Jörgen, Jörgen

”Då är du lite av en kändis?” Det är en reaktion som jag ibland fått när jag berättat att jag jobbat med TV. Fast det är ju tyvärr inte så. I wish! Här gås inte på några premiärer – jag får överhuvudtaget ont om inbjudningar – och jag har aldrig fått svischa till en autograf (även om större delen av mitt liv gått åt till att träna på möjliga namnteckningsvarianter). Jag har ju jobbat på en kanal som bara visats i Värmland – och i Värmland är alla kändisar. I alla fall i Karlstad. Stan är liten nog att veta vem som jobbar på HM, Ica Hagahallen eller för den sakens skull – TV. Men det sympatiska är att alla är lika kända. Utom ett fåtal. Som är lite kändare än oss andra.

Det är vår 2009. Jag har stått på Stora Torget i Karlstad och klappat händerna så inlevelsefullt och länge att jag tröttnat redan innan föremålen för applåderna dykt upp. Färjestad har tagit SM-guld och firas av allmänheten på stan. Det är glada miner, folk på gatan tittar upp och ler mot varann på det där sättet som man annars mest ser när den första vårvärmen tar fart. Efter guldfirandet tar jag vägen förbi Hemköp och kommer nu vaggande längs Drottninggatan med två überpackade matkassar i händerna. Plötsligt ser jag något. Stannar till. Vänta nu…är det inte…jodå! Spelarbussen står parkerad precis utanför vårt hus, ett par hundra meter fram. Jag blir stressad. Och min hjärna rusar. Jag börjar gå fortare. Småspringa.

Så är jag framme. Bredvid bussen.

Och där står han.
Iklädd en gyllene hjälm – Jörgen Jönsson.

(Förstår ni storheten nu? Det är inte Zlatan. Det är inte Madonna eller Barack Obama. Det är Jörgen Jönsson – ”Djääj Djäääj”.)

Jag stannar till – på ett liiite för nära avstånd kan jag så här i efterhand tycka – och tittar på när några fans fotograferar sig tillsammans med honom.

Jag brukar inte bli starstrucked. (Nåja, Olle, I know – jag tvingade dig att sitta i baren på Robbie Williams hotell efter hans konsert på Ullevi 2006. Som en stressad vakthund sprang jag sedan ut vid minsta misstanke om att Han kunde vara i antågande. Vad jag skulle ha gjort om Han dök upp vet jag inte, men jag håller med om att jag oväntat förvandlades till en hängiven groupie-Tabitha.) Jag är trettio år, inte femton. Och hade jag jobbat och haft kamera eller mikrofon emellan oss, hade jag ju inte brytt mig mer än att jag velat gjort ett bra jobb. Men här står jag nu. Outrustad. En meter från Jörgen Jönsson.

Plötsligt ger sig fansen av. Jörgen Jönsson vänder och tar sig in i den fullsatta spelarbussen och i slow motion, som vid en utomkroppslig upplevelse, ser jag ser mig själv släppa matkassarna och K-A-S-T-A mig in i bussen, greppa tag i axeln och med desperation i rösten utstöta ”Jörgen, Jörgen!”
(Än idag är jag överraskad av såväl initiativet som valet av kontaktfras.)

Och så vaknar jag till ur vad jag inser vara verklighet. Förstår vad jag håller på med. Ångesten slår mig som en brännande örfil i samma ögonblick som det sker, men nu är det liksom för sent. Med skammen klängande inom mig ber jag sedan en förbipasserande på gatan att ta en bild. Jag tackar, tar min mobil och mina matkassar och går in på gården.
Joråsåatt.

DSC00748

Min senaste flashback inträffade för övrigt när Olle och Elvira träffade JJ i duschen på badhuset. Olle, som inte är lika pubertal som mig, påstår dock att han inte lade märke till huruvida han hade rött punghår eller inte. Say what?!

Annonser

4 tankar om “Jörgen, Jörgen

  1. Du vet, att för oss, så är du kändis. Min morbror kommenterar hur de ser dig på tv när de är på sitt lantställe, och pappa ska alltid spela upp dina avsnitt för mig när jag är hos honom 🙂

    Jag har aldrig haft såndär superträff med nån kändis. Det närmaste var väl när jag och några var på festival i Mariebergsskogen när vi gick i högstadiet och såg Kent, Whale och Brainpool och fick hänga med på efterfest på Winn och jag fick tag i Schyfferts mobilnr och provringde det nån gång senare under tidig höst för att kolla att det var rätt. Jag vågade inte säga nåt har jag för mig, och sen ringde jag väl aldrig mer…

    • Haha, det där hade jag glömt! Men nu får jag flashbacks. Vilken jävla statusmarkör med kändisnummer i kontaktlistan! Bengt Alsterlind, full, ringde en gång när mamma och pappa sprang på honom på krogen och jag var barnvakt. Och en gång fick jag Tommy Körbergs autograf när han spelade i Kils Ishall. Man kan kanske säga att mina vyer inte vidgats så mycket…

  2. Haha, vad du är underbar, Jörgen Jörgen:):)
    Du är min idol för det, så jävla rolig!
    Och du är i alla fall min favvokändis gumman!
    Får titta på repriser nu när du slutat OCH så har vi ju våra gamla filmer, ååååå de måste vi titta på nån dag honey:D Pöss på rej

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s