Happy nation/lyckojägarna

Jag upplevs nog ofta som missnöjd, nån som bara vill ha mer. Men egentligen så har jag ju så mycket av det jag vill ha, så jag borde kunna luta mig tillbaks och bara vara. För allt det där som faktiskt spelar någon roll när man skalar av lagren, det har jag. Och livet pågår ju här och nu, varje dag. (Se på fan, Lina!)
Men ändå…

Jag är en avundsjuk jävel. Jag kollar med långa blickar över tomtgränsen å svider på allt från solstrålar som inte når vår altan till nybyggda friggebodar.

Jag jagar lyckan.

Ständigt på väg mot den där tiden när det där fantastiska börja skall. När jag ska nå nästa level.

Är du lycklig? Det är en fråga som ställs i olika sammanhang. Och visst säger man ibland ”bara hen är lycklig så”, när man funderar kring eller recenserar någons val. Och då och då tar man udden av andra människors presumtiva framgångar genom att gissa att de nog inte är så lyckliga ändå. Trots allt som glittrar runt om dem.

ÄR lycklig. Att VARA lycklig. Som om lyckokänslan vore något statiskt.
Lyckan är en känsla. En känsla är något övergående. Och högst, högst subjektiv. Dessutom borde den per definition innebära den där högsta, knappt nåbara känslan, någon slags helighet som man kanske bara upplever ett fåtal gånger i livet. Men – och nu låter jag som en jävligt bitter hagga – lyckobegreppet har urvattnats. Använts så flitigt, att det liksom tappat styrka och intensitet. Som någon som säger ”Jag älskar dig” flera gånger om dagen.

Hur som helst, så tror jag att vi har förändrat upplevelsen av lyckan, innebörden av den.

Den har blivit ett mål, ett riktmärke, istället för att vara en bonus som infinner sig när vi klarat något eller lyckas sjunka in i någon form av tillfredsställelse. Som en magisk bieffekt.

Lyckan har brandats så länge. Det är ganska kul att kolla tillbaks i de där barnvagnskatalogerna som man bläddrade i när man började flukta på djungeln av opunkterbara, svängbara, chassin och liggdelar och gud vet allt. Här finns lyckan i familjen. Inte lyckan i att barnen är friska och stoltheten i att man fixade en bra läggning. Nej, här kännetecknas den av renhet. Sundhet. Säkerhet. Och så det där hysteriska, nyfrälsta solsken-i-blick. Inte en svettig panna så långt ögat når. Inga trötta påsar under ögonen. Ingen osäkerhet eller rädsla. Familjelivet kommer per automatik att upprymma dig och ge dig lyckan – i alla fall om du köper rätt barnvagn, loser!

Precis samma känsla utnyttjas i bostadsannonser. Hur det där skalet av reglar och isolering ska göra oss till someone. Ge dig tryggheten, hemkänslan – den där åtråvärda, fucking lyckan. En säljande formulering ur senaste Mäklarbladet – en lyckojägares bibel, löd till exempel: ”Livet, som det borde vara”.

Och framförallt gäller det inte bara att bli lycklig, det gäller också att å andra att förstå hur lyckliga vi är. Annars är vi bara lyckliga, inte lyckade. Och kanske kan andra bekräfta att det är just lycka vi uppnått. Så ut med det på Internet. Fort som fan.

Innebär det att man är lyckad för att man är lycklig? Eller kan man vara lyckad utan att vara lycklig?

För vad är egentlig lycka? Vad innebär det att vara lycklig?

Eftersom det är en känsla är den helt subjektiv och abstrakt. Och man brukar ju säga att mål ska vara konkreta och nåbara för att vara bra. Hur fan mäter man lyckan? Eftersom ingen riktigt vet när man uppnår lyckan, var den börjar och var den slutar, så kan det enda sättet att få något som helst grepp om den att jämföra oss. Är mitt val bättre? Är jag liiite lyckligare än grannen? Har jag lyckats uppnå det där ogreppbara? Och framförallt får man ju inte vara olycklig. Och i jakten på lyckan borde ju då rimligtvis allt annat som inte uppnår statusen LYCKLIG, per automatik definieras som o-lycklig. Och det vill ju ingen vara. Tro fan att vi jagar.

För hur ofta frågar vi – känner du dig tillfreds? Det räcker liksom inte i vårt samhälle. Och att nöja sig känns nästan skamfullt, då är du en lat människa utan mål. Mål ska vara så förbannat viktigt. Vi ska hela tiden vara på väg. Och som narkotikaberoende söker vi kickar – eftersom vi hela tiden höjer insatsen. För varje ny sak eller tillstånd vi uppnår – ju högre har ju vår referenspunkt blivit, ju svårare är det att åstadkomma den där kolibrikittlingen av det där odefinierbara. Vi ska konstant mäta det omätbara.

Känner jag det nu? Nu? Nu?

Tro fan att vi jagar. Och vi jagar ett rörligt mål.

Ja, nu låter jag, om inte som en bitter disktrasa, som en sån där livscoach. En Nalle Phu i påvehatt som säger självklarheter, gräver i myllan för att hitta ordspråk som vi kan luta oss emot. Vi hade en sån som inspiratör på en konferens en gång. Ja, vi har haft det flera gånger ska jag i ärlighetens namn säga, och jag har inget emot att få tankeställare. Men en gång spann jag särskilt igång. Det var en kille som höll en föreläsning som gick ut på att människan bara var lycklig om hon fick åstadkomma resultat. Jag blev så otroligt provocerad. Känns som om han var i maskopi med politiker som stenhårt hävdar arbetslinjen. Och vad innebär det då för alla som inte uppnår resultat? Det är ju stressen att uppnå resultat som får oss att mäta oss med varann. Och vad händer om man ”går vilse” på vägen mot målen och hittar något annat. Räknas alla misslyckanden som misslyckanden? Jag minns att han blev lika störd av mitt ifrågasättande, som jag blev av honom. Och innan han gick därifrån, lade han en hand på min axel. Och sa: ”Du kommer att förstå en dag, Lina.” Och maybe I will.

Applåder för kejsarens nya kläder.

Gör gärna ett försök – läs ett magasin, vilket som helst. Innan du tar fram tidningen – skriv en lista på saker som du behöver och verkligen skulle vilja ha. Under tiden du läser tidningen har du sedan ett blankt papper vid sidan och antecknar allt som väcker en genuin känsla av att köpa.

Jämför sedan de två pappren.

Om ett lands befolkning äro osäkra lyckojägare, så driver vi landet. Konsumerar oss ifrån ekonomisk katastrof. Det har vi ju hört. Så det är en politisk vind i seglen på vår rädsla för o-lycka. Om du accepterar din o-lycka, slutar jaga och spendera, är det själva fan också ditt fel om grannen blir arbetslös. Så det gäller att ta sitt ansvar! Sitt ansvar att fortsätta jaga och kasta lystna blickar över staketet.

Var man än vänder sig så har man röven bak.
Och här förstår jag också poängen med uttrycket framstjärten. För den är fanimej där också.

Annonser

2 tankar om “Happy nation/lyckojägarna

  1. Det här tål ju att diskuteras över en öl. Eller över en bit av din fantastiska kladdkaka. För jag tycker du har fel. Jag är lycklig. Enligt min definition på riktigt och hela tiden. Min grundkänsla i livet är lycka. Med och utan jobb. Innan och efter barn. (Tänkte först skriva ”med och utan barn”, men har man en gång fått barn skulle man aldrig nånsin igen bli lycklig utan.)

  2. Nej, Angelica – jag har aldrig fel! ALDRIG! ;P Haha, när jag läser igenom texten så är jag ju ganska svamlig, känner jag. Och jag förstår om jag framstår som bitter och missunnsam. I’m not. Tror jag. Och hoppas jag. Jag mår bra (så bra att jag nog skulle kunna tjuta Life iiiis goooood! ibland) och jag ifrågasätter inte din känsla, det är ju svinbra! En enormt skön grund. 🙂 Det jag främst är emot är nog egentligen att kommersialismen lagt beslag på lyckobegreppet och jag tror att det stressar många av oss. Det har skapat en myt om någon kollektiv definition av lyckan, som jag inte tror på. Och så tror jag inte på lyckan i sig, som mål. Utan att landa i välbefinnande. Att liksom glädja sig över det man har, istället för att jaga det man inte har.Då tror jag att man har bra förutsättningar för att känna harmoni. För övrigt tycker jag att öldiskussioner i ditt sällskap låter förbannat lockande! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s