Mina syskon: Tobias

Min storebror var polis och ordningsman redan som liten.

Med nasal röst tillrättavisade han från förskoleålder både mamma och pappa. Och man förstod när det var allvar: ”Anders Henrik Nyåker!” ekade det mellan villaväggarna hemma i Kil. Då var han igång.

Redan som barn var Tobias allt som jag inte var. Noggrann och ordningsam. Själv var jag kaos, på de flesta sätt. Vi bodde vägg i vägg, och ibland, när han inte var hemma,  smet jag in i hans rum för att inventera hans byrå, där han förvarade suddgummin och klistermärken som han samlade på. Allt låg i prydliga högar och det gällde att inte bli upptäckt – han hade superkoll på precis varenda en av sin grejer.

Många barn har ju låtsaskompisar. Tobias låtsaskompis hette Pauas. Pauas var 31 år. Och jobbade. På försäkringskassan.

Jag minns hur jag som nioåring en kväll uttråkad smög mig in i Tobias rum och gömde mig under hans säng. En halvtimme senare belönades mitt initiativ – Tobias kom hem med några kompisar och ställde sig framför spegelväggen i rummet, mimade samordnat och spelade luftgitarr till Europe. De tränade attityd och posade. Jag vågade knappt andas – hade de upptäckt mig hade jag svävat i livsfara – det förstod jag. Men vilken lycka det var, som om jag kommit åt en öm punkt, upptäckt en hemlighet – skaffat mig en hållhake. (Än idag är lite av respekten punkterad hos de här personerna.)

Som jag minns det var jag ofta rädd för Tobias. Han var större. Starkare. Han kunde bli arg, ursinnig – helt okontrollerbar och livsfarlig, tyckte jag med de referenspunkter jag hade som liten. Och han jagade oss småsyskon, så att jag sprang med livet i halsgropen och bokstavligen kastade mig in på toaletten och låste dörren. Sedan satt jag där i timmar, tacksam över att jag klarat livhanken. Men en gång visade han mig det största av mod och stod upp för mig som jag tror att aldrig någon gjort – varken förr eller senare.

Jag gick i första klass. Min lärare var en lärarinna av den gamla skolan (min tolv år äldre kusin säger att hon fortfarande har traumatiska sår efter hennes år med samma lärare). Hon gillade dock mig. Jag hade relativt lätt för mig och hon behövde väl aldrig egentligen bry sig om mig nämnvärt. Jag var nog ganska foglig. En dag hörde jag hur hon och en annan lärare stod och pratade om att de var i behov av ett frisörbesök. Jag blev uppspelt, bröt in i samtalet och påpekade med ljus stämma att min pappa var frisör. Min lärare tystnade, tittade på mig och sa med hånfull röst ”Ja, men ärligt talat Lina, så syns det ju inte att din pappa ÄR frisör direkt!”. Och så skrattade hon lite med den andra läraren. Ganska oskyldigt kan man tycka, så här i efterhand. Men jag blev tyst. Röd. Och hjärtat bultade som om det skulle slå sönder bröstkorgen och knäcka av ett par revben på köpet. Jag kände skam.

När jag kom hem berättade jag om incidenten för min familj. Och min bror, rättvisans anfader, blev ursinnig.

Dagen efter gick vi som vanligt till skolan. Jag vet inte om det går till såhär längre, men vi fick i alla fall rada upp oss på ett led utanför dörren och invänta lärarnas ankomst. Läraren såg till att det var ordning i leden och släppte sedan in oss genom ytterdörren. Min och min brors klasser råkade dela kapprum och när min lärarinna kom för att inspektera ledet av barn och vände sig om för att släppa in oss stod en liten tanig tioåring med stora tänder i vägen för dörren och spände ögonen i henne.

-Du ska säga förlåt till min lillasyster!

Han som både jagat och ignorerat mig, stod nu här och försvarade mig som ingen annan gjort tidigare. Jag höll på att spricka av stolthet och kärlek.

Två skolklasser stod tysta och stirrade spända. Luften nästan vibrerade.

-Jag ska vad då?

Tobias var så upprörd att tårarna rann.

-Du ska säga förlåt till min lillasyster! För att du sa att hon var ful i håret!

Och precis då brast det för min lärare. Hon grabbade tag hårt i Tobias axel och SLÄPADE honom in genom kapprummet och klassrummet.

-Sådär beter man sig inte!!!Jag ska ringa till din mamma!!!

Jag blev jätterädd och sprang pipande efter.
Och Tobias lilla röst ekade ”Säg förlåt! Säg förlåt!”

Sen gjorde hon det vidrigaste.
Hon trängde in Tobias i ett hörn, ställde sig för med kroppen och drog mig intill sig. Så att vi stod mittemot honom, vi två. Så höll hon armen om mig och sade lismande, som en jävla ödla.

-Visst upplevde inte du det så? Det vet ju du också att jag inte menade så? Eller hur, Lina? Visst upplevde inte du det sådär?

Och än idag är jag så jävla besviken på mig själv; hur jag livrädd och stressad, slog ned blicken och pressade fram ett ynkligt ”Näe”.

Som en förrädare.

Han hade stått upp för mig, skyddat mig och jag dräpte honom.
Ja, jag förstår att det låter drastiskt, men precis så kändes det. (Och känns än idag när jag tänker på det. ) Det var först flera år efteråt som jag förstod hur fult och falskt min lärare betedde sig. Hur hon missbrukade sin vuxenmakt.

(Sen var hon också ångerfull. Flera timmar senare avbröt hon en högläsning och pratade till mig inför hela klassen -Det är ju egentligen fint med långt hår! Och så berättade hon hur hennes dotter inte heller ville klippa sig.)

Skit samma, åren har gått, jag tänker inte särskilt ofta på den här händelsen, men den har satt sig, gjort spår i mitt inre.

Det skiljer tre år mellan Tobias och mig.
Och ibland känns vi så otroligt olika. Men med åren har jag också märkt våra likheter. Framförallt är vi båda präglade av våra roller som äldre syskon i flocken. Men trots att jag är väldigt mycket storasyster, både i personlighet och till mängden småsyskon sett, kommer jag alltid vara lillasyster när det gäller mitt förhållande till mitt enda äldre syskon. Vill jag ringa en vuxen så ringer jag Tobias. Funderar jag kring ett bilköp så ringer jag Tobias. Vill jag veta hur jag ska tänka gällande föräldrapenninguttaget så nog fan ringer jag Tobias. Han är vuxnare än både jag – eller mina föräldrar – någonsin varit. Och han tänker. Har förslag. Strategier och taktik.

Syskonkärlek är speciell. Den ligger liksom ojämförbar med andra relationer. Man har ett sånt extremt gummiband mellan sig. Det ska tänjas jävligt långt för att spricka. Man kan skälla på varann som bandhundar, man vet att relationen tål och man vet hur mycket man betyder för varann, utan att man egentligen behöver säga det och sätta ord på det i tid och otid.

Jag kan skoja om Tobias. Om han ordningssinne. Och hans planerande sätt. Men jag är oändligt tacksam för allt han varit, för det gjorde ju att jag kom undan och kunde spela på att göra precis tvärtom. Och skojandet är förbehållet MIG. Jag skulle gå genom eld och vatten för att försvara honom, precis som man gör med syskon. Om någon skulle kröka så lite som ett hår på min broders pung så skulle hen få med mig att göra!

Och vore det inte sisådär tjugofem år försent och preskriberat, så skulle jag ringa upp den där lärar-tarantellan och iskallt säga ”Vet du vad? Jag tillbaks vad jag sa. Tobias hade rätt! Hör du det? Du hade FEL!”

Do not mess with Kils Joey Tempest!