Olga Linnea Nordberg

Det är jag som är Döden. Here we go again…

Sorry – det är inte meningen att den här bloggen ska bli ett forum för långa, tunga sorgliga texter om Döden. Men när jag skrev om farmor väcktes ett behov att också skriva om mormor. Jag är så rättvis och fin, eller hur? Och nu är texten skriven så what the fuck – let’s shoot:

När jag tänker på farmor ibland konstaterar jag att sorgen egentligen inte ligger i själva döden. Jag saknar henne något så inihelvete djupt. Men jag är egentligen inte mest ledsen för att hon dog. Mest är jag ledsen för att hon blev sjuk. För när sjukdomen väl var ett faktum hade jag inte velat se henne smulas sönder eller förändras personlighetsmässigt, nu gick det ju ändå relativt snabbt och jag tycker ändå att hon dog med någon form av värdighet.

Jag har sett så mycket ovärdigt kring åldrandet och döden. Min mormor dog i nästan trettio år.

När morfar gick bort var det som om livsgnistan försvann. Jag var bara dryga året och så liten att jag inte minns mormor när morfar levde, men det är så jag förstått att det varit. Hon lät oss också på något sätt veta att det var just så det låg till: ”Gamla mormor ska snart dö”, sa hon, fastän hon bara var 65 och ägnade helgerna åt att vara reseledare för PRO’s hemliga resor, sprang på tipspromenader och körde bil. Och vi barnbarn, som var för unga för att riktigt förstå innebörden av den där döden, sprang glatt omkring i hennes lägenhet och delade upp arvet mellan oss. Min storebror, som var både äldst och fysiskt starkast, paxade tidigt 28tums-TV’n. En TV, förstod vi allihop, var självklart det mest värdefulla och lyxiga som fanns att hämta i detta hem. Min lillebror ville ha jordgloben och själv fingrade jag alltid på ett litet svart skrin innehållande två kristallglas, nedbäddade i röd sammet. Till slut blev vår entusiastiska uppdelning allt för intensiv och mormor ändrade ”Gamla mormor ska snart dö” till det mer skuldbeläggande ”Ni vill bara att gamla mormor ska dö!”. Såhär i efterhand har jag ju förstått att det hela bara var hennes sätt att be om kärlek. Hon hade aldrig fått lära sig att ge och ta kärlek på annat sätt. Som så många andra hade hon istället anpassat sig och ägnat en stor del av sin tid åt att vara duktig.

Mormor köpte aldrig nya saker. ”Det är ingen idé att köpa en ny soffa, gamla mormor ska ändå snart dö”, sa hon. Och på samma sätt vägrade hon resolut att titta efter någon ny man. Under alla trettio år stod fotot av hennes Erik på nattduksbordet. Han var det sista hon såg när hon somnade och det första när hon vaknade.

Min mormor och morfar var inbitna kommunister. De möttes via kommunistpartiet, där båda var aktiva och – tycke uppstod, som man säger. Mormor flyttade till Värmland från Ronneby, där hon bodde vid tidpunkten, och började snart att arbeta som dietkokerska på Centralsjukhuset i Karlstad. De ingick i politiska kretsar (Mormors och morfars fotoalbum består till stor del av fanbärande demonstrationståg och politiska möten.) och de semestrade på Krim-halvön. Det var också där, som de efter åratal av försök, äntligen blev gravida. Min mamma föddes som enda barnet. (Min morfar hade dock, sedan ett tidigare förhållande, en nästan vuxen dotter som hälsade på ibland.)

Mina föräldrar fick barn väldigt tidigt och som jag minns det var inte bara farmor, utan kanske ännu mer mormor, en aktiv del av vår vardag under min uppväxt. Hon kom till oss säkert en gång i veckan, först i sin svarta bil, senare med buss – för att bistå, valla oss till musikskolan eller sitta barnvakt. Jag minns hur vi, så fort vi hörde hennes röst och hon knappt hunnit innanför ytterdörren, nästan djuriskt kastade oss över hennes handväska för att inventera innehållet. Det var alltid detsamma: dillchips, Ballerinakex, Coca cola och en rulle Marabouchoklad, som sedan varsamt och med precision fördelades på grammet rättvist mellan oss barn.

Vi turades om att åka till mormor för att sova över. Hon bodde näst högst upp i ett hyreshus på Kvarnberget i Karlstad och bara det här med att bo i lägenhet var exotiskt för oss. Jag minns hur vi sprang in och trängdes i den gulbrunblommiga, pyttelilla hissen (vi var ännu för små för att uppleva någon klaustrofobisk känsla, trots att den borde varit minst sagt befogad). Jag minns hur vi bråkade om att få trycka på hissknappen för att hamna på rätt våning. Och hur mormor, så länge jag kan minnas, alltid stod och vinkade i hissfönstret när vi åkte hem igen. Hur rutan blev mindre och mindre och hur hon och fönstret till slut försvann. När vi sedan kom ut på gården utanför, sprang vi baklänges och vinkade hela vägen till bilen, för där stod hon på balkongen med en till synes outtröttlig arm.

När jag var hos mormor brukade vi spela kort om tioöringar, hon tog mig med till Mariebergsskogen där jag fick åka Äppelmasken och köpa lotter med vinst varje gång (vårt hem var fyllt av små speglar, kammar och gosedjursmöss med klistermärksögon från det där lotteriet). Sedan tittade vi på djuren, matade änderna med bröd och gick hem och tittade på TV. Ibland hälsade vi på hennes enda vän – Sigrid Svensson (även mormor benämnde henne med både för- och efternamn) – och köpte med leverpastej som jag fick mata hennes lilla terrier med. På söndagar var det tipspromenad. Mormor gick alltid tipspromenad. Och med sig hade hon varje gång ett litet uppslagsverk, som hon smög ut mellan träden och bläddrade i. Ganska många gånger ledde det hela till vinst och vid ett tillfälle vann hon faktiskt en cykel – en silverfärgad Flying Finn – som hon skänkte till mig. (Det var stort, mina föräldrar hade aldrig haft råd med en helt ny cykel!)

En gång fyllde mormor och jag en flyttkartong med sniglar, eftersom jag aldrig tidigare sett sniglar med hus och blev så otroligt fascinerad. Vi tog med dem upp i hennes lägenhet och jag döpte dem alla. När jag kom in i köket morgonen efter kröp mormor i runt på alla fyra med en ficklampa i högsta hugg och följde snigelspåren som ledde kors och tvärs – bakom element och upp på stolar. Pappa var lagom glad när jag kom hem med mina nya husdjur, som han omgående släppte ut i trädgården. Sedan dess har jag sett desto fler sniglar med snäcka och när man går längs huset bakom garaget hos pappa, krasar det under sulorna, så att jag får rysningar bara jag tänker på det.

Det finns så många roliga historier om mormor; hur hon råkade riva ner och kissa på mitt nattlinne som hamnade i toaletten, under en semester som hon följde med oss på, hur hon varje jul envisades med att bygga pepparkakshus med oss och alltid brände sig på sockret och hur hon sakta och tydligt talade in ett meddelande på min telefonsvarare när jag flyttat hemifrån som löd: ”Olga Nordberg. Älvdalsgatan sju. Karlstad”.

Så här i efterhand tänker jag på hur hon planerade sitt liv kring oss, hur förbannat mycket hon ställde upp. Och vad hon faktiskt gjorde för vår skull – av ren kärlek. Tack, fina mormor Olga, för de barndomsminnena, varenda ett!

När jag flyttade hemifrån bodde jag i ett område nära min mormor. Hon kom i behov av mer och mer hjälp och jag minns hur hon tappade distansen. Jag ringdes in för att bistå henne med dusch och hjälpa henne med den personliga hygienen. I övrigt var det mest min storebror och mamma som hjälpte henne med allehanda saker. En jul skulle jag åka och hämta mormor. Hon svarade förvirrat i telefonen när jag ringde och berättade efter en stund att hon ramlat och blödde ur huvudet. Hon föll ytterligare en gång, blev liggande länge och mamma tjatade sig till en plats på servicehem. Under hela sitt liv i Karlstad hade mormor bott i lägenheten på Kvarnberget och det var nog lite av en skilsmässa för oss alla – jag undrar än idag vem som använder den där balkongen där mormor så ofta stått och vinkat.

Servicehemmet var egentligen jättefint. Men mormor blev mer och mer deprimerad. Vi kom och hälsade på. Tog med blommor. Kakor. Mormor älskade allt sött och ibland var fikabröd det enda hon levde på, eftersom hon vägrade att gå ner och ansluta sig till de andra i matsalen. Hennes värld krympte mer och mer och allt eftersom blev hon också allt mer påverkad av det, nästan paranoid. Hon ville inte ha dörrar eller fönster öppna, när jag ringde på fick jag ofta stå i flera minuter och ropa in genom brevinkastet att det bara var jag och be henne att öppna. En gång när det stank av urin försökte jag i smyg öppna ett fönster på glänt för att vädra. Mormor SKREK rakt ut och jag var tvungen att stänga på stört! Jag och Olle hälsade på med jämna mellanrum. Vi hade ännu inga barn och kunde enklast ta oss tid just då. Vi fikade – ofta under tystnad – mormor svarade nu allt mer sällan på tilltal. Och medan Olle som vanligt gick och handlade nyponsoppa åt henne, fick jag en stund på tu man hand. Oftast låg hon mest stilla och tyst i sängen. Men ibland chockerade hon nästan med att visa sig pigg och klar – en gång klippte jag håret på henne och tillsammans letade vi efteråt genom varenda skåp i köket efter en klädborste att städa bort de stickiga hårstråna från hennes tröja med. Hon kröp, böjde sig och grävde bland vaserna. En annan gång presenterade hon oss för personalen och deklarerade stolt att vi bodde mitt i stan, mittemot busstationen. Hon hade aldrig orkat hälsa på oss och jag hade inte haft en aning om att hon ens registrerat vart vi bodde. För oftast var hon bara tyst. Svag. Frånvarande.

Magen bullrade högt och ofta fick jag ringa på personalen för att hon behövde hjälp att gå på toaletten. De var alltid otroligt hjälpsamma, proffsiga och gjorde hela proceduren så smärtfri det gick. Men det är svårt att prata om värdighet när det gäller sånt här.

Allt gick så successivt med mormor, att jag hann acceptera förloppet, men jag förbannar ibland mig själv för att jag inte förstod tidigare, trotsade hennes depression, tvingade mig på henne och framförallt MED henne. För det var så personalen gjorde, insåg vi till sist. De frågade inte, utan satte henne till slut i en rullstol och rullade ned henne i matsalen. Inga frågor. Inget tjafs.

På samma sätt tog jag och mamma en dag med henne till ett fik i närheten. Satt ute och åt bullar. Sen drog vi med henne till min storebror, som bodde i närheten. Som tur var var de hemma. Och deras fyraåriga, godhjärtade dotter, höll mormors nästan nittioåriga hand i sin lilla skära barnhand och sjöng en sång för henne. Mormor såg andäktigt på. När vi skyndade oss hem, eftersom vi trodde att hon var helt slut efter den påtvingade utflykten, log hon, vinkade till lilla Aline och sa ”Det var faktiskt skojigt!”. Fan vad de orden betyder mycket, än idag.

I augusti skulle jag och Olle gifta oss. För att hon skulle känna sig inkluderad skickade vi mormor en inbjudan, men alla förstod att hon aldrig skulle orka gå. Och det sa hon också och ojade sig högljutt när vi några gånger frågade om det hela. Bara ett par dagar innan bröllopet var jag och mamma på snabbvisit hos mormor och råkade i korridoren stöta på en sköterska som berättade att mormor gladde sig så fantastiskt över bröllopet, att det var det enda hon pratade om. Sköterskan blev förvånad när vi, lika överraskade, stammade fram att vi inte trodde att hon orkade komma. Så mamma beställde färdtjänst. Och när jag och Olle gifte oss den 16 augusti 2008 satt hon på första parkett i sin rullstol. Och på bilderna från den dagen, ser hon glad och stolt ut. Närvarande.

En morgon i november samma år ringde telefonen. Det var tidigt på morgonen. Jag hade precis gått upp för att gå till jobbet. Jag jobbade på lokal-TV och vi skulle spela in en julhälsning hemma hos chefen, minns jag. Det var mamma som ringde. Hon bad mig kolla upp akuten, dit mormor åkt med ambulans. Själv skulle hon precis stiga på ett tåg till ett viktigt jobb. Det där jävla tåget. Än idag undrar jag hur hon måste ha mått över de där stegen upp på tåget hon tog och hur sjukt klaustrofobiskt det måste ha känts att sitta där, susande fram genom ängar och snötäckta landskap. Jag har aldrig velat fråga.

Direkt när jag hörde sköterskans röst förstod jag allvaret. Jag skrek till Olle att vakna, att vi måste till sjukhuset. Jag ringde min storebror, som av nån välsignad anledning just denna morgon fanns tillgänglig. Jag begav mig ut i bilen, mot sjukhuset, för att för första gången på riktigt möta döden.

2 minuters bilväg. Olle släppte av mig och parkerade bilen. Korridorer. Vita rockar. In i rummet. Där låg mormor. Så liten. Så blek. Som en fågelunge och kippade efter luft.

Mitt hjärta brast av ömhet. Ömhet, minnen, sorg. Så här nära döden – den fasansfulla döden – hade jag aldrig varit. Men min bästa kompis mamma hade gått bort i cancer bara två veckor tidigare så jag hade andats och talat död i mängder den senaste tiden. Min äldre bror dök upp. Vi satt på varsin sida om mormor och grät, jag och min bror. Smekte hennes hår. Talade lugnande. ”Vi är här, mormor, vi är här.” Min bror berättade att han precis köpt sin bröllopskostym, han skulle gifta sig en dryg månad senare. Jag upplevde att hon försökte prata, men fick inte fram ett ljud. Jag minns att hon snart slutade andas. Jag sa något till henne och hon kom tillbaks upp till ytan – drog kämpande efter andan – hon var inte beredd att gå än. Sedan var allt slut.

I tio minuter hann vi hålla hennes händer och vara där. Hon dog inte ensam.

Olle, bästa Olle, smög ut ur rummet och ringde mamma. Jag har tänkt mycket på det i efterhand. Hur fantastisk han är och var, som klarade lämna det där beskedet till mamma, där hon befann sig någonstans i en fullsatt tågkupé mellan två stationer. Och hur det måste ha varit för henne att parera känslorna där och då.

Sköterskorna gjorde i ordning mormor i ett rum och tände ljus. Mina syskon kom. Pappa kom. Vi samlades. Mindes. Fortsatte smeka den döda kroppen. Skrattade och grät om vartannat. Hedrade de där både dråpliga stunderna och kärleken hon gett oss, på sitt eget sätt. Sedan – helt plötsligt – säkert en timme efter att hon dödsförklarats – var det som om något hände i rummet. Jag kan inte säga än idag vad det var. Men plötsligt var det inte mormor som låg där längre, plötsligt var det bara ett tomt skal. Och vi gick ut på parkeringen utanför, pappa och alla syskon. Frös och delade ett ciggpaket.

Min mormor dog i trettio år. Det fanns ingen värdighet i det. Men jag är oändligt tacksam för att just vi fick vara där – jag, min storebror och Olle.

I hennes garderob låg en ask, som hon sedan många år delgivit oss existensen om. I den låg alla nycklar, koder till bankfack, försäkringsnummer och annat. Där hade hon, ansvarsfullt, förberett sin egen död. Där låg också ett kuvert. Vi öppnade det. Än idag gråter jag när jag tänker på vad det stod. Ord som hon aldrig vågat ta i sin mun, medan hon levde. Och som hon uppenbarligen skrivit för så många år sedan att min mamma och pappa vid tidpunkten troligtvis fortfarande levde tillsammans: ”Till Marie, Henrik och mina älskade barnbarn”. Där stod önskemål om en enkel, borglig begravning i kretsen av de närmsta, att hon ville vila i minneslunden hos morfar. Och brevet avslutades med ”Kramar från Olga”.

På begravningen, som vi själva regisserade, stod på kistan bilden av morfar som mormor haft på sitt nattduksbord, bredvid ett porträtt av mormor som ung. Och min älskade storebror höll ett fantastiskt tal som inleddes: ”Idag, mormor, är en sorgens dag för att du inte längre finns hos oss. Men det är också en glädjens dag – för jag vet att du återförenats med Erik, som du så länge velat.”

Jag tänker ofta på mormor så här i efterhand. Hon dog så sakta och så länge. Och jag önskar att jag förstått vissa saker tidigare. Jag vet att det är lätt att tröttna på och raljera över martyrskap. Hur det kan föda känslor av att ge igen: jamen sitt där då å ha tråkigt, din jävel! Men det är ändå bara ett annat språk. Ett språk där varje mening egentligen säger att jag behöver dig och din kärlek.

Jag är här, mormor, jag är här.

olga o erik

IMG_0003

mormorbrollop

Annonser

2 thoughts on “Olga Linnea Nordberg

  1. Oj ,vad underbart du skrivit om Olga och eran familj. Jag har ju faktiskt hört ganska mycket av Henrik, Men framför allt hon klippte sig ju hos oss i många år. Hon var mycket stålt och glad i er barn, hon berättade alltid någon historia. Idag är det tio år sen min mor dog. Kram från Lisbeth

  2. Hon hade MTV!!!! Fatta vad coolt det var! Och fatet på väggen i köket! En del av mina barndomsminnen och jag minns att jag satt på ett hotellrum i Norrköping där du berättade on hennes bortgång och Värmland var oerhört långt bort. Fina ni.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s