En tjugoårig vänskap och ett nyfött barn

Hur sätter man ord på kärlek?
Hur sammanfattar man en vänskap som pågått så nära och intensivt i mer än halva mitt liv?

När jag tog mina första trevande steg från barndomen var hon där.
När jag träffade Olle och smög bakom min dåvarande killes rygg var hon där.
När jag gifte mig stod hon bakom kameran och tog våra bröllopsbilder och när mina värkar drog igång, och Olle befann sig i Jönköping 24 mil bort, masserade hon min rygg och höll mig lugn.

Vi lärde känna varann i stallet när vi var tio år.
Under ett par år gick hon under benämningen Idiot 2, eftersom hon var ihop med en av killarna som jag och min kompis Linn spanat in. I sexan avtog distansen när vi samlades kring ett gemensamt, intensivt trånande efter tonårssvettiga, finniga hockeyspelevinkar i Kils Ishall. Vi började högstadiet i samma klass och första veckan i åttan sa det Klick. Vi vet båda precis vilken dag och tidpunkt det var: Vi hade orienteringsdag och var ett gäng tjejer som hängde ihop. På vägen från skolan till orienteringsplatsen skulle vi stanna till hemma hos mig för att äta lite Håwelimpa och hämta något. Jag var som vanligt en irriterande seg snigel och för att inte komma för sent åkte de andra i förväg. Ellinor stannade och väntade. Och sen var det Vi.

Vi upptäckte så mycket tillsammans. Vi drack punköl ihop. Skjutsade runt varann på cykelstyren och moped. Hängde i stallet. Åkte på festival. Kissade på oss – samtidigt. Spelade in filmer. Busringde. Tränade basket. Skrämde upp oss själva med Anden i glaset. Vi hittade på diverse upptåg för att förgylla skoldagarna – uppfann egna religioner, vräkte i oss godis, gjorde hyss för att få kvarsittning (vi tyckte det var olidligt spännande i kvarsittningslokalen, men våra lärare såg snart igenom oss och ignorerade våra outtröttliga försök till olydnad) och vräkte i oss ännu mer godis. Framförallt spanande vi på killar. Och vi var kära. Vi var så olidligt kära. Det var liksom vår identitet. Vi våldgästade föremålen för vår kärlek. Sprang runt och bankade på deras hus tills de gav upp och släppte in oss.

Vi var. Väldigt. Mycket. Tonåringar.

Olidligt jobbiga, tänker jag så här i efterhand. Men jävlar vad kul vi hade. Vi skrattade. Nästan jämt. Och jag tror ändå vi var godhjärtade och snälla.

Först umgicks vi hela dagen i skolan – på lektioner och raster. Sedan följde vi med varandra hem, drog till stallet eller basketträningen – och om vi inte sov över åkte vi direkt hem till våra respektive rum och ringde upp varann. Mången svordom har, av våra föräldrar och syskon, fällts över telefonräkningar och upptagna telefonlinjer. Vi pratade i timtal. Gick igenom alla dagens händelser. Och ibland satt vi bara helt tysta. Tills vi nästan somnade med luren intill örat.

Ellinor är bland de starkaste människor jag känner. Hon har en gyllene förmåga att vara lugn och samlad i de mest krävande situationer. Hon är rolig, lojal, lätt att ha att göra med och hon sprider kärlek runt sig. Aldrig på ett konstlat sätt – alla som är nära Ellinor känner sig sedda och omtyckta. Hon dömer inte. Hon är prestigelös. Och hon har en smittande glädje.

Aldrig är något problem. Ellinor vill alla väl.
Hon måste vara den snällaste människa jag någonsin träffat.

När jag och Ellinor var tonåringar fanns det EN sak vi drömde om när det gällde framtiden. Vi skulle köpa hus, flytta ihop och bo grannar. Grannar med våra killar alltså. (Att killarna kanske inte skulle vilja bli sambos korsade aldrig ens våra tankar.) Att bo TILLSAMMANS med våra partners var liksom helt otänkbart. Det var ju pruttar och bajs – och att äta ihop med sin kille måste ju vara döskämmigt. Vårt upplägg var helt fenomenalt, tyckte vi. Nu, tjugo år senare, vill jag ju faktiskt bo med Olle. Det här med ätandet har jag nog aldrig sett som något problem. Och bajsar gör jag ofta med öppen dörr (En utveckling som hade varit otänkbar för åtta år sen. Jag får nästan fantomkänslor och minns med fasa hur jag på vår första semesterresa, när vi precis blivit ihop, i tre dagars tid lyckades avstå helt från att gå på toaletten för att utöva större ärenden. När jag på den tredje dagen nästan sprängdes och fick ut bajset genom öronen, smet jag som en högröd vessla, hemlighetsfullt in på toaletten i hotellets reception, när Olle bar ut våra grejer till bilen. Än idag undrar jag vad jag försökte undvika – vilka katastrofala följder det hade kunnat få – om han hade förstått att min kropp och mina tarmar fungerade väl ur anatomisk synvinkel. Men som sagt – nu är detta beteende ett minne blott. Han brukar sucka högt och stänga dörren demonstrativt om mig. Hey – jag är ju bara sällskapssjuk!)

Ellinor och jag pratar ofta och gärna i telefon med varann när vi sitter på toaletten. Det förhöjer liksom upplevelsen.

Idag har vi annars inte tid att utnyttja telefonen eller klänga på varann i samma utsträckning som förr. Men det är fantastiskt att vi fått barn med så kort mellanrum. Vi bor i samma stad. Och vi ses så ofta vi hinner. Än idag följer våra tankar samma mönster. Jag kan hejdlöst kasta mig mellan oavslutade historier, zappa mellan tankar, minnen och funderingar och hon hänger alltid med på precis var på kartan jag befinner mig.

Jag är så otroligt tacksam och stolt för att få ha dig i mitt liv, Ellinor. Du har lärt mig så mycket. Och du är trygghet och lycka.

En tid i övre tonåren gled vi tillfälligt isär. Inga bråk. Ingen dramatik. Vi bara höll på med olika saker. Var på olika platser. I olika sammanhang. Jag blev också tillsammans med en kille som nyligen gjort slut med sin tjej – som var kompis med Ellinor. Det var tonår, snack, stora känslor och dramatik. Jag ville hålla mig utanför. Och Ellinor ville hålla sig utanför. Konflikten var inte vår. Den var ju deras – min killes och hans ex – men jag blev föremål för en massa ilska. Och Ellinor som är så god och vill alla väl, blev klämd mittemellan. Så av rädsla för att stressa varann eller hamna mitt i en storm undvek vi helt kontakt. Tills de fantastiska killar vi hade då, en kväll pratade med varann och sa ”Såhär kan det inte pågå! Nu jävlar tussar vi ihop dem igen!” Och så blev det.

Det var som om vi båda andades ut. Länge och väl. Som om vi hade hållit andan under vattnet i badkaret, för att se hur länge vi skulle klara det, och sen fick fylla lungorna med luft igen. Och pustande låta axlarna falla.

Och så har det varit sedan dess.

För fyra år sen miste Ellinor sin mamma. Två och ett halvt år senare gick hennes pappa bort. Så otroligt fina människor, båda två. Som stöttat och funnits – även för mig – under vår uppväxt. Ellinor har så mycket från dem. Av dem och i sig. Och trots denna förbannade orättvisa, hur obarmhärtigt och brutalt hennes grund ryckts ifrån henne – föräldralös så tidigt i livet – så har hon alltid stått som ett blommande fruktträd. Så stabil. Så stark. Helt utan bitterhet. Fortfarande med hopp. Och med tilltro och lust till livet. Varje dag blir till din, Ellinor.

Jag följer dig blint genom mörka tunnlar och över stormande hav. I både sorg och glädje är jag din. Jag släpper aldrig din hand.

När vi var sexton år hängde vi mycket i Årjäng. Här kunde till och med två losers från Kil känna sig exotiska och spännande. Vi fick uppmärksamhet, lärde känna fantastiskt roliga och snälla människor. Och där träffade Ellinor en pojke med ljust lockigt hår och de blåaste ögon vi någonsin sett. På Arvikafestivalen provade de att hångla, eftersom båda hade räls och Ellinor var nyfiken på om det skulle gå utan att de fastnade i varandra. Rent fysiskt var det möjligt. Men Ellinor var fast. Hon blev så jävla kär! Veckor spenderade vi sedan med att drömma och fantisera om hur framtiden skulle bli; vi målade upp scenarion där kärleken skulle segra – hur Elllinor – som ur en novell i Frida – skulle möta Marcus, som han hette, få en het kärleksförklaring och sammanstråla med honom i en kyss framför solnedgången någonstans.

Och det hände ju faktiskt! – Fast kanske 10 år senare, när de återsågs på Arvikafestivalen.

Härom året gifte de sig. Och igår föddes deras andra barn.

Wila Viola Berg. Jag vet att jag kommer att älska dig. Fast jag ännu inte träffat dig. Fastän jag egentligen inte vet mer om dig än att jag älskar dina föräldrar. Jag lovar att följa dig, vare sig du vill det eller inte. Precis som jag kommer att göra med din bror. Och mina andra nära vänners barn.

Det är så speciellt med vänners barn. Det känns som om jag känner dem även om vi inte ses ofta, som om jag har självklara band till dem alla, bara för att deras föräldrar är så speciella för mig.

Jag har inte jättemånga kompisar. Jag har en handfull nära vänner som jag önskar att jag hade mera tid att gödsla, vattna och underhålla. Ni är som en fantastisk godispåse, med olika smak – men alla noga utvalda och så förbannat goda! Ni är fingrarna på mina händer. Jag behöver er alla. Klart att jag överlever – men jag skulle sakna er varje dag. Om ni inte fanns där, det skulle färga hela mig.

Ni är jag. Ni har gjort mig. Jag älskar er.

Och Marcus och Ellinor – villan ett hus bort är till salu. Kom å köööp!

Annonser

4 thoughts on “En tjugoårig vänskap och ett nyfött barn

  1. Helt fantastiskt skrivet om finaste, goa Ellinor. Hon är en av mina förebilder i livet. Och ja, jag grinade igen, för att det bara är så jävla fint och vackert och du lyckas sätta ord på det.

    Äääälskeeeer dääääj, kexet! Puss ❤

  2. Herregud Lina, vart ska jag börja!!Det finns ju inte ord!Det var det finaste jag läst och finaste komplimangerna, ojoj, rörd till max av hur vacker du är min vän!
    Jag älskar dig så och allt det fina du skriver om mig är ju vad jag känner för dig!!
    Underbara människ ❤❤❤
    Fan vad jag ska krama om dig imorn när vi ses, kanske hångle upp dig mä😜

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s