Ode till Kanal 12

”Vi stängde butiken idag.”

Nionde november. Morgon.
Jag jobbar bara halvtid och har föräldraledig dag. Jag har blivit inkallad på möte på jobbet, men eftersom de dagen innan, med kort varsel, ställt in ett som jag hade skaffat barnvakt till, och dessutom strax ska åka iväg till Linköping för att hälsa på Olles syster, har jag sagt att jag inte kan vara med. Men så ringer chefen.

”Vi stängde butiken idag.”

Jag vet vad det betyder. Det är ingen jävla butik som stängt. Det är min baby. Mitt jobb, min kreativa verkstad och lekplats, sen snart nio år tillbaks som försatts i konkurs.

-Jag förstår, säger jag. För det gör jag. Vi har kämpat i uppförsbacke i så otroligt många år. Har haft krismöten i så stort antal att själva innebörden av kris inte behövt uttalas. Varje möte har varit del av en kris, som vi befunnit oss i de senaste åren. Vi har också kämpat och överlevt så många gånger, hängt i tunn spindelväv och lyckats klättra upp utan att tråden brustit, att uppfattningen av ordet kris vattnats ur, tappat betydelse. Vi har andats utan lungor.

Kanal 12 startades 1996 av Torsten Möller. En lokal kabelTV-kanal, helt reklamfinasierad, utan stora bolag eller bidrag i ryggen. Verksamheten har under alla år byggt på så oändligt mycket vilja. Vilja och kreativitet. Och för mig och väldigt många andra – stor glädje.

Men också stor trötthet. Vi har under åren jobbat med så minimala resurser att jag fortfarande undrar hur vi löst allt. Vi har arbetat med slöa datorer, obefintliga säljsystem, silvertejpade kameror och glappande mikrofoner. Förberedelse för reportage har ofta skett i bilen på väg till inspelningsplats, många gånger har vi fått trolla med både knän och sett mellan fingrarna. Allt för att få vår baby att överleva.

Jag har svurit. Jag har bråkat. Jag har slitit mitt hår.
Men viktigast är att jag faktiskt älskat varenda jävla dag av arbete – alla de där nio åren. Det är så många gånger som jag inte förstått folk som inte velat gå till jobbet – jag har ju alltid haft så otroligt roligt och givande.

Och en stor del av att jag både slitit mitt hår, men också älskat mitt jobb heter Torsten.

När jag löneförhandlade med Torsten första gången – nåja, också enda (nu kan vi ju ha korten på bordet)  – så avskydde jag honom. Han utnyttjade de fulaste av knep. Han skrockade chockerat över mina krav. Satt tyst. Och åter tyst och tittade ut genom fönstret.

Jag gick därifrån med en lägre lön än vid min tidigare anställning, svor och surade. Men nog fan gjorde jag jobbet. Och jag gjorde det med full dedikation. Nu, när jag börjat ett jobb med stämplingssystem, förstår jag hur oändligt många minuter, timmar – ja veckor av mitt liv, som jag jobbat gratis åt Torsten. Inte för att han bett mig, det är ett krav han aldrig skulle ställt – det har bara varit av eget initiativ – för att jag velat göra lite bättre, lite mer, för att det varit så sjukt roligt och för att jag velat ha en okej känsla i magen när jag själv zappat förbi kanalen hemma i TV-soffan.

För några år sen tog vi på företaget kollektivt beslutet att söka sändningstillstånd som gjorde att kanalen kunde sändas markbundet, som frikanal i hela Värmland. Vi hade så många idéer. Så mycket vi ville förverkliga. Det hela krockade dock med finanskrisen. Vi hamnade i uppförsbacke, med en tung ekonomisk ryggsäck och eftersom vi var tvugna att jobba så kortsiktigt allihop, och kämpa för att hålla näsan över vattenytan, så fanns det aldrig plats att förverkliga allt som vi ville. Idag sörjer jag alla outnyttjade idéer. Och jag sörjer en så förbannat rolig arbetsplats, som vi alla skapade tillsammans.

Någon sa att  riktigt bra chef skaffar bra medarbetare och lämnar dem sedan ifred. Torsten har haft en fantastisk strategi där vi alla blivit del av kanalen. Det har varit VÅR kanal rätt igenom. Många gånger har vi skojat om honom som OANSVARIG utgivare. Vi hade kunnat lägga ut vad fan som helst i sändning (och det kanske även vissa tycker att vi gjort). Styrda av reklam och kunder har man ibland känt sig bakbunden och blivit expert på att koka soppa på en spik, men den bästa känslan har varit när man fixat den där balansgången och lyckats  känna sig både nöjd med inslaget och fått överraskad och glad kund. Och jag har fått uppleva så mycket. Träffat så många. Tagit del av kunskap och livsöden. Så många berättelser.

Vissa inspelningsdagar har man kastat sig mellan situationer och ställen. Filmat sjungande folkhögskolestudenter, dokumenterat chokladtillverkning, spelat in reklam på bank, intervjuat folk på stan och avslutat med att få hälsa på hemma hos en djurentuasiast med massor av hästar och katter. Och jag, som är en känsloknarkare av stora mått, har under de bästa arbetsdagar varit hög på att sitta och redigera, mejsla fram känslor, porra på med musik och slow motion. Sammanfatta, skapa betydelser. Fuck, vad jag saknar Kanal 12.

Jag minns hur jag, som var föräldraledig på deltid och därför råkade ha mer ork, det sista året försökte peppa de andra genom att visa Zlatans övertidsmål mot Ungern: ”Kan de så kan vi! Det handlar om inställning. Hade Zlatan gett upp hade han inte sprungit på den där bollen” (För er som inte sett är det ett sjukt viktigt mål, som ingen någonsin kunnat räkna med – och det sker på övertid av övertid. Bäst i klippet är när Ralf Edström vrålar ”VÄRLDSREKORD! Det är världsrekooord!”).

Och vet ni, alla älskade Kanal 12:are – det VI gjorde var fanimej världsrekord! Det kan ingen ta ifrån oss. Hur jävla orättvist det än slutade. Alla grymma, kreativa själar som någon gång varit inblandad i Kanal 12, även innan min tid – tack för allt! Tack fina, fina Jennie, för att du en gång tog mig med till det där stället som jag innan var lite skeptisk till och tyckte var lite för töntigt för mig. Tack alla saknade arbetskamrater, inte minst för alla sköna lunchraster när vi slängt käft så kärleksfullt och pratat snusk ända in i mellangården. Tack för att jag fått uppleva de här nio åren! Jag skulle kunna radda upp varenda dag; vi har skapat så mycket tillsammans. Men några grejer är jag extra stolt över att vi åstadkommit. Vimmel till exempel – mitt älskade lindebarn. Aldrig njöt jag som när jag fick redigera Vimmel, inspelat av ett grymt mingelteam med underbara fölk som bjöd på sig själva – lokalTV as its best. Vissa gånger har vi tagit oss vatten över huvudet. Talangjakten – ett så jävla galet projekt, underbemannade som faaan var vi, jag proddade, roddade och var programledare. Och folk ställde upp så fantastiskt, trots premisserna. Jag höll på att gå i väggen och låg hemma orörlig efter inspelningen av finalprogrammet. Det kanske inte blev världens bästa, men what the fuck – vi rodde det i hamn. Och Citysnack, som hade kunnat bli så bra. Som så många gånger trotsade vi både resurser och bättre vetande – vi hade ju så mycket vilja. I en bröllopsserie som jag höll i, fick jag brollan att gå med på att överraskningsfria till sin tjej i TV. De fick en makeover och vi skulle filma lite avslutningsbilder vid en middag. Jag och Olle stod bakom var sin kamera och jag var så nervös att jag skakade som ett asplöv när Tobias gick på toaletten (It was the sign – vi skulle låta banden rulla!).

Jag har burit, burit och burit (För er vetskap vägde utrustningen 25 kg – jag vägde den när jag sökte havandeskapspeng.), sprungit i knähög snö genom skogar för att filma rallybilar som svischar förbi på sekunden. Jag har trängts på tjejkvällar och legat och skakat av svindel på golvet i bygghissar. (Tänk alla ställen man får komma in till bara för att man har med sig en kamera!) Och jag har burit ännu mer. Jag har fått träffa hemlösa människor, människor med allvarliga sjukdomar, människor med begåvningar, entreprenörer, musikanter, konstnärer, idrottsutövare och vanligt löst fölk. Tack alla fina för att ni delat med er av er själva! Och alla inspirerande ungdomar, skolelever och praktikanter längs vägen – I love you!

Det har snart gått fyra månader sen den nionde november. Fyra månader sen butiken stängdes. Så mycket har gått i graven med Kanal 12. Men så mycket finns också kvar. Minnen och erfarenheter som jag kommer bära med mig resten av livet. Och vetskapen om hur mycket man kan åstadkomma om man bara känner sig trygg och delaktig.

Tack för att du lät oss vara, Torsten. (Oh captain, my captain!)

Och tack bästa Kanal 12, låt din anda finnas med oss länge, länge.

www.kanal12play.se

Annonser

5 tankar om “Ode till Kanal 12

  1. Att man alltid ska få en tår i ögat nar man läser vad du skrivit! En fantastiskt fin hyllning om att viljan kan försätta berg! En hyllning till en arbetsplats, lagkamrater men framför allt ett ode till Torsten!..Tack Lina!

  2. Ingen kan beskriva precis hur det var, så fint som du kära Lina! En fantastisk arbetsplats och helt underbara kollegor! Är så tacksam och glad att jag fått vara en del av Kanal 12!
    Tack för att du följde med den där dagen Lina, kanalen hade aldrig blivit eller varit densamma utan dig!
    Stor kram ❤

  3. Tack finaste, snälla ni! Vi har fortfarande inprogrammerat Kanal 12 bland våra kanaler. Kom på mig själv förut, när jag bläddrade förbi, med att tänka ”Svart i rutan? Vad fasen kan vara fel nu då?” Det är så sorgligt. Just nu är jag mest orolig över att ingen ska ta vara på arkivmaterialet. Så många minuter av histora, bilder från lokala evenemang och möten med människor som borde bavaras. Stora kramar till er

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s