Men JAG då…

Jag har märkt att den här bloggen fyller ett stort terapibehov hos mig. Den blir någon form av Ullaredsterapi. Jag trängs med många andra, det är billigt och jag ser bloggen som ett nöje, något jag liksom ”unnar mig”. Och eftersom det är så billigt kan jag också kosta på mig att slänga med lite mer i vagnen än jag först tänkt. Och jag förstår att det här kan bli väl mycket av en one man show – det ligger ju lite i formens natur – och att navelluddet stinker. Men läs if you like, ignore if you don’t have a heart. Mohahaha! (Hör ni ekot mellan väggarna?)

Excuse moi.
Ett visst mått av excuse står jag för. Absolut. Men det viktiga i meningen är det andra ordet: Moi.
Jag började tänka på det för att jag länge följt en blogg där Hanna, som skriver, ofta tar upp funderingar kring t ex föräldraskap och jämställdhet. Nu senast var ämnet förlossningar. Jag gick igång och tänkte skriva ett långt svar i kommentarsfältet (får jag tid gör jag det kanske här i bloggen istället, pga min totala inkompetens att hålla mig kort och koncis). Den tänkta kommentaren gick hur som helst ut på att alla upplevelser är subjektiva, men utgångspunkten var ju ändå Min Egna Upplevelse. Det var där jag landade hur jag än vred och vände på skiten. Och det är ju alltid där jag landar. Varenda kommentar jag lagt i den där bloggen handlar om mig, mig, mig. Och jag vet att jag kan vara en jävla pain in the ass. För oavsett om jag sitter vid ett fikabord på jöbbet, i ett samtal med en vän eller lyssnar på Sommar i P1, så har jag ofta svårt att bara lyssna och ta in. Det är som om min ryggrad sänder ut hundra impulser och jag måste reflektera kring mina egna erfarenheter i ämnet. Ibland försöker jag hålla mig själv i skinnet. Men den där egocentriska jäveln som bor inuti mig armbågar sig fram och så hör jag min egen jävla röst: ”Hemma på vååår gata, i staaan…”
Mina gamla kollegor gjorde mig en gång uppmärksam på, att om vi stod i en kö någonstans, ofta på ett lunchställe, så avancerade jag mig alltid fram och landade på något märkligt sätt först i kön. Jag förnekade först, skrattande, deras orättvisa observationer tills jag vid upprepade tillfällen insåg att de faktiskt och tyvärr hade helt rätt. Jag utövar alltså den här smaklösa handlingen helt utan att vara medveten om det.
Jag är uppenbarligen egocentrisk. (Jag hoppas dock att egocentrisk och egoistisk inte nödvändigtvis går hand i hand.) Och jag är exhibitionistiskt lagd (det ligger i mina gener). Men av omtanke för mig själv – eller helt av självförnekelse – vill jag ändå hävda att det är min sympatiska ådra (Håhåjaja, jag är också ödmjuk!) som får mig att alltid försöka sätta mig själv in i ämnet som diskuteras. Sen kanske inte utfallet blir så vackert när man kombinerar det hela med min reflexmässiga vilja att alltid vara värst. Ibland ser jag mig själv utifrån som en liten hoppande terrier vid matbordet eller en kippande fisk vid vattenytan: ”Jag då, jag då, jag, jag jag…” Jag skyller som vanligt helhjärtat på min uppväxt, där sju skrikande apor slogs om uppmärksamheten. Och på två föräldrar, som också älskar att stå i centrum.
För övrigt – på tal om ”vååår gata i staaan” och att stå i centrum: När man är i Kil och befinner sig i centrum (Storgatan), så går man PÅ Kil. ”Vi går upp på Kil”. Så ärre. (Visst funderar ni nu mer på denna grammatiska felhantering än mina osmickrande egenskaper? Thank you Kil, du räddar mig igen!)

Annonser

2 thoughts on “Men JAG då…

  1. Jag vet ganska precis, tror jag, hur dina tankar går – för vi är ju ganska lika, du och jag, trots allt;D. Man analyserar varje samtal man haft för att så komma till någon märklig slutsats att man ”tagit för mycket plats” och helt enkelt ”bara pratat om sig själv och sitt”. Den där rädslan för att framstå som ”självupptagen”. Och märk väl att jag skriver ”märklig”, för det är precis det det är. Urbota korkat och märkligt. Har man nog social intelligens att ens analysera sitt eget beteende så vill jag nog tro att man faktiskt inte är speciellt självupptagen- och framförallt att den andra parten inte alls uppfattat det så. De mest självupptagna människor jag träffat genom mina levnadsår (som börjar bli några stycken vid det här laget;)) är (o)lyckligt ovetandes om det.
    Du är ju en av de MINST självupptagna människorna jag känner. Du har alltid plats i ditt hjärta för någon annans problem och du sätter dig in i dem med hela själen! Ibland tar du dig snarare ”vatten över huvudet” för att du åtar dig alldeles för tunga ok och glömmer dig själv- DET är snarare ditt problem- att kunna säga Nej och Stopp. Och jag kan lova att alla som känner dig, håller med mig. Sluta vara så hård mot dig själv och måste du rannsaka dig själv, så gör det med realistiska mått mätt och rättvist. Man är alltid sin egna hårdaste domare & jury och överdramatiserar- för let’s face it: ingen annan tänker så om dig utom just du själv. Du är helt outstanding- glöm inte det! Puss & kärlek!

  2. Mamma berättar fortfarande om hur du drog vitsar och stod i centrum på alla kalas. Själv minns jag Senapstårtan, den franska tanten som ville ha karameller och hur du grät när du sjöng om flickan i Aspelunden och du var så begåvad, också i eget tycke. Du har dock alltid haft ett underbar hjärta, numer dock förädlats i sin form.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s