Storasysterförbannelsen

Jag brukar benämna mig själv som den typiska storasystern.
Och igår fick jag en fråga om just mitt syskonskap.
-Jag är en jävla herde, sa jag. Jag vill ha flocken samlad.

Och i efterhand kräktes jag nästan lite på mig själv när jag tänkte på hur jävla förmätet det låter att kalla sig själv för herde – som om jag vore nån jävla Jesusfigur. (För att ytterligare bevisa min ödmjuka och sympatiska sida så råkade jag faktiskt likna mig själv vid just Jesus en gång. Jag minns inte om det var av misstag – vilket jag innerligt hoppas – men Olle brukar upprymt påminna mig om det hela ibland.) Och i sanning är jag ju mer av en jävligt stressad vallhund. Ett litet skinn som kastar mig runt och försöker samla det som samlas skall.

Och jag oroar mig. I tid och otid. När jag var yngre kunde jag befinna mig kilometer bort och vara tvungen att avbryta vad helst jag höll på med vid minsta misstanke om att det jag hörde var sirener. Sen var jag tvungen att bege mig hemåt för att säkerställa att mina föräldrar och syskon var oskadda.

Jag har jävligt livlig fantasi, som ibland jagar in mig i de mest märkliga fällor.
Och jag kan egentligen aldrig säga att den hjälpt mig intuitivt.

Om Olle är några minuter sen hem, misstänker jag genast en trafikolycka. Och för mitt inre ser jag polismän komma med beklagande besked om jag hör en bil stanna utanför och vi inte väntar besök. Senast i höstas vaknade jag, och kunde för mitt liv inte somna om, eftersom jag såg inre bilder av min artonåriga lillebror naivt hemåtraglande i vägkanten. Det hela ledde till att jag klockan tre på natten skickade iväg ett sms där jag – på fullaste allvar – uppmanade honom, att i avsaknaden av reflex, hitta en vit påse som han skulle vifta demonstrativt med när han tog sig hem från kvällens äventyr.

En annan natt vaknade jag av ett sms från någon som hört eller sett att det brann på området där min pappa bor. Jag ringde pappa på mobilen och fick tillslut svar av en sömndrucken lillebror, vilken jag noggrant instruerade att hålla något för munnen och sedan krypa – längs golvet, ned för trappan och ut ur huset. Stackarn blev ju helt livrädd. Och berättade. Att han sov över hos en kompis. Jag tog mig halvvägs ut till bilen och skulle åka för att lifesafe’a farran och hans sambo, när någon hörde av sig och berättade att det var en villa i kvarteret bredvid som drabbats. Idag – när jag kan se på det hela med lite distans – vet jag inte vad jag skulle ha gjort som en eventuell brandman med utbildning inte skulle kunna ha åstadkommit.

Och det är just det – jag måste fanimej lära mig att ta hands off! Saker sker liksom utan min inblandning. Jag behöver inte vara på plats, instruera och hålla i. Det är inga får jag har att göra med heller – det är ju kapabla människor. (Visserligen tycker jag att får också är kapabla, högst kapabla till att göra det som de egentligen ska göra.) Och samtidigt vill jag inte vara den som försöker lösa allas problem. Man måste gå på de där minorna själv, så fungerar ju livet. Det är så man blir till och utvecklas, tänker jag. Och framförallt – så är inte min lycka och mina val de rätta i livet.
Hur som helst så är det en jävla prövning nu, när min ytterst sunda lillasyster ska ut och resa i ett halvår. Jag kommer inte veta vad hon gör. Inte hur hon mår. Inte varje dag i alla fall. Hon är så jävla mycket modigare än vad jag någonsin varit och det hela kommer ju såklart att gå skitbra. Och dessutom – hon är snart trettio år.

Min analys är att jag tagit för stort ansvar vid för tidig ålder. När jag var liten satt jag ofta barnvakt åt mina syskon. Inte av eget val, utan för att det var så vi var tvungna att lösa situationer som uppstod. (Lägg märke till att jag skriver VI – som om situationerna också var MITT problem, inte mina föräldrars ansvar.) Sen är jag visserligen glad för det också. Det har nog bidragit till en hel del positivt. Men ibland tror jag att det är en jävla förbannelse – för oss alla.

Visst gör det ont när knoppar brister – och ska sanningen fram så har jag ju nu egna barn att oroa mig för. Och framförallt är det ganska egocentriskt att tro att min inblandning skulle vara så viktig och avgörande för andra människor. När jag hör sirener försöker jag numer träna mig själv med tanken att de är på väg till ett barn som ska födas. För oro hjälper ju sällan. Vare sig den visar sig vara befogad eller inte. Jag har dessutom hört att oro ska vara överskott på kreativitet. Fantasi som behöver ut. Så föräldrar som oroar sig mycket ska börja måla eller göra något annat, där de istället för att stressa sina barn, får utlopp för sin kreativa sida. Vad tror ni om en blogg?

Annonser

8 tankar om “Storasysterförbannelsen

  1. Det där med sirener och utryckningar överhuvudtaget fick jag en stor dos av när jag var gravid med WIlle. Hormonspinn liksom. Och hemska mardrömmar. Det gick över, men en släng sitter kvar. Häromveckan trodde jag att Stefan nog låg död i sin lägenhet eftersom han inte hörde av sig och inte svarade och dessutom stod det i NA att en man i 35-årsåldern hittats död. Nojjig.

    Jag har önskat att jag skulle haft en stor flock att hålla av, men det har inte blivit så i min familj. Jag är nog på många sätt ett typiskt ensambarn. Det är inget fel i det, men visst hade det varit häftigt med syskon. BLodsband är dock ingen garanti för att man tycker om varandra eller umgås, men det är en bra förutsättning. Vännerna väljer man själv sägs det, men många av dem tussas man ihop med också och så blir det bra ändå 🙂

  2. Ja, blogga mer! Känner väl igen mig i storasysterförbannelsen. Nojorna och oron är mig hack i häl, efteråt ångrar jag alltid all tid jag oroat mig eftersom det oftast är helt i onödan. Man behöver ju inte ta ut det onda i förskott, då är det ju bättre att ta det goda.

    • Eller hur? Bättre att vara glad i ”onödan”, det värsta som kan hända är ju att man fått vara glad. Jag tror man får träna sig. Och till viss del hinner man ju inte oroa sig på samma sätt när man själv fått egna barn, de tar ju en del av det där orosutrymmet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s