Ex-factor

Jag hoppas att jag inte upplevs som ett psycho, en stalkare. Men helst vill jag ha mina ex i en Fritzlkällare, där jag kan hälsa på dem precis när jag vill. 

Jag har så djävulskt svårt för avsked och avslut.

Senast i november, när stället där jag jobbade försattes i konkurs, grät jag som ett barn. Jag grät när jag åkte för att träffa de andra efter beskedet, jag grät när Katharina gick runt i lokalerna med konkursförvaltaren och visade vår teknik (all utrustning som hon köpt in och arbetat med i sexton års tid – förstår ni så sorgligt?) och jag grät när jag hittade och sprang in till chefen med ett tidningsurklipp från när han startat företaget en gång i tiden.

Sentimentalitet är luften jag andas.

Så självklart har jag ångest inför att lämna människor.
Människor som jag delat mitt liv, mina tankar och drömmar om framtiden med.

Jag har inte haft många förhållanden. Men jag har haft relativt långa förhållanden – i alla fall väl etablerade. Jag kan nästan dela in mitt liv i epoker utifrån mina förhållanden. Hur jag på gymnasiet målade mig i kamouflagefärg och kröp runt i skogen – trots ett starkt obehag inför uppgiften – enbart på grund av att jag var så ung och dedikerad till Lars. Jag älskade honom och han älskade allt som hade med det militära att göra. Hur jag sedan testade mina gränser på Tomas. Han älskade mig och jag provade – nästan maniskt – hur långt den kärleken gick att tänja.
(Så här i efterhand är det som om jag genomgick uppväxtens faser – något försenat – också genom mina förhållandet. Med Lars var jag ett nickande, följsamt barn, med Tomas en destruktiv, revolterande tonåring som egentligen bara ville ha kärlek. Kanske är jag vuxen i ett förhållande först nu?)

Det är klart att jag innerst inne är samma person som jag var då, något annat är liksom fånigt att säga – jag kan t ex fortfarande hitta texter skrivna på högstadiet med resonemang om livet som jag fortfarande står bakom, men jag har ju också ändrat mig. Fyllts av erfarenheter och spätts ut till andra doser, genom att inte enbart kunna fokusera på mig, mig, mig.

Hur som helst så vill jag vara bästis med min ex. Vill att vi ska fira jul ihop med våra nya familjer. Skratta hjärtligt åt gamla minnen. Titta uppskattande på varann, som med gamla vapendragare. Och glädjas och fascineras över de barn som fötts – och som aldrig skulle ha blivit till om vi hade fortsätt vår gemensamma livsresa. Men hittills har det inte blivit några sådana träffar. Och dessutom tror jag inte att mina ex delar den här fascinationen för det förgångna. Eller så har de helt enkelt varit ganska trötta på mig efter att vi avslutat våra förhållanden. De har kanske, så att säga, fått sin beskärda dos av mig. Who am I to blame?

Jag har upplevt tre långa förhållanden (två tidigare och mitt nuvarande) och därmed också levt i tre olika familjer. Familjer som jag fortfarande har hjärtat kvar hos. Som jag tycker så otroligt mycket om. Som har tagit hand om mig. Som stöttat mig, genom olika faser av livet. Som delat min vardag i så många år. Och de vänner, som också blev mina vänner och som man liksom kommer ifrån efter att förhållandet avslutats, men som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Som delar av en fantastisk tavla.

Kanske är det bara kontrollbehovet i mig, vad vet jag, men jag tänker på mina ex som levande fotoalbum. De som var med mig under perioder av mitt liv. Och för det är jag så genuint tacksam.

En del säger att man ska släppa ex för att kunna fokusera, men jag vet inte om det är någon motsättning i att vara helt och fullt i sitt nya förhållande men samtidigt ha en öm och varm känsla över att ha delat tiden, livet och upplevelser med någon annan, i en annan del av livet. Jag menar, jag och Olle skulle ju ändå inte ha varit tillsammans där och då – det är jag oändligt tacksam för att vi inte var – för om vi hade träffats när jag gick i gymnasiet hade jag inte varit mogen att ta hand om vårt förhållande – och då hade vi ju inte varit där vi är idag. (Och framförallt hade han ju aldrig upptäckt mig eftersom jag var så osynlig bakom alla lager av kameouflagefärg.) Jag tycker också att det är kul och spännande att höra om Olles liv innan mig, det berättar ju om vem han är och varför han blivit den han blivit. Och det är ju hans livsupplevelser, avsett om han delat dem med en vän eller någon han då ämnade att dela livet med.

Som femtonåring skrev jag en gång att de människor som man uttalar att man älskar, har man också en viss skyldighet till i resten av livet. Det innebär en form av åtagande och ansvar. Jag vet inte riktigt vad det där åtagandet innebär, men någonstans tycker jag att femtonåriga Lina hade en mogen inställning. För man öppnar en dörr hos någon genom att komma nära. (Nu fick jag för övrigt ångest när jag insåg att jag under min första fylla sprang fram till en kille som jag spanat in i skolkorridoren – och inkletad i spyor, med mascara på kinderna och plastglasögonen hängande på sniskan utstötte ”Chrischtian – du ä så jäääla snygg å jag ÄÄÄÄLLLSKAR dig!” Jovars, vi hade förvisso aldrig hälsat på varann, men jag hade ju smugit mig in i hans pärm i bildsalen och noggrant studerat de teckningar av traktorer som han ritat med blyertspenna och linjal, så nog fan var vi menade för varann. Och jag minns när jag stod där efter den där minnesvärda, charmiga presentationen av mig själv och hur han såg så uppenbart både chockad – och rädd – ut. Men hey, Chrille – jag står för mitt ord – jag tar mitt ansvar och är dig trogen intill döden!)

Så, mina män bakåt i livet – vad tror ni om en get together när jag fyller femtio? Jag hyr ett hus i Spanien å så drar vi dit allihopa, med barn och respektive? Och efter första kvällen, när de gamla historierna tagit slut, inser vi kanske att det var just så långt som vänskapen räckte. Och förstår att vi inte har så mycket mer gemensamt.

För så blir det när man inte längre delar vardag, I guess – hör ni det? Va? Va? Va?

Annonser

2 tankar om “Ex-factor

  1. En film som är något av det mest obehagliga jag någonsin sett är Tomten är far till alla barnen! Jag fattar inte att en del roas av den, rekommenderar den till andra och tycker det är självklar att se på under julhelgen? BLÄ och usch, där kan vi snacka ångest…

    Sen minns jag inte ens dig i skogen, Jag minns bara att Lars skulle gå med packning från stan och till dig och att du skickade små chokladbitar upp till Norrland. Och det jag minns starkast från tiden med T är hur lång tid det tog för dig att sminka dig, hehe!

    Jag har dock noterat att du bytt upp dig för varje gång 🙂 En vuxen relation med en vuxen man. Precis som jag hittat. Det är det bästa.

    • Haha, ja, jag skulle nog säga att de bytt upp sig också. Jag tror jag blivit bra mycket bättre på relationer med åren, enklare att leva med (fråga inte Olle dock). Och de har ju hittat jättefina partners som de har stadgade liv med – och iallafall ett barn, kanske fler? Win-win-situation, som en säger. Jag minns ju en hel del av dina gamla flammor med, haha. Vissa kommer man ju närmre än andra, men jag är glad över att få lärt känna dem alla. Och mest glad är jag över att du landat där du gjort. Det blir en del fölk som passerar i ens liv när man växer upp, med kompisars och syskons förhållanden. Jag kanske kunde göra nåt av konceptet – någon slags bussresa tillsammans med alla?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s