Feminister och äkthet

Grymma Hanna skriver ett inlägg om kravet att vara ”äkta feminist” och att leva som man lär (http://hannarosell.se/2013/03/nae-vet-ni-vad) och eftersom inlägget väcker tankar, som plötsligt blev en uppsats, gör jag istället för en kommentar ett inlägg här i bloggen istället.

Äkta.
Jag har alltid haft problem med det där äkthetsbegreppet. Kanske har det att göra med att jag är från Kil (jag borde få betalt av Kils kommun för varje gång jag nämner ordet Kil i den här bloggen). Kanske beror det på att jag kommer från en cirkusfamilj där ganska mycket ibland varit hejkånbejkån. Jag har i alla fall, så många gånger under mitt liv, känt mig som en katt bland hermeliner. Slår hela tiden ur underläge. Ursäktar mig själv. Har aldrig varit bland de coolaste, aldrig bland de medvetna, aldrig heller bland ”de andra”. Jag har känt mig hemma, eller vilse, i flera olika läger.

Jag har aldrig varit äkta någonting.
Jag har lekt hip-hoppare (jag var varken hipp eller hopp), har lyssnat lite på synth, sjungit visor och älskat Britney Spears sen hon dansade i skolgirlsoutfit. Musikaliskt så har jag nog alltid varit en Absolute music-skiva. Inte särskilt creddig alls och inte heller särskilt spännande. Jag bär nästan alltid svart, älskar allt som glittrar och drömmer om att driva en getfarm. Jag älskar att föra feministiska diskussioner med min genusforskande morra och i andra sekunden så skrattar jag rått åt Bert Karlssons fräckisar. (En man kommer hem med läppstift på kragen. Vad är det som har hänt, frågar hans fru. -Oj då, jag torkade kuken på den.)
På en av mina första arbetsplatser fick jag höra att jag var den enda anställda som sminkade sig och åt kött. Jag vet inte om jag skämdes, men kommentaren väckte i alla fall olust. Var jag fel? Gjorde jag fel?

Jag har väldigt få vattentäta resonemang och är inte konsekvent i enlighet med mina starka ideal, men jag har åsikter om det mesta och tycker ofta högljutt.
Jag känner igen känslan som Hanna skriver om och tycker man ser exempel på ifrågasättande ganska ofta. (Nu senast i svallvågorna kring Gudrun Schyman och Bahareh Andersson.) Men vad är till exempel en äkta feminist? Eller en äkta någonting?Jag skulle säga att den där anklagelsen om oäkthet inte sällan kommer från någon som själv känner sig träffad, som egentligen skulle vilja vara mer trogen sina ideal än vad man är. Och då kan andras engagemang skapa dåligt samvete och en vilja att punktera denna någon, för att då själv må bättre. Jag känner igen samma retorik från folk runtomkring när någon visar sig vara vegetarian eller gör någon annan typ av statement. De som står upp för något, till exempel vegetarianer, ifrågasätter sällan andras val (är iallafall min uppfattning), men de får många gånger försvara sitt eget val och kanske dessutom blir anklagade för att vara inkonsekventa (De bär skinnskor eller vad fan det nu kan tänkas vara.). Som om man bara, som en nosande blodhund eller Janne Josefsson, hittar det där jävla ”felet” någon begår, så tar det ut, suddar bort, de goda avsikter som fanns från början. Samma metod tycker jag ofta används när folk gör en insats av t ex feministisk karaktär, anordnar något eller bara har en åsikt. De ska då förväntas bära hela den feministiska kampen – lyckas balansera på en boll och samtidigt hålla vattenhinkarna i oket utan att spilla över en endaste droppe. Att inte en enda insats räcker, för nog fan har initiativtagaren missat att tänka på den ena aspekten efter den andra. Och omintetgörs av ifrågasättande. Skuldbeläggs.
Det är allt. Eller inget.
Annars ska man fan hålla käften.

News – man kan inte göra allt rätt för alla.
Det går inte.
Och – viktigt att ha i åtanke – det finns någon som vinner på att skuldbelägga och problematisera kring just sånt här, tänker jag. Varför är till exempel folk (Haha – gilla den oidentifierabara och oifrågasättbara kategorin FOLK) så rädda för att kalla sig feminister? Jag blir sjukt provocerad av människor som inte vill kalla sig feminister, men ändå accepterar grunden för begreppet (dvs erkännandet att det finns en ojämställdhet mellan könen och att man vill rätta till denna orättvisa) och säger att de är humanister eller liknande och att det liksom räcker. För mig känns det fegt. Det känns som att ge walkover till den struktur och dem som vill tysta feminismen. Som vill behålla maktordningen. Eller ogillar förändringar.

För någon vinner ju på att minera feminism, att svartmåla begreppet. Snälla fina medmänniskor – ta tillbaka ordet – use it! Med stolthet! Oavsett om du känner dig ”äkta” eller inte.

Någon vinner på förenkla frågan till valet av rakade ben eller inte. Någon vinner på att få dig tro att feminismen vill tvinga dig att sluta sminka dig eller gå i högklackat. Någon vinner på att utmåla feminister som rabiata manshatare. (Alla värmlänningar är människor, men inte alla människor är värmlänningar. Och även om alla värmlänningar är människor, så vore det ganska fånigt att säga att vi värmlänningar är representativa för alla världens människor.)

Feminismen är så oändligt bred, den innefattar så många falanger. Det är som med politik – det är klart att jag kan bli svinprovocerad och debattera högljutt med min bror folkpartisten, men i grund och botten så tror jag nog att vi har liknande mål. Vi vill ju båda skapa ett bättre samhälle. Sen kan det förstås hända att vi har lite olika definition av vad som är ett bra samhälle, men jag tror att det i stort handlar om detaljer. Framförallt tror jag att vi mest har olika idéer om vilka vägar vi ska ta för att nå dit. Men ingen av oss är ond, vi vill båda väl. Och när det gäller feminism så tycker jag att det är svinviktigt att kampen förs på olika nivåer och på olika arenor. Alla orkar inte ta i av samma kraft, vissa orkar mest bara klappa varann på axeln, men det är också okej.

Jag vill inte att vi ska vara rädda för att uttala oss och att tycka. För jag vill inte att den feministiska kampen ska utarmas till den politiska retorik som bara går ut på att vinna egna poäng och hitta varandras missar – reduceras till försök att punktera varann. Vi är ett. Olika grenar av samma träd. Vi vill ju nå samma mål. Sen är vi olika. Vi har olika drömmar. Olika förutsättningar. Olika erfarenheter. Och DET är ju en jävla styrka. Fatta vilken jävla unit vi är! Tänk på de där tändstickorna som man inte kunde bryta, när de låg tillsammans i bunt – tänk vad de också kan få varann att brinna! Vi har inte tid att lägga på om någon upplevs som äkta eller inte, eller fokuserar på olika delfrågor.

Dessutom är det svårt att göra allting rätt. Man kan vrida eller vända på det mesta. Allt ser olika ut beroende på ur vilken vinkel man ser det och man kan hitta argument för och emot det mesta. Vi lever i en komplex tid och vi är komplexa varelser. Tror jag. Och kan inte friskriva oss från de sammanhang vi tillkommit och befinner oss i.

Jag vet att jag inte kommer kunna, eller kanske orka, leva konsekvent utifrån allt jag tycker är rätt. Vissa saker som jag tycker ändrar sig också över tid. Och jag vet till exempel att jag signalerar en massa till mina barn som jag inte är medveten om eller önskar att jag inte gjorde.

Jag hoppas hur som helst på något sätt kunna bidra till en bättre och mer jämställd värld för de som kommer efter mig. Och ibland bidrar jag mer. Ibland mindre. Och ibland – ganska ofta – gör jag inte som jag borde, enligt allt som jag säger. Men livet handlar också om att hitta blickriktning. Bilskolläraren sa alltid att man skulle hålla blicken stadigt, högt och långt borta, för då hamnade man rätt i körbanan. Ibland måste man söka av dikena efter vilt, slänga ett getöga i backspegeln efter andra bilister och ibland rattar man på radion – trots att man vet att man inte borde. Men vet man var man ska, så är det lättare att återkomma till och hålla blicken där framme i horisonten. Det vore därför värre om jag var tyst. Inte tänkte. Inte tyckte. Inte provade mina teorier högt – om inte annat för att formulera målen för mig själv.

Och när jag säger saker högt, får jag vara beredd på att folk (de där folken…) går igång och tycker de med. Och det är okej. Men kom ihåg – ingen har redovisningsplikt. (Körde verkligen Niklas Strömstedt på en fågel och begravde den? Hur såg den ut? Och var då?)

Det är såklart intressant och viktigt att bli medveten och problematisera kring både sin egen och andras situation, men det är den där skogen och alla träd också. Man kan inte se varenda ett. Tänk på att någon vinner på att göra kampen krångligare än vad den behöver vara. Någon vinner på att skuldbelägga dig. Don’t let ‘em!

Vi vandrar. Precis som så många innan oss. Vi har olika kamper att föra – och tillsammans kan vi försätta berg.

Sist av alla liknelser och floskler – mitt favoritcitat, som jag gärna vill bära med mig genom livet och som funkar som reminder i så många situationer:
Det är viktigt att vara medveten om sina egna maktpositioner och vara beredd att ifrågasätta dem.
Sug på den du, Bert Karlsson!

Annonser

2 thoughts on “Feminister och äkthet

  1. Jag är så imponerad över er som orkar, du och Ulrika. Ni har kraft, intelligens, argument, retorik, vågar stå upp i vardagen och säga ifrån. Jag är en sån som inte kan skilja träd från skog och tappat all glöd och glans och står där och tänkte ”om jag hade varit kille hade jag varit chef på mitt jobb redan eller haft fem tusen mer i lön”, men sen blir det inget av min kamp. Jag får ingen respon, jag bränner bara ut mig själv.

    Jag hatar hur samhället ser på mig som kvinna. Jag hatar hur mina kollegor behandlade mig på mitt första jobb som socionom när de tyckte att jag ”bara” var utbildad och inte visste nåt om verkliga livet och dessutom var tjej. Jag spelade på det i några tillfällen med några intagna och fick kontakt och mycket information för att jag var ung, oerfaren tjej med dialekt som var lite löjligt, eller snäll. Det har jag slutat med. Det känns inte som om man är rak. Å andra sidan så är jag ju kvinna, med lite snäll dialekt och ser kort och snäll ut (oftast).

    Jag vill att mina barn ska kunna leva självständigt när de flyttar hemifrån. Då har jag lite ågren över att vi har stödhjälp ibland. Särskilt när det är en härlig ung tjej som kommer. Å andra sidan städar vi mycket tillsammans annars. Vi lagar mat tillsammans. Tvättar bilen, skottar snö, jobbar med lera och tusch och så vidare.

    Man blir plågsamt medveten om hur orättvist vårt samhälle är när man får barn. Det inleds redan med att alla föräldrar inte ens tar hand om sina barn så att barnen far illa. Så illa att man med tvång måste ta dem från de som har burit fram som och placera dom i en annan familj. Det gör ont. Sen fortsätter det… Jag har inte upplevt skillnaderna så stora på förskolan ännu, men de är ju så små. Antar att det kommer märkas mer ju äldre de blir.

    Mycket kring barn och könsroller är lätt att tala om, men samtidigt svårt. Jag insåg igår att mina barn inte äger ett enda rosa plagg. De har bara nåtmultirandigt från polarn med en rosa rand i, knallrosa. Min kompis Sandra (med två barn, flickor) sa att hon inte heller har nåt rosa. Sen kom vi fram till att det var fel på båda håll. Rosa i sig är inte orättvist. Det är hur andra förhåller sig till rosaklädda barn som suger. Nästa plagg jag köper ska vara mycket rosa har jag nu bestämt mig för. Jag kan klappa mig på axeln och tycka att våra barn har färgglada kläder, de har rött, blått, grönt, brunt, lila och så vidare.

    Och nu hiinner jag inte skriva klart. Återkommer. Om jag orkar se sanningen i vitögat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s