Hem är där man hänger sin katt

Jag vet att många inte har något hem. Att människor drömmer om att få tak över huvudet. Att få möjlighet till en trygg tillvaro boendemässigt. Så jag hoppas att jag inte låter allt för bortskämd. Men jag förstår att risken finns.

Ibland tänker jag när jag är ute och åker – att här, just här, långt in i skogen, dit knappt älgarna hittar – bor någon vars värld utgår från just den här platsen. Som mäter avstånd utifrån sitt centrum i världen.

(Har alltid irriterats något fruktansvärt på uttrycket ”ute i landet”, för att det syftar till att det finns ETT centrum i Sverige. ”Ute i landet” innebär nämligen allt som inte är Stockholm med närområden.)

Som trygghetsnarkoman har jag alltid haft ett starkt behov och speciella band till det som kallas hem. Och jag har också ihärdigt sett till att bygga hemkänsla. Och då pratar jag inte om inredning; om speciella möblemang, färgtoner eller dekorationer. För mig skapas hem när man knyter minnen till platsen. Därför älskar jag att ha kalas och sammankomster hemma (I julas bröt vi för mig livslång tradition och snodde släkten hem till oss för julfirande). Och med min uppväxt i grunden, vill jag helst att mitt hem ska fungera som en välkomnande fritidsgård för nära och kära.

Vi köpte vårt hus för lite mer än två år sen. Jag minns känslan av att flytta in i huset. För då var det ETT HUS. Spännande och känslomässigt absolut – det hela symboliserade ett nytt kapitel i livet, det förstod vi ju – men det tog lång tid innan jag med rätta kunde benämna huset för HEM. I månader gick jag runt i en bostad som inte kändes som vår, som om jag var en gäst som försökte lära känna väggar som vägrade tala med mig. Huset tyckte inte om mig och jag tyckte egentligen inte om huset heller. Första dagen, efter inflytt, när jag kom hem efter jobbet förtjänade jag pisk. Olle stod hemma med vår ettåring och hade lagat mat, förväntansfull inför min entré i vår gemensamma villa. Och in kom jag – storbölandes. Oroad undrade han vad som hänt. ”Jag var tvungen att åka buss genom Våxnäs indu-hu-striii-område!!!”  Jag hade alltså varit tvungen att åka kommunalt. Tio minuters bussfärd. Där vi bland annat. Passerade. Våxnäs industriområde.
Provocerande och bortskämt av en slyngel som tidigare bott mitt i stan och promenerat älvstråket fram tio minuter för att ta sig till jobbet.

Jag binder mig gärna vid platser. Och sedan genomgår jag slitande skilsmässor. Jag grät när jag och min dåvarande kille kom för att lämna över nycklarna till tjejen vi bytt lägenhet med. Inte på grund av att vårt samboskap var över, utan för att jag skulle adoptera bort denna min egna plats i universum till en främmande människa. Under fem års tid hade jag också ett intensivt kärleksförhållande till den fantastiska fyra som utgjorde mitt och Olles första gemensamma hem. Här festade vi med vänner, vrålade karaoke till småtimmarna och drack té med farmor. Här, i köket, friade Olle till mig, här fick vi svar på båda våra graviditetstester och här steg vi in första dagen som nygifta och vid hemkosten med vårt förstfödda barn. I den där lägenheten har jag våndats, älskat, skrattat och gråtit. I alla år som vi bodde där drömde jag återkommande mardrömmar som handlade om att vi flyttade, gjorde oss av med lägenheten, och att jag fick panik, men inte kunde ångra mig. Och kanske var det också den där kärleken och rädslan som gjorde att jag besökte fyrtio villavisningar innan Olle slutligen gjorde slag i saken och handlingskraftigt drev frågan om husköp. För utan honom hade jag aldrig kunnat fatta beslutet. Som tur var hade vi huset och lägenheten parallellt en månad, så jag hann successivt att flytta ut – också mentalt. Idag ringde faktiskt kvinnan som flyttade in i Lägenheten efter oss. Hon hade fått ett brev adresserat till mig och bjöd in mig för att titta på ändringar som de gjort – tapetseringar och ommålningar. Jag tackade ja och tror faktiskt att jag också kommer att genomföra ett besök. Jag tror det kan vara bra för mig. Och jag tror att jag är mogen. För efter två år av skeptiskt trevande, så har huset vi bor i blivit mitt hem. Vi har funnit varandra.

Jag minns hur jag inför kontraktsskrivandet hamnade i våndor, för att farfar samtidigt funderat på att sälja sitt hus. Kunde det där paradiset där jag spenderat så mycket tid och kärlek i mitt liv bli vårt istället? Jag kastade mig mellan praktiskt förnuft och romantisk sentimentalitet. Och mitt i de där undren, när jag en klar och stilla gryningstimma i juni styrde bilen mot Enköping för att säga adjö till Olles farmor som låg för döden, hörde jag så jävla klart och tydligt farmors röst. Hur hon talade till mig. Olle och Elvira sov i baksätet, hela världen var ren och klar: Ett hem är inget hem utan människorna som bor där. Då är det bara väggar och golv. Du ska inte leva i det förgångna, skaffa dig dina egna minnen, din egna plats. Börja på nytt.

Tack snälla familj, släkt och vänner som ger mig minnen här och binder mig känslomässigt till denna min plats på jorden. ”Här bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört.” Nåja, hem är det i alla fall. Mitt egna centrum i världen.

Annonser

3 thoughts on “Hem är där man hänger sin katt

  1. Men jag hoppas jobbet är bra! Nytt jobb tar enormt mycket kraft, men sen är det plötsigt maj och man har full koll sen en tid tillbaka! Kraaaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s