Smink – en kärleksförklaring

Jag har alltid funderat över hur det är att vara vacker.

Vissa människor föds vackra. Finmejslade. Symmetriska.

Klassiskt vackra.

Ja, jag vet att uppfattningen om skönhet är subjektiv, men ni vet vilka jag menar.

Jag har alltid fascinerats. Hur känns det att titta ut på världen från ett ansikte som utstrålar perfektion?

 Jag var ful redan som liten. Jag säger det inte för att på något sätt kokettera eller vinna poäng och dra åt mig medlidande. Det är snarare ett krasst konstaterande. Och möjligen ett sätt att förekomma istället för att förekommas. För det är så jag levt större delen av mitt liv.

Min storebrors kompisar kallade mig redan tidigt för Det. Så mager att jag kunde sticka in händerna innanför revbenen, alldeles för stora plastglasögon (som jag för övrigt ofta hade tejpat ihop) och med en gigantisk uppsprayad snedlugg (jag missbedömde som så många andra betydelsen av att ha en stor och hård.)
Jag var intresserad av killar. Killar var inte intresserade av mig. (Mer än som kompis i alla fall.) Men jag tror att min brist på den där perfektionen hjälpte till att skapa någon slags charm, en pajas som jag numer är glad att jag har inom mig. 

Hur som – för att kompensera den brist på skönhet jag alltid besuttit, har jag alltid varit otroligt tacksam för smink, hårfärg och andra hjälpmedel som likt ett VIP-kort gett mig möjligheter att ta mig in genom dörrar som annars varit stängda. Fy fan vad sorgligt det här låter, men fuck it – det är fanimej sant. Jag har därför alltid intresserats av den där både outtalade och uttalade regeln som säger att det är finare att vara naturligt vacker – att inte kämpa för sitt utseende. Som om man förtjänade att födas snygg. Någon slags karma som betalar tillbaka sig.

Egentligen tycker jag att tanken är lika provocerande som om människor som råkar födas i krig, svält och misär bara skulle acceptera sin lott och stanna kvar inom ”sitt lands” gränser.

Jag föddes inte snygg. Men det är ju fantastiskt att jag idag till viss mån kan påverka mitt utseende själv, på diverse olika tillvägagångssätt.

Jag vet att jag ofta ondgör mig över silikontuttar och annat, men i grunden – vem är jag att döma?

Jag ska också säga att jag ibland tillhör pöbeln och kanske också gottar mig innerst inne när det går sämre för någon med ett riktigt vackert yttre, men jag hoppas i alla fall att jag håller mig utanför den högst skrikande gladiatorpubliken. Man kan ju tycka att andra människors utseende idag, när vi kan upptäcka planeter och bota svårt sjuka, rimligtvis borde vara en ickefråga. Ändå är det av högsta intresse. Marknaden – och alltså vi själva – lever av det. Och mest utsatta är människor som tar plats i det offentliga. Uppträder i TV. Innehar någon form av kändisskap eller sticker ut – kanske genom att – medvetet eller inte – avslöja att de själva påverkat sitt yttre. Då är det fritt fram att kommentera. Tycka. Högt och ljudligt. Man ska heller inte skita helt i sitt utseende och se ut som en luns. Det finns, i synnerhet för kvinnor, en väl utsnitslad bana att röra sig inom när det kommer till skönhet och vad som utmålas som sunt. För det är skillnad i att göra något för sitt egna välbefinnande – att upplevas som sund – än att till exempel vräka på sig extensions och tjocka lösögonfransar för att man tycker att det är snyggt. Ofta hör man att människor som ”gör sig vackra” i grunden är sorgliga, osäkra och tragiska. De gör det inte för sin egen skull. Och det sägs bottna i dålig självkänsla. Att de liksom säljer sig själva. Samtidigt kan jag inte se samma diskussion när det kommer till tatuerade människor, svartsminkade killar, folk med uttänjda hål i sina öron. Då handlar det om uttrycksformer. En slags konstnärlighet.

 Tack gode gud för smink! Tack gode gud för små kuddar som jag kan lägga i BH’n under mina cockerspanielöron till bröst! Så många gånger har jag sett mitt transvestitsminkade ansikte i spegeln och känt mig gladare.

Med risk för att få pris för årets mest pretentiösa tänker jag idag att människor är likt konstverk. Några är vackra, perfekta som fotografiska avbilder av en solnedgång över näckrosor, några är just på grund av sina ”defekter” intressanta och spännande. Men framförallt är alla människor. Bara det är vackert. Alla förtjänar att mötas med respekt och öppna hjärtan – oavsett om de är vad vi ofta kallar whitetrashiga eller om de är symmetriskt perfekta. Och alla förtjänar att få känna sig fina. 

Dessutom så borde vi ge fan i att diskutera hur andra ser ut (sa hon efter 4400 tecken i ämnet). Så det så.

Annonser

2 thoughts on “Smink – en kärleksförklaring

  1. Åh gulledu. Som jag har lidit över stora bröst och tjocka fingrar. Korta ben, tjocka ben och vader som inte passar in i en enda sko eller stövel, inte ens med stretch och blixtlås..I mellanstadiet sa en pojkvän till mig att jag hade fula korvfingrar. Vassego komplex liksom…

    Min nisch blev en jävla bra frisör. Sedan dess har det varit min enskilt största utgift, vida överstigande klädkonto, smink, hudprodukter, skor, väskor och alkohol för att nämna nåt.

    Sen sminkade du mig fin. Det var härligt.

    Sen upptäckte jag smink själv som trettioettåring. Nu är det jätteskoj och jag är nybörjare. Det börjar bli dyrt 🙂 Jag står inför en ny garderob som jag för en gångs skull ser fram emot att prova. Plötsligt har jag hittat mig själv. Accepterat att jag är kort och knubbig, att kroppen säckat lite efter två underbara barn.

    Och så undrar man varför man lidig sig genom högstadiet och massa oro och självskadande funderingar, helt i onödan liksom. Vad skulle jag gjort åt min längd? Opereratin skruvar i benen? Skärt av lite ben i höften?

    Och the body shape bible. Min rekommendation. Hittade din kroppsform och klä upp den. Jag älskar boken och jag sparar och sparar och sparat pengar för att förnya min garderob.

    Och frisören är lika viktigt. Men jag har bytt.

    • Hahaha, jag får inte bort synen av dig stapplandes på kryckor, för att du gjort en benförlängning. (Jag minns för övrigt att jag såg ett reportage en gång, om asiatiska tjejer som gör just såna operationer.) Frisörer ja – hur annorlunda jag sett ut om inte svart färg i olika former unnits – hårfärg och eyeliner. Det roliga med dig är ju att du experimenterar, framförallt med håret, trots att du uppnått en aktningsvärd ålder (läs – inte längre är tonåring). Det är ju så lätt att fastna i gamla mönster. Det är lika spännande varje gång vi ses – jag tycker din frisör verkar helt fantastisk!

      Jag påverkades tidigt av morsans rutiner. Var vi än skulle så var det supernoga att alltid ”måla sig”. Och hon hade ju en gedigen sminkuppsättning. Det där måla sig, låter lite obehagligt, men det är ju egentligen precis vad man gör.
      Jag och en kompis hade för några år sen märkt att vissa äldre bara lade en tjock, hård kajallinje under ögat. – Det är så vuxna gör, analyserade kompisen tills vi insåg att vi nog egentligen nog också definierades som just det. Vuxna betalar räkningar, besiktigar bilen och målar kajal under ögat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s