Mellanstadiediscot – barndomens sexklubbar

1988 var året då jag fick tillträde till en ny värld. En värld som lovade så mycket.

Jag minns än förväntningarna som föddes när man på anslagstavlan, på väg till matsalen, såg den tuschmålade affischen om fredagens mellanstadiedisco. DISCO var skrivet i bulliga bokstäver flankerat av stjärnor och hjärtan i neonfärger, som utlovade något outtalat men lockande. Där stod också Domen – huruvida kvällen var ett renodlat mellanstadiedisco för årskurs 4 till 6 – eller – om vi tredjeklassare hade fått dispens och var välkomna.

De där mellanstadiediscona var så otroligt viktiga när jag gick i tredje klass. De fick mig att känna mig speciell, utvald. Som om jag fick VIP-kort och tillträde till en helt ny värld. En värld av gemenskap och förhoppningar. En ny level.

De allra bästa discona hölls i gymnastiksalen på Vikstaskolan. Här fanns det atmosfär. Bra musik. Och en väl utnyttjad hångelmatta. Hångelmattan bestod av gympasalens tjockmatta, där diverse svettiga mellanstadiebarn under åttiotalets slut delade saliv med varandra. Att hamna på hångelmattan innebar, trots att mattan låg utlagd i ett av rummets hörn, att du var discots absoluta centrum och föremål för alla andras avundsjuka blickar och viskningar.

Och själv hånglade jag aldrig i den åldern, utan först långt, långt senare. Jag hade nog gärna ställt upp om någon hade visat intresse, men det närmsta jag kom kärlek på de där discona, var på sin höjd en oskyldig tryckare, om jag hade tur. Jag minns hur jag en gång blev uppbjuden av en vilt främmande kille som gick på en annan skola och dessutom visade sig vara ett år äldre. Och hur de där tre minuterna av tryckande blev skäl nog och upprinnelsen till ett årslångt hemligt suktande och stalkande från mitt håll. Jag gick ju dessutom bara i trean och hånglandet var främst förunnat sjätteklassarna. På ett disco kom en av min storebrors klasskompisar förbi och rufsade mig vänligt och igenkännande i håret. Jag var en kompis lillasyster, och naturligtvis ett barn för honom, men jag lät mig berusas av den där beröringen så till den milda grad att jag ett par dagar senare förnedrade mig själv genom att be mina kompisar att ringa hem till honom och fråga chans åt mig. (De berättade efteråt att han låtit både förvånad och chockad innan han sa rätt och slätt nej. Som i Mer-reklamen: -Will you carbonate? -NEJ!).

Till varje disco gjorde man sig fin och tog med sig veckopengen. Det var alltid samma utbud i kiosken – småpåsar med chips, Refresher och Banana skids. Vi var alldeles rusiga av socker och kolsyra och allt var så fantastiskt spännande. I reskapsboden stod någon som fått äran att vara discjockey, troligtvis någon lärares barn, och gjorde sitt bästa för att hitta bra mixer av svängiga hits och bra tryckare; Lambada, Scotchs hostande och Roxettes Listen to your heart. De sista tio minuterna var helt vigda åt tryckare och stissiga sprang jag och mina kompisar runt och hoppades på att vi själva – eller någon annan i gänget – skulle få DANSA med någon.

Jag hade min allra snyggaste outfit – jag och mamma hade handlat en svart volangkjol och en tröja med vitt hästhuvud inramad av stjärnor i silver. (För övrigt en av mina första tröjor med tryck.) Jag hade mammas snyggaste gröna kajal, mina finaste finskor och hade dränkt mig i någon av de parfymer jag hittat i badrumsskåpet. Allt luktade spänning. Den där lokalen var så kokande av förväntningar att man nästan kunde skära i luften. I början av kvällen var dansgolvet nästan tomt. Ett fåtal modiga stod i grupp och svängde lite på vaderna. Men ju mer kvällen led, desto modigare blev vi allihop. Till sist gungade hela dansgolvet av frisläppta, euforiska och småsvettiga mellanstadiekroppar. (Det var här man utvecklade och förfinade de danssteg och rörelser man under veckan provat framför spegeln hemma.) Klimax nåddes oftast till Gyllene Tiders Sommartider eller Ole ole ole – we are the champions. Då ställde sig alla på discot i ring med armarna om varandra – oavsett om vi kände varann sedan tidigare eller ej – och lät benen växla framför oss i takt med musiken.

Någon gång per kväll hölls det också danstävlingar – mestadels tryckare – där det vinnande paret belönades med något gott från kiosken och fick dansa mitt i ringen av beundrande barnaögon. Ofta var också danstävlingens vinnare ett av paren som resterande delar av kvällen legat juckandes på hångelmattan, nu gjort entré och triumferande firade sin överlägsenhet med att dansande vispa runt med tungorna i varandras munnar under publikens jubel. (Ganska likt känslan av balens kung och drottning i amerikanska highschool-filmer, när jag tänker efter).

Det var en vuxenvärld så hett åtrådd att bara känslan av att få vara i samma gymnastiksal, på samma dansgolv, som de där hånglande sjätteklassarna gav bränsle och hopp om framtiden.

Men den där jävla madrassen? Så sjukt! Hångelmadrassens plats på mellanstadiediscot, var ju egentligen vår barndoms version av en sexklubb. Eftersom hånglet troligen är den grövsta ömhetsbetygelsen som pågår i den där åldern, är det ju, som att nu som vuxen, få bevittna ett regelrätt knull ute på krogen. På den nivån måste det ju ha varit för oss. Och som förälder känner jag lite äckel när jag tänker på att komma så nära mitt eget och andra barn i denna privata situation. För det vimlade ju faktiskt också av klassföräldrar på de där discona. Men vissa saker var nog mer OKEJ under åttiotalet, helt enkelt. (Antagligen är det inget sammanträffande att killarna i min klass vid samma tidpunkt hade affischer av Samantha Fox tuttar uppsatta i bänklocken. Trots att de obehagligt nog var längre ifrån henne i ålder än tiden då de ammade sina mödrars bröst.) Nåja, kanske är det bara jag som har problem med intimitet och kärlek, you tell me! Jag känner mig i alla fall redan förväntansfull inför att få smittas av Elviras och Arvids discopirr när de börjar närma sig mellanstadieålder. Men tjockmattor – de är till för att hoppa på, det ska de få lära sig. Ja ,jävlar!

Annonser

3 tankar om “Mellanstadiediscot – barndomens sexklubbar

  1. HAHAHA! Men gud, en hångelmatta??

    Vilken rolig blogg! Känner igen mig massor. Särskilt det där med lunchkön. Ops, aj då. Måste tänka på det. Kommer helt klart tillbaka hit.

    Marie

    Ps. Hittade hit pga Nicole tipsade på facebook.

  2. Jag minns förnedringen när jag och en kille började dansa tryckare till Guns’n’roses och så var det visst ingen riktig tryckare utan ”Live and let die’ och omöjlig att dansa till. Hångelmatta minns jag inte. Men jag tyckte Ryska posten var lite otrevligt. Och vad gäller hur cool man var så var väl ändå musikvalet när man stod i högstadiets kafeteria en avgörande status. Ud vad jag tycker det är skönt att vara vuxen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s