15-åringen – mitt missbrukarjag

När man läser om beroenden av olika slag så pratas det ibland om ett missbrukarjag.

Tänk er bilden av en liten jävel som sitter på axeln, fast den här går inte att sopa bort som lite missprydande mjäll på vänstersidan. Den bor istället inuti dig, fastväxt i din mjälte, och det gäller att lära sig att hantera den här inre personen, bygga väggar kring den, förminska den och hindra den från att få spelrum att växa. För även om det friska jaget helst inte vill veta av missbrukarjaget, så finns den där under hela ditt liv och lurpassar. Och vid minsta bränsle, kastar hen sig fram och tar plats, som en enveten telefonförsäljare som vägrar ge med sig. Precis så här känns det inuti mig. Det är dock inte ett missbrukarjag, utan ett tonårsexemplar av mig själv – en 15-årig Lina – som bor därinne.

Min 15-åring är en snäll pajas som funderar mycket på livet och universum och som innerligt längtar efter kärlek. En tanig skit utan tillstymmelse till bröst och med världens största plastglasögon. (Jag var för sent ute för att det skulle vara snyggt DÅ och med tjugo år har man, med råge, tangerat gränsen för att i efterhand kunna tillgodoräkna sig poäng för att ha varit före sin tid.) Jag var förvisso en 15-åring som njöt av att vara 15 år, det minns jag, men jag hade också världens sämsta självförtroende och självkänsla. Jag var inte värd ett skit, tyckte jag. Och framförallt var jag ful. Så ful att jag förstod att det var det första alla tänkte när de såg mig. Som om jag inte skulle bli förvånad om någon låste in mig i en bur och tog betalt för möjligheten att bevittna mitt yttre.

Ja, det låter ju ganska trist, kan man tycka. Ändå föder jag den där jäveln. Likt en sån där tvångsmatad gås med rör ner i halsen, göder jag 15-åringen med gamla minnen från när det begav sig. Vältrar mig. Jag har en grymt romantiserad bild av tonåren. Jag tycker ofta än idag, att jag som tonåring besatt de renaste av känslor. Hur de liksom var opåverkade av yttre faktorer, som sociala spel och förväntningar, familjeliv och andra distraktioner.

Egentligen handlar det om ett fåtal känslor som jag vill återuppleva –  vissa positiva – som känslan av frihet och att spränga gränser.  Hur det fanns saker som var förbjudna och hur kollektivet samlades kring detta gemensamt – för att alla jävlar man umgicks med också var 15 år och tyckte att det var oslagbart att sitta tillsammans och huttra i tio minusgrader för att få knäcka en förbjuden punköl. Och låt gå för den känslan, den landar väl i nån form av gruppsykologi. Men sen är det också den där tonårsangsten. Den var ju egentligen en avgrund. Men i efterhand har jag svidat om den till ett lagomt smärtsamt sug i magtrakten. Jag vill uppleva den igen. Och igen. Antagligen är den så romantiserad och okej för att jag nu sitter bakom minnenas fjärrkontroll och kan pausa, spola framåt, stänga av skiten och återgå till mitt njutbara, ”lyckade” vuxenliv med kärlek, trygghet och självförtroende. Eller så har jag numer ett så ordnat liv, utan toppar och dalar, att jag vill pressa mig till att få uppleva dem igen, för att liksom hålla känsloregistret vid liv. I don’t know.

Jag läser gamla dagboksanteckningar. Njuter av mina hjärtskärande vittnesmål om obesvarad kärlek och lyssnar på tryckare som jag aldrig fick dansa till. Jag tröttnar aldrig på, att i minnet återuppleva tonårens festkvällar, även de som slutade i tårar och tragik, och känner jag doften av Farenheit eller LuLu Blue är jag omkullkastad med ljusets hastighet. Vad fan var det som var så speciellt med de där åren och varför kan jag inte släppa det? Jag hör ju själv hur jävla sorglig jag låter. Och jag skäms ju för det här, precis som en missbrukare. Att sätta sig och porra i gamla minnen gör jag ju helst i ensamhet, när resten av familjen sover, eller tillsammans med de närmsta som var där just då, tillsammans med mig. Jo, jag vet och förstår att andra också gör såhär. De träffas och fnissar åt det på en återträff var femte år, men jag gör det säkert tio gånger om året. Minst. Ja, ni fattar.

Ibland ser man kungarna av högstadiet, som försöker leva kvar på toppen, när de peakade. Deras partners (jaja, deras TJEJER är det ju det handlar om) byts också ut till yngre och yngre förmågor för varje gång jag råkar på dem. Det är lätt att beskylla dessa konservatorer för att vara gubbsjuka, men jag känner en samhörighet med dem och tror att det är andra faktorer som spelar in. Min fasta övertygelse är att deras blick; vad de ser och upplever, tolkas av en hjärna som fortfarande tillhör deras 15-åriga jag. Om jag själv bläddrar i en gammal skolkatalog, KAN INTE mitt 15-åriga jag se att tiden gått, att vi faktiskt var små och att även de som var två år äldre än mig, bara är barn och småskitar. Jag är förblindad och fastlåst i känslan som jag hade när jag bläddrade sönder de där katalogerna för tjugo år sen. De där som gick i nian när jag gick i sjuan, är fortfarande stora och coola. Tittar jag i andras kataloger är det en helt annan sak, det här gäller just de som jag själv haft en relation till. För just skolkatalogerna hade jag på nittiotalet en stark kärleksrelation med. Årets höjdpunkt var när säsongens nya kataloger levererades och sedan satt jag och bläddrade, studerade, fantiserade, associerade och kommenterade. I ensamhet och tillsammans med andra. Och allra mest spännande var niornas bilder. Särskilt när jag själv gick i sjuan. Jag minns också hur de där två åren var skäl nog att bli kär i någon. Att gå i nian, var när jag gick i sjuan, detsamma som att besitta någon slags kändisstatus eller inneha magiska krafter. Som om denna kraft också skulle kunna smitta av sig på mig, ju närmare de här niondeklassarna jag kom. Och ett sätt var skolkatalogen. Jag skapade fiktiva relationer och drömde om att vara nians snyggaste tjej, med den ballaste Balltröjan och den häftigaste sprayluggen. Eftersom jag också har en tre år äldre bror, hade jag dessutom tillgång till ett imponerande brett galleri av spännande skolkataloger. På ett bröllop för ett par år sen hälsade jag innerligt på en person, som jag förvisso aldrig förut träffat, men kände en stark närhet till, och följde upp det varma handslaget med ett ”Dig känner jag igen från skolkatalogen!”. Personen såg frågande ut, kanske med ett visst äckel – eftersom jag var flera år yngre hade han heller aldrig sett mig – och höll sig sedan på replängds avstånd under resten av festen.

Med åren har jag dock accepterat mitt inre jag. Ibland håller jag min 15-åring tröstande i handen, men lika ofta tar min 15-åring hand om mitt vuxna jag. Stöttar mig. Värmer mig. Och påminner mig om vem jag är – utan allt distraherande trams.

Jag hoppas visserligen att jag kommer kunna ägna mer av mitt liv och min energi åt nuet och framtiden. Men jag vill inte glömma helt. För en dag kommer Arvid och Elvira börja på högstadiet. Och där och då. Vill jag kunna förstå.

Annonser

1 thought on “15-åringen – mitt missbrukarjag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s