrar verkligen människorna som har det där som sin arbetsplats. Som lever i den där tyngden varje dag. Och som blir så viktiga budbärare, psykologer och domare för de anhöriga. På avdelningen blev du medvetslös. Och säkert tre gånger fick vi höra att nu var döden i nära antågande. Vi fick en folder, där varje symptom, varje fysiskt tecken var återgivit. När jag läser den där foldern idag förstår jag inte hur vi ändå kunde behålla hoppet, kunde undgå att se. Förloppet följde den där texten till punkt och pricka. Men jag tror att jag aldrig varit så nära tro och andlighet som där och då. För en morgon öppnade du dina ögon och bad om vatten. Telefonen gick varm. Alla samlades kring din säng. Pappa, alla syskon, vårdpersonal och läkaren, som senast kvällen innan dömt ut dina chanser att klara natten. ”Jag älskar er allihop!” sa du. ”Ni är enastående!”. Tårarna svämmade över, inte bara på oss, utan också på läkaren som mötte din blick.

Du berättade hur du drömt att det var du som väntade barn, hur du måste ta hand om barnet och att du inte förstod hur du skulle klara av det. Och där stod jag och höll din hand mot min mage. Det var tre veckor kvar tills jag var beräknad.

Du var så otroligt klar i huvudet efter uppvaknandet. Precis som vanligt. Skämtade, skrattade. Vi fortsatte sitta hos dig och turas om att finnas där på nätterna. Vi tittade på TV. Matade dig med fil. Blötte din mun. Pratade om allt och inget. Vi sjöng och du hängde med så gott du kunde. Men du var trött. Och sov mycket.

Sen föll blodtrycket. Allt var en svår balansgång för personalen. Att hålla igång ditt svaga hjärta och samtidigt hålla upp trycket. En kväll såg jag hur sköterskan blev blek, fick svettpärlor i ansiktet och berättade att du låg på gränsvärdet för vad man kunde klara. Jag grät hysteriskt. Kände mig nära döden själv. Olle tog hem mig och svärfar sov över. De monterade bebissängen vi köpt och som jag varit så lycklig över. Den blev en tydlig och viktig symbol, men jag orkade inte känna glädje. Jag var sönder inuti. Hela tiden var jag på helspänn. Och livrädd när telefonen ringde. Men du överlevde ännu en gång.

Och så en dag, plötsligt – två veckor före beräknat datum, satte värkarna igång. Jag åkte till sjukhuset, som jag nu gjort varje dag i två veckors tid. Jag bytte bara avdelning.

Och där, mitt i den bottenlösa, svarta sorgen, födde jag mitt första barn. Det låter så jävla pretentiöst, men jag kände ingen fysisk smärta. Min andra smärta var så oändligt mycket mer närvarande och ogreppbar. Och när vårt nyfödda barn tog sitt första andetag och skrek, skrek också Olle, älskade Olle: ”Ring till avdelning sju och be dem berätta för Birgitta Nyåker att hon har fått ett barnbarnsbarn!”

Vi. Var. I mål.

Pappa bad att få komma till förlossningsavdelningen, men svininfluensan härjade och trots att vi visste svaret frågade vi sköterskan. ”Tyvärr, det är förbjudet med besök”. När jag tjugo minuter senare stod och duschade med blodslamsor sköljande längs benen, knackade det på dörren och samma sköterska sa: ”Din….pappa…är här!?” Och i receptionen utanför avdelningen fick pappa för första gången möta sitt halvtimme gamla barnbarn. Jag förstår hur mycket han behövde det där miraklet just då. Hur vi alla behövde henne.

Vi bodde kvar på patienthotellet och alla som besökte farmor de dagarna tog vägen förbi vårt rum för att tanka liv och få energi av den nyfödda.

Följande dygn blev farmor återigen sämre. Pappa kallades in flera gånger. Jag levde i ett töcken. Orkade inte uppfyllas av det stora i att ha fått barn.

Men efter läkarens koll och tillåtelse det tredje dygnet kände vi oss starka nog att besöka henne. Det är hittills den mest känsloladdade stund jag upplevt i mitt liv.

Du log. Hela du log. Och alla dina krafter mobiliserades. Under alla de här veckorna såg jag dig aldrig så stark och levande som den där dagen. ”Jag måste upp! Jag måste upp!” Men armarna var förlamade och benen bar dig inte. Du pratade med ditt barnbarnsbarn. Pussade henne på kinden. Beundrade henne. Och där möttes ni. Så lika. Samma gener. Samma blod. I början och slutet av livet. Båda lika nakna och utlämnade. Jag grät som jag aldrig gråtit tidigare och en ängel till sjuksköterska frågade om vi hade någon kamera så att hon kunde föreviga mötet. Jag räckte fram min mobil och bilden som togs betyder så oändligt mycket för mig idag. Jag är så otroligt tacksam för att sköterskan hade sån närvaro och mod att fråga.

En vecka senare ringde telefonen hemma hos oss. Du hade blivit medvetslös några dagar efter den där stunden och nu hade döden hämtat dig. Min storebror satt hos dig och pappa spelade gitarr och sjöng en sång. Och plötsligt. Andades du inte mer.

Vi åkte direkt till sjukhuset.

Och i rummet hos dig samlades vi igen. Jag. Olle. Pappa. Hans sambo. Min storebror, hans fru och deras små barn. Och där låg också ditt skal. Inget av det var du. Där var inget levande. Inget varmt. Inget farmor. Bara en död kropp. Sargad av sjukdom. Men jag behövde se. Behövde förstå. Behövde få ett slut.

Pappa åkte vidare. För att åka till huset du lämnat med ambulans några veckor tidigare. Och berätta för farfar, din livskamrat sedan 55 år, att du inte skulle komma hem igen. Att du inte fanns mer.

Ett par dagar efter att ni träffats, farmor, sa jag att vi tänkt om och nu planerade att ge henne ditt namn – Birgitta. Du orkade inte öppna ögonen, men mumlade din systers namn, det jag tidigare under hösten nämnt som ett alternativ. Och så fick det bli. Lena Eira Elvira, mitt vackra barn, fyllde tre år i december.

Tre år har jag nu levt utan dig, farmor. Jag är fortfarande vilsen och tänker på dig. Varje dag.

Men mest är jag glad över att få haft dig i mitt liv. Över allt du gett mig. Och över att du fick träffa Elvira, precis som du önskade. Eira, din systers namn, visade sig betyda den lindrande. Något som hon också blev, för oss alla.

Pappa sjunger om farmors barndomshem

farmor o elvira

Annonser

12 thoughts on “Astrid Birgitta Nyåker

  1. Jag grät så att tröjan blev helt våt. Sen kom jag också ihåg att som hon varit för mig under uppväxten. Den där härliga människan som mötte mig i hallen, antingen från köket eller vardagsrummet. Den där lilla bilen hon kom själv i, och som jag än i dag undrar om den var grön eller blå. Min jeansjacka som hängde kvar i deras liksom finhall under en hel säsong så att jag inte kunde ha den någe mer (och det gjorde inget för jag tyckte inte om den), när vi fick vara där och gå över till grannen och kolla på hundar, eller när vi var på andra sidan vägen och fick rida den där hästen som bara ville gallopera uppför backen så att jag typ flög av och hundra småsaker till. Jag minns hennes röst. Och sättet hon sa Lina på. Med långa iiin i mitten, och lite tjockare L i början.

  2. Åå jag tänker på vad vi pratade om förut på salongen o du skriver så fint o helhjärtat om din farmor och nu förstår jag verkligen dina känslor till din farmor! Torkar tårarna samtidigt som jag skriver detta, å du…. Börja planera din bok nu 😉 kram

  3. Alltså LINA. Gud, jag gråter verkligen. Tårarna trillar ned och det är för att det är så vackert. Tre år är ingenting, det måste fortfarande vara en chock för dig. Jag har aldrig förstått att det var såhär det gick till. Kram till dig.

  4. Men herregud Lina vad vackert och otroligt bra skrivet! Du är min favoritskribent!
    Å vet du, det finns ett barnbarn till denna underbara farmor som är precis lika underbar, hennes själ och vackra person lever vidare i dig! Du är makalöst bäst! Vad jag än skriver nu så önskar jag att det fanns starkare ord.
    Dina ord beskriver verkligen den starka känslan av kärlek, sorg och det vackra i livet och människan! På en och samma gång!
    Kärlek på dig min underbara vän och stöttepelare i livet ❤❤❤

  5. Ojojoj, inte bästa idén att läsa detta på jobbet. Gråter som ett barn. Jättefint skrivet! Jag tänker faktiskt väldigt ofta på Birgitta. Jag minns inte hennes röst längre men jag minns hennes leende, varma kramar, hennes fina hår som hon knäppte upp med ett spänne, hennes sätt att vara med er (och oss, mig och Linus), hur välkomnade hon alltid var och alla middagar, tänk va många pojkvänner hon har träffat 🙂 Jag är glad att Joakim fick träffa henne. Hon var inte min farmor, på riktigt, men hon kommer alltid på nåt sätt vara farmor för mig ändå.

  6. Vad fint du skriver om din farmor. Verkligen gripande. Vad skönt att hon fick se din dotter innan… Kram från Jennie Perssons syster i hova

  7. Finner inga ord Lina! Så vackert skrivet så det gör ont! Jag fick glädjen att träffa din farmor några gånger och hon var en underbar människa! Precis som du! ❤

  8. Det är så rakt in i hjärtat, så ”huvudet på spiken” och jag storbölar som ett spädbarn. Underbara, fina, älskade, bästa Farmor! Jag minns ganska starkt när farfar kom och besökte för första gången, när hon fortfarande var medvetslös och att klappade henne och sa åt henne att vakna och när hon inte gjorde det, fick han panik, ruskade i henne och höjde rösten ytterligare, bara för att brista ut i gråt och verka så liten, vilsen och oförståendes:/. Det var ett av de starkaste ögonblicken för mig. Det finaste måste vara det du nämner när hon sa att hon ”älskade oss allihopa”. Hon tog med sig en stor bit av mitt hjärta när hon försvann. Men du är min idol, Lina! Du påminner mig om och är så lik farmor på så många sätt och vis- DU är fantastisk, glöm inte det! Älskar dig! Puss// Lillan 😉

  9. Stora, varma tack – alla ni fina! Tack för all uppmuntran, alla snälla ord, all kärlek och alla målande bilder och minnen av farmor! Jag är rörd över att hon gjort avtryck hos så många av er, som träffade henne. Som du skriver Jessica S, så är ju tre år egentligen inte en lång tid, men ibland känns det som en livstid passerat. (Troligtvis för att så mycket hänt – barn, hus och farfar som åldrats så.) Det har varit stärkande för mig att minnas, sammanfatta och berätta om henne och det som hände. Tack alla, för allt! ❤

  10. Tack Lina! Lätt att helgonförklara och glorifiera i efterhand men precis precis sån var hon.
    Hade en fantastisk förmåga att leva i nuet. När barn eller barnbarn dök upp fick andra göromål vänta.Hon var den jag alltid vände mig till. Hon hade inte alltid svar men hon hade alltid tid för oss alla!

  11. Otroligt fint skrivet Lina och mitt i prick. Jag har rent ut sagt storbölat hemma i soffan…
    Jag tänker också på Birgitta ibland och jag är otroligt glad att jag fick lära känna henne, utan tvekan en av de mest varma och goa människor som satt sina fötter på denna jord.
    /Niklas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s