Bomber och granater på Lilla Fridolf

I Kil fanns, när jag var liten, en kiosk.
Ja, det fanns fler såklart, men just EN kiosk som var speciell.

Den låg inhyst i bottenvåningen av ett hyreshus och drevs av ett äldre par. På grund av deras porträttlikhet med seriefigurerna Fridolf och Selma kallades kiosken i allmänhetens mun för Lilla Fridolf.

I Lilla Fridolf stod ägarna bakom disken och plockade, efter kundens önskemål, smågodis ur små glasskålar. Tre bomber – trettio öre osv. Lilla Fridolf var stället där man spenderade sin sparsmakade veckopeng, stället man fantiserade om de övriga dagarna i veckan. Och blev du sugen på en porrtidning eller härlig vuxenfilm, fanns det en hylla även för detta ändamål. Det var till Lilla Fridolf femåriga Lina cyklade, vecklade upp en skrynklig lapp ur fickan och beställde med ljuspipig barnaröst ”En vit Prince”, lämnade fram pengar och skyndade sig därefter hem för att leverera detsamma till pappa. (Till deras fördel bör jag påpeka att artonårsgräns för inköp av nikotin vid tidpunkten ännu inte införts. Det hade det dock när jag och Ellinor klev in på Happy Station som 15åringar och fnissande ställde upp var sitt sexpack punköl. Personen bakom disken bad att vi nästa gång skulle fixa någon som köpte ut…innan han sedan packade ner ölen i påsar och tog betalt.)

Entreprenörskap var en stark motor bland barnen på min gata. En vanlig företeelse var gatukioskerna. Några kids cyklade till Lilla Fridolf, handlade en stor påse smågodis, delade sedan upp det i en fiskedragslåda och sålde det styckvis till andra barn (Jag är dock ännu oviss ifall de lade på någon procent på priset eller inte). Jag antar i alla fall att både Lilla Fridolf och den egna kioskverksamheten tränade våra matematiska kunskaper. Här lärde man sig att förstå hur många salta bomber man fick för en femtioöring och hur mycket färre bitar det blev om man istället satsade på nötcreme.

Och det är klart, att så här i efterhand – hur fantastiskt och exotiskt det än känns idag – så undrar man ju hur det gick att göra någon ekonomisk vinning på godisplockandet och de där kronorna vi hade i veckopeng. Och snart började också de illasinnade ryktena. Någon missnöjd unge upplevde att man inte fått valuta för sina pengar, enligt den egen kalkylen. Naturligtvis måste kioskpersonalen satt det hela i system.

Kanske var vi paranoida?
Kanske var det någon vuxen som kastade ur sig nåt i en bisats, vad vet jag?
Men allt kulminerade en fredagseftermiddag 1985.

Jag och min lillebror Rasmus hade  begett oss upp för veckans höjdpunkt – spenderandet av veckans veckopeng. Där stod vi på ena sidan glasdisken och tryckte lycksaligt våra små fingrar mot rutan. ”Två bomber, ett lejonhuvud…” Med jämna avbrott kontrollräknade damen bakom disken den lilla påsen och upplyste om kostnaden. När jag kommit upp till nivån för min ekonomiska begränsning och skulle betala, höjde plötsligt min snart femåriga lillebror rösten. (Hittills hade han stått tyst och iakttagit.)

”Ni är en sån där affär som lurar barn!”

Precis så sa han.

Jag minns än idag hur jävla skämmigt det kändes.
Hur jag, trots min ringa ålder, liksom försökte rädda situationen och släta över den.
Men Rasmus gav sig inte. Han upprepade frasen.
Och damen blev jätteupprörd. Verkligen jätteupprörd.
Naturligtvis kände hon sig anklagad.
Och vi blev utkörda från affären.

Därefter fanns inte Lilla Fridolf. Jo, i mitt medvetande, men jag vågade mig inte dit.
Och skammen malde.

Till slut tog mamma tag i saken och ”råkade” under en promenad med oss, gå förbi stället och be mig om en tjänst. Jag skulle få överkomma tröskeln, både den psykiska och fysiska, genom att handla en kvällstidning. Utanför kiosken frågade mamma också Rasmus om han ville gå in och be om ursäkt. Det ville han inte. Han var mycket bestämd och höll fast vid sitt agerande. Så mamma accepterade och frågade honom inte mer.
Själv klev jag in och låtsades som om ingenting hänt.

Jag tror att Rasmus aldrig handlade mer på Lilla Fridolf efter den där incidenten.
Ryktena levde kvar och sen började BP, bensinmacken, att sälja lösgodis. Det var otroligt njutningsfullt att själv få plocka bitarna i sin påse, en kittlande maktkänsla som lätt var värd det överpris per hekto som de tog ut. (En känsla som jag för övrigt senare i livet drog steget längre, genom att som 23åring köpa en hel kartong med sura band, bara för att jag faktiskt kunde. Jag serverade mina kompisar med liten tång och käkade band tills tungan sved och var sträv som ett jävla sandpapper.)

Idag köper vi snask i pappsäck – kilovis – och trots att vi kämpar med uttryck som lördagsgodis, tror jag att exklusiviteten och den storslagna känslan kring salta bomber är helt förbi. Och den där Lilla Fridolf-servicen, den får vi bara i pralinbutiker på Östermalm.

Jag minns en svunnen värld….

Annonser

4 tankar om “Bomber och granater på Lilla Fridolf

  1. Precis så! Precis så. Lättillgängligheten gör att man inte tycker det är lika gott, lika spännande eller för den delen lika dyrt.. om du fattar vad jag menar.

    Och jag tycker det fattas viss typ av information i denna minnesbild.. den som att du exempelvis inte alltid hade så mycket veckopeng kvar att handla för eftersom du inte städade ditt rum utan lät mig göra mycket av det och att din mamma då gav mig en del av din peng.

    Och att du köpte lakris på Happy sen när de började med godis och på så vis gjorde att jag också köpte det – för jag ville vara som dig!

    • Jag tror min kropp består av lika mycket socker som det finns vatten i en gurka. Om någon skulle fråga efter min hobby, skulle nog ett ärligt svar kunna bli socker. Jag älskar socker! Men exklusiviteten i den där pösen har försvunnit, jag saknar den. Haha – var det därför jag tyckte att det blev så lite godis varenda gång? För att belöningen låg i DIN påse? Va? Va?

  2. De måste ha varit så sjukt duktiga på huvudräkning! För där jag bodde vägdes inte godiset, utan man köpte ”nummer 2 för 10 penni, och så nummer 12 för 50 penni” tills femmarkan (jag bodde i Finland så det var mark och penni) var slut!

  3. Det var bara de som inte var tillräckligt drivna i sin kioskverksamhet som köpte godiset på ”Fridden”. Det fanns ju vi andra som köpte en påse på mataffären och räknade hur många bitar det var i den och delade priset med antal bitar och sedan lade på en marginal. Men visst var det exklusivt med godiset på den tiden och jag tror att förkärleken till socker är stark hos familjen Nyåker, få familjer kan erbjuda sådan varierad sockermatsedel 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s