Den åtråvärda konsten att ljuga

Jag är en lögnaktig skata.

Jag är bara så inihelvete dålig på att ljuga.

 Jag inledde min lögnarkarriär tidigt i livet.

På en lektion i lågstadiet räckte jag upp handen och berättade stolt att vi fångat en mus hos farmor och farfar. Sanningen var att jag och deras grannpojke SETT en mus kila förbi i deras hönshus. Men någonstans mellan upplevelsen och min publik blev min fantasi och önskan så stark att den växte. Och utan att jag riktigt kunde kontrollera det, vävde jag fram en historia där vi fångat in musen, som fått ungar. Och hur dessa sedan förökat sig så till den milda grad att jag nu hade många – ja, massor – av möss. Min lärare blev misstänksam. Var låg den där ladan där jag hade mössen? I skogen, berättade jag. Var då? Den hade hon aldrig sett, trots att hon spenderade mycket tid i trakterna kring farmor och farfar. Den är svår att upptäcka om man inte vet om den, bedyrade jag. 

Och sen gick det liksom inte att backa bandet. Inte ens pausa det. Historien om mössen fortsatte. Den blev ett projekt. Jag märkte hur jag blev intressant. Mössen parade sig som möss och på några dagar hade mössen blivit osannolika trehundra stycken. Jag hade naturligtvis namn på allihop, mina klasskompisar fick adoptera möss, men de fick aldrig hälsa på eftersom någon alltid var nyförlöst och jag inte ville ”stressa mössen”. (Idag undrar jag om fadderbarn verkligen existerar…).

Lögnen blev till en okontrollerad, levande mekanism – en slingrande orm som jag inte klarade av att hålla i min famn. Jag får än idag lite skamkänslor och ont i magen när jag tänker på det.

Men trots att musstoryn blev allt mer svår att hålla trovärdig höll jag ut. Det hela falerade dock när min bästis storasyster en gång skrek rakt ut till mig ”Sluuuta ljuuuga!!! Du haaar inte trehundra möss!!!!” ”Det har jag visst det” mumlade jag trumpet och högröd och fick bråttom hem.

Och där och då förstod jag att loppet var kört. Jag avvecklade mina möss. Jag minns inte om de dog av någon epidemi eller om de rymde, men alla som på nittiotalet såg serien Tre Kronor vet att det kan bli ganska dramatiskt när man måste avliva den där ormen i famnen. Att jag ljugit, nej, det medgav jag dock ALDRIG.

Det här med att ljuga blev faktiskt lite av en livsstil, som jag i mellanstadiet också bjöd in min kompis Linn till. I månader fantiserade vi om ett stall där vi skötte om och red hästar. Först var det bara vår egna fantsivärld där vi njutningsfullt fördrev tiden, men till slut delgav vi en klasskompis storyn om de femton(!) arabhästar som vi red varje dag efter skolan. (Vi var ytterst effektiva i vår hästskötsel, vill jag lova.) Lögnen gick så långt, att vi till och med en gång hemma hos kompisen, ringde stallägaren för att fråga om vår kompis fick följa med. ”Tyvärr…” sa vi dystert när vi lagt på luren. I själva verket hade vi slagit numret till Heta Linjen, där ett sammelsurium av röster frågat vad fan vi höll på med när vi frågade om hästarna och ridningen.

Till slut hade Linn och jag utvecklat vårt ljugande till en slags konstform, som mer och mer av vårt umgänge kretsade runt. Vi hade en anteckningsbok där vi turades om att skriva brev till varann. I varje brev avslöjade vi något – en snygg kille hade frågat var den andre bodde. En annan hade ringt hem till oss för att ställa nyfikna, närgångna frågor om vår kompanjon. Vi visste båda två någonstans att allt var påhittat, ändå bedyrade vi heligt att det var 100% sant när den andre frågade om det verkligen stämde. Jag antar att det hela egentligen var ett uttryck för en vilja att vattna varandras självförtroende, eftersom vi båda levde så långt ifrån en verklighet av pojkvänner och hångel. Vi fyllde i alla fall en hel bok med lögnerna. Tvångsmässigt. Och tillslut benämnde vi till och med öppet det där anteckningshäftet som Hatboken.

Jag vet inte om det var efter att jag i tonåren åkte fast för snatteri, men till sist slutade jag helt att ljuga. Och idag är jag så jävla kass på att ljuga att det nästan går att jämföra med tondövhet.

Men för ett par år sen åkte den gamla ljugarkostymen helt plötsligt på igen.

Jag råkade stöta på en granne som berättade om att hon höll på att läsa den tredje boken i Stieg Larsson-triologin. Jag nickade inlevelsefullt. Så inlevelsefullt att hon frågade om jag läst böckerna. ”Du har läst dem eller?” tror jag den exakta formuleringen löd. Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Ja, jag har läst första delen…” – men jag stannade inte där, utan fortsatte – ”…och så har jag hört lite på en ljudbok”. What the fuck???!!! Jag hade ju för fan inte läst en enda rad av de där böckerna. Jag visste inte ens vad de hette. Och fanns det ens någon ljudbok utgiven? Plötsligt fick jag panik. Tänk om hon skulle fråga något mer, ställa någon följdfråga, diskutera innehållet. Hon måste ha sett hur jag rent fysiskt stelnade till och jag ursäktade mig snabbt med att Olle väntade i bilen och småsprang iväg. I veckor efteråt var jag rädd för att möta grannen i tvättstugan. Jag hade ont i magen. Funderade på att låna boken på biblioteket för att omvandla lögnen till sanning. Skulle jag köpa en blomma med ett kort där jag avslöjade och ursäktade mig? En så jävla onödig lögn också! Kunde jag inte, om jag ändå var tvungen, ljuga om något viktigare, mer betydelsefullt?

Jag har genom livet stött på personer som ganska ohämmat saltar sina berättelser. Vissa driver också helt uppenbara lögner. Fast det gör liksom inget, känner jag. När jag väl lärt känna personerna, och vet att så är fallet, blir det liksom en del av deras personlighet, nästan charmigt.

Och ibland önskar jag att jag var bättre på att ljuga. Eller i alla fall kunna bedöma och välja när det skulle passa. Alla vill inte veta precis hur man mår när de frågar. Och det är ju ganska lamt att jag triumferande och stolt skryter över hur jag ljög för telefonförsäljaren om att vi redan har en superdammsugare, istället för att bara säga nej. Olle förstår aldrig varför. Men jag gillar ju att vara till lags och vill inte såra någon. Så det så.

 Och mitt ljugande om mössen – vem vet – det kanske aldrig hände?

Annonser

3 thoughts on “Den åtråvärda konsten att ljuga

    • Jo, ett par år senare skaffade jag ju en egen musodling. Dock inte av samma dignitet som mina fantasier gjorde gällande. Vilket var tur, det hade nog varit svårt att både hantera – och framförallt – hitta tillräckligt många, snälla grannbarn att portionera ut dem till.

      • Det äckliga var att man skulle ha dom i munnen när de var nyfödda. Helt ärligt för jag kräkrörelser i hela svalget bara jag minns det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s