Farfar, del 1

Det här är nog början av en Dallaslång följetong, känner jag så fort jag börjat berätta. Det finns så mycket att berätta. Mest roliga saker. Och många konstiga saker. Och egentligen måste man känna till varenda en av dem, för att förstå bilden av honom. Min farfar. Men jag börjar här.

Min farfar kan vara den coolaste mannen ever.

Så stark. Så händig. Så untouchable. Och så snäll.

Egentligen är det svårt att beskriva honom.
Farfar flyttade hemifrån när han var tretton år.
Han har alltid klarat sig själv.
Han började arbeta i ladugård och när andra har bilder på brudar, har farfar fotoalbum fyllda av kor. Kor och tjurar. Alla noga benämnda med namn och nummer.

Det här med att ha ordning och skriva upp saker och ting är farfars grej. Vänder du på tavlor på hans väggar så nog fan kan du läsa historien bakom tavlan, vad den kostat och var den är inköpt. Och under ringklockan på hans ytterdörr står det: Tryck. Tre gånger.
Så när man hälsar på – ja, då trycker man helt enkelt tre gånger på ringklockan.

Den skönaste lappen hittade jag på en burk i hans frys: Panpiff. 2 stycken.
Stavningen – pannPIFF – var rolig, men också att han angivit antalet. Han bor ju ändå själv.

Farfar har alltid varit en spelevink. När jag var yngre var han mest ute i trädgården eller garaget och jobbade. Å så kom han in efter att farmor öppnat ytterdörren och tjutit ”Guuu-bbben!!!”. När han kom in fnyste han och petade på oss med grova, nariga, smutsiga arbetarhänder och sa ”Ska den va här?! Den kastar vi ut!”. Och jag. Tycket det var lika roligt. Varje gång. Varje jävla gång.

Och jag älskade farfar för de där minuterna av skojande.

Under min uppväxt kom jag egentligen aldrig mer nära farfar än så. Men jag var ändå så otroligt fascinerad av honom.

Farfar åkte Vasaloppet. Spelade schack. Och funderade alltid noggrant och gjorde tysta strategiska uträkningar när vi spelade Yatzy eller Vändåtta. Han var som en MacGyver och Martin Timell i samma person. Gick alltid klädd i blåbyxor. Byggde kaninburar efter mina spretiga ritningar. Lagade trasiga halskedjor. Grejade i sitt garage, som var så spännande med lådor och burkar och råttfällor. Hade alltid skinn som en gammal resväska, eftersom han gick med bar överkropp så snart vårsolen kikade fram och ända tills det riktiga höstrusket tvingade honom att klä på sig. Och hade muskler och var stark som en oxe.

Han körde åkgräsklippare och bar sjökaptensmössa (en souvenir från Rhodos) vid festliga tillfällen. Han tog inte plats. Sa inte så mycket. Utom på de två begravningar som jag var på med honom och farmor. Då höll han tal – sade några korta, fina ord, framme vid kistan. Som blev så mycket större. Just eftersom han annars var så tystlåten.

Och han ställde alltid upp när någon behövde något. Han var en stam att luta sig mot. Det var det han utstrålade.

Sedan farmor gick bort har jag lärt känna farfar på ett helt nytt sätt och rollerna har förändrats. Det är inte längre självklart vem som är den självständige och vem som behöver vem mest. Jag vet bara att jag har en klump av oro i magen, dygnet runt, när det gäller farfar. Det är en klump av oro och en klump av skuld och dåligt samvete – för att jag vet att jag alltid borde och kan göra mera.

Han är så liten. Så ensam. Så i behov av hjälp.

Men det finaste är att han också låter oss hjälpa. Det finns ingen stolthet som står i vägen. Han har liksom retirerat för tidens gång. Ber om vår hjälp. Ibland rätt ut. Och ibland får man förstå mellan raderna. Lyssna och ha tentaklerna ute.

När farmor gick bort konstaterade farfar sorgset hur han borde ha uppskattat henne mer och det hon gjorde. Hur han inte insett hur otroligt mycket hon uträttat och haft att stå i inomhus när han höll på där ute i trädgården eller garaget. Han hade liksom trott att det var han som stod för arbetet. Och när hon inte fanns där blev han istället tvungen att laga mat, tvätta, koka kaffe. Hänga. Stryka. Tvätta. Städa. Vattna blommor. Handla. Hålla koll. Planera.

En gång, på en middag, satt jag på mittemot en nittioårig man, som bara några år tidigare mist sin fru och blivit tvungen att lära sig att koka potatis. En dag hade han ringt hemtjänsten och bett om hjälp att inhandla en ny dammsugare, för att den gamla slutat fungera. Hemtjänstpersonalen var dock rutinerad nog att fråga om han bytt dammsugarpåse. Att det ens existerade dammsugarpåsar hade han inte haft en aning om.

Och såhär är det ju, för en hel generation män, som fortfarande lever. Och såhär kommer det också bli för flera av oss. För att man delar upp rollerna och gör saker på ett, som många tycker, smidigt sätt. För att man tycker att man förenklar. Vi gör det också – jag och Olle. Även om vi försöker låta bli. Samtidigt finns det ju något fint och mänskligt i att behöva varandra. Jag ser ingen prestige i ”att klara sig själv”, jag tror på samarbete. Och jag vet egentligen inte vilka poäng det ger att inte behöva någon annan. Men jag hoppas att både vi och våra barn ska behöva varann mer mentalt, än rent praktiskt eller ekonomiskt.

Och det skrämmer mig, bara tanken på alla gamla, ensamma människor, som inte får någon fysisk beröring. Inte en varm kram. Inte en smekning över kinden. Inte en hand på axeln. (JA, jag vet såklart att det inte är bara gamla människor som har det så, det är förbannat jävla sorgligt med alla människor – vuxna och barn, aj i hjärtat, som har det så, men det är en annan historia.)

Farfar skojar fortfarande med oss. Vissa dagar när han har ork. Fast det där arbetarfingret är inte längre lika skitigt. Inte lika starkt. Och numer ganska skakigt.

Och han går sakta, sakta med käppen som stöd till brevlådan när han hämtar tidningen. Stannar upp och tar sig för bröstet.

Ganska ofta spänner jag ögonen i farfar, tar tag i hans ansikte och säger ”Lyssna nu – det här är viktigt!” Berättar om hur han ska ta sin medicin. Vad han bör äta för mat och inte. Och så föder vi tankar om flytt.

Och nu börjar det bli dags. Farfar ska lämna paradiset. Det där stället, som en gång var en plats dit man lämnade allt annat bakom sig i farstudörren. Där man skrattade, skojade, åt nybakade bullar och kände en sån genuin kärlek och gemenskap. Det där stället, som numer – efter farmors död – bara blivit ett hus. Ett skal. En plats med så många minnen. Och där avsaknaden av allt hon uppfyllde blir en så enormt påtaglig. Varje gång.

En plats som numer blivit synonymt med så mycket annat. Och en del ångest.

Min farfar har dåliga nerver. Han kan ligga sömnlös över en borttappad skitgrej. En obetald räkning, fast han har pengar på kontot och sista betalningsdatum ligger flera veckor bort. Kan stöna och stånka över en utlånad tidning, vrida sig av oro över att inte få tillbaks den, trots att den som lånat den dyrt och heligt lovat att återlämna inom en snar framtid. Man kan inte säga något på halvdanska till farfar. Han kan, trots sin nedsatta hörsel, snappa det mesta och sedan oroa sig på onsdagen: ”Du sa att du skulle komma och fixa det till veckan”. ”Ja, jag KOMMER! Vi kan ta det på fredag. Vid tio? Funkar det?”

Farfar är inte snål. Inte krävande egentligen. Man måste bara linda de där nerverna hårt. Inte ge utrymme för någon oro. Minsta lilla tvivel, kan äta honom inifrån och utvidga sig till en avgrund.
Farmor var hans klippa. Hon hanterade nog det där jävligt bra.

Farfar är ordningsam och intresserad av detaljer. Minns allt som för andra kan ha bleknat. För- och efternamn på människor som passerat i periferin på nån djurskötar-utbildning, en bror till en bekant, någon han träffat på en hantverksmässa. Han minns årtal. Och hur mycket, i kronor och ören, han betalade för de silverskedar han köpte till sin mamma när han fått sin första lön. Han har till och med kvar kvittot. För farfar sparar också på saker. Och har stenkoll på dem. Bakom varenda liten pinal i hans hem finns en historia. Om var den är inköpt, vem som gjort den, varför den inhandlats och vad den kostat. Varenda kaffekopp bär på så många minnesbilder. Och han vet precis var han har allt. (En gång försökte farmor byta plats på nån obetydlig grej. Farfar visade direkt att han inte gillade det och har flera gånger berättat att han brukade säga till henne att det var viktigt att var sak fanns på sin plats. Ifall de skulle bli blinda.)

Jag hoppas för farfars – och för oss andras – skull att vi får tag i en okej lägenhet åt honom. Han orkar inte med det stora huset och trädgården längre. Och han skulle behöva ha närmare till afären. Och social gemenskap, som jag hoppas att vi kan få honom att ta del av.

Och jag hoppas att vi kan återskapa en del av tryggheten som man ändå har i ett hem där man bott femtio långa år.

Jag har en idé om att jag ska orka filma farfar innan flytten. Dokumentera alla berättelser, få dem att fastna någon annanstans än i ett så opålitligt lagringsutrymme som en mänsklig hjärna.
Jag vill berätta om relationen till saker, som inte kommer att finnas kvar i samma utsträckning för vår IKEA-fierade generation som slänger, byter ut och skaffar nytt så ofta. Jag vill visa vilken outtröttlig berättare han är – och hur fantastisk. (Vilket man oftast inte reflekterar kring för alla skuldkänslor och allt annat som man måste parera.) Och jag vill få ha kvar så mycket av honom som möjligt, den dagen jag inte längre kan ge honom en kram, ta tag i hans huvud och berätta att vi älskar honom och att han måste vara rädd om sig.

Min lilla, lilla farfar. Som burit mig som liten.
Nu, farfar, är jag stor. Jag bär dig, om du vill det.

Och om du inte vill det,
så bär jag dig ändå.

Farfar och tjuren

Farfar 13 bast och tjuren, som han brukade köra.

Annonser

8 thoughts on “Farfar, del 1

  1. Sitter i datasalen i skolan och försöker att inte se konstig ut när jag sitter och gråter. Alltså, tack för att du berättar om människor i din närhet. Det är så oerhört fint och vackert. Jag saknar Stig, han har visat mig dom där kossor bilderna minst två gånger.

  2. Hjälp vad fint skrivet. Båda mina föräldras föräldrar är borta nu, men det finns en historia liknande denna om var och en av dem.

  3. Tack fina ni! Det är skönt och känns viktigt att berätta om både de som finns med och som inte gör det. Det är konstigt hur sällan, när tiden går, som vi pratar om mormor, till exempel. Och hur märkligt det känns att någon som sitter där i minnet och på foton faktiskt inte finns med längre. Och vars liv blir till några sparade saker, nedpackade i undanställda flyttlådor. Men jag har ju lite issues med hela dödsgrejen. Det är samma med min kompis föräldrar, som gått bort – hur jag är rädd för att glömma bort hur deras röster lät. För då känns det som om de kommer försvinna ännu mer, hur de nu kan göra det.

    Och Jessica – jag är fortfarande så glad över bilderna som du tagit på Stickan, så jävla fina! Och du – har han bara visat bilderna två gånger så kan du räkna med att få se dem igen. Och igen. Och igen.

  4. Fina coola Stigan och dina underbara ord!
    Älskar din blogg och dina underbara porträtt av din omgivning!
    sluta aldrig skriva honey ❤

  5. Jag tittar fortfarande på deras hus varje gång jag kommer hem till Kil, för att jag alltid kollade när jag var liten om just ni var där. Ibland tycker jag att jag ser honom i trädgården, fast jag inte längre hinner se knappt nåt av huset när jag kör och när naturen tagit över.. men i alla fall.

    Och. Det finns en bra dokumentär som gått på svt som filmat en äldre kvinna som ska flytta ifrån sitt hus till äldreboende, hon är liksom frisk, men klarar sig inte själv. Det är på ett fint sätt skildrat hur alla prylar och grejer och rutiner liksom ruckas på. Jag rekommenderar, även om jag inte vid en snabb slagning på hemsidan hittade den.

    Och. Det är inte alla som har en miljonär i släkten 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s