Lina outar sina fobier, del 1

En på 75 000 enligt The Sun.
Hey, I’m special!!! So. Fucking. Special…

Koumpounofobi
Lägg ordet på minnet. Det finns alltså en benämning på mitt tillstånd.
Kanske finns det nämnt i någon tjock medicinsk bok eller vetenskaplig skrift.

Det handlar om knappar.
Blä. Usch. Kryp, kräl och kräk.

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för knappar. JA – vanliga jävla knappar. Plastbitar med hål i. Som sitter fast i kläder. Knappar.
De har fött känslor av äckel och ångest.
Framförallt – just äckel.

När jag var yngre vägrade jag att ha några knappbeklädda kläder. Helst ville jag inte vistas i samma rum som någon som hade dessa onda tingestar på sig. Warum? Ja, I wish I could tell.

En gång frågade jag en vis kvinna som arbetade med hypnoterapi vad det kunde bero på.
– Du har varit med om något traumatiskt som du kanaliserat i en knapp, analyserade hon. Vafalls? Kanaliserat – i en knapp?! Jag är också rädd för ormar, för höjder (oavsett om jag tittar uppåt på eller nerifrån något högt) och för tankar på evighet och döden. Men de känslorna kan jag i alla fall hitta någon form av logik bakom. Snor fixar jag. Bajs – inga problem. Men en knappjävel? No no. Det är ju ett rent handikapp. Hur många pojkvänner har inte fått lägga skjortorna åt sidan om de velat ha närkontakt? Hur många gånger har jag inte låtit bli att köpa en jacka för att jag upptäckt en plastknapp som jag missat vid första anblicken?

Knappar är typ det jävligaste otyg ever.

När jag var yngre minns jag till och med hur jag nästan fick upp minestronesoppan från magsäcken när min kompis Linn bar farfarströja och de där envetna jävlarna till knappar stirrade elakt på mig från hennes bröstkorg. På fritids tvingade Jenny Danielsson mig att gå och öppna pyssellådan där knapparna låg och när jag vägrade att stoppa ned handen kastade hon knapparna hånfullt på mig. Jag kände mig smutsig i dagar efteråt. I mellanstadiet målade Linn en A3-stor, naturtrogen knapp i skuggad blyerts till mig och på högstadiet smidde mina kompisar planer på att sy mig en huvudkudde dekorerad med hundratals knappar (ja, jag spyr ju nästan fortfarande när jag tänker på att lägga huvudet mot en sådan). På min möhippa tvingades jag att ackompanjerad av skadeglada hurrarop att sy i en knapp i en tygbit.

När jag skulle föda mina barn och gick på profylaxkurs och vi fick i uppgift att hitta orosmoment inför våra kommande förlossningar fanns ett ord skrivet i versaler, högst upp i min lista: KNAPPAR. Således har jag fött båda mina barn i en egeninköpt, knapplös omlotttröja – och Olle har haft EN primär uppgift: Att se till att jag inte ska behöva ta på mig landstingets knappäckelrock – om det så handlar om liv och död.

Olle spelar annars inte med i mina fobiers spel. Han köper skjorta på skjorta och tröjor med knappar. Han är liksom på andra sidan av knappskalan, skulle man kunna säga. Och krama honom måste jag ju. Och det går faktiskt – peppar peppar – än så länge okej att knäppa knappar på barnens kläder (även om jag själv aldrig i livet skulle välja att köpa ett knapplagg till dem). Själv har jag fortfarande inga knappbesudlade kläder i min garderob – tryckknappar på jackor är okej, samt knappar på jeans och någon enstaka tygklädd knapp på en i övrigt snygg klänning eller kjol.

Men numer går jag rakryggad och knapplös.
En på sjuttiofem-fucking-tusen.

Annonser

6 tankar om “Lina outar sina fobier, del 1

  1. Uuuusch, har dåligt samvete än idag att vi fick dig att sy i den knappen, vart kom den dåliga ideen ifrån?!? pöss honey, lovar att aldrig få dig att stöta i knappar igen!!
    lovar att för evigt sy i dina barns knappar vid behov!! :-*

    • En får tacke, en får tacke. haha, jag tycker nog att man ska vara lite taskig en sån där dag, som en möhippa. Dessutom är jag ju uppväxt i ett hem där det betydde kärlek att retas, så jag tar det som en kärleksförklaring i dess renaste form, Ellinor!

  2. Shit vad elakt av folk att tvinga dig till alla de där sakerna. Mår illa bara jag tänker på det.

    Själv hatar jag båtar och saker under vatten – men jag tror inte det har nåt fint namn.

    • Båtar och saker under vatten – såg du Hajen som liten tro? Jag förstår dig, för det är ju som en egen läskig värld där nere, under ytan, som man liksom inte känner till.

  3. Hur var din bröllopsklänning i ryggen? Var det korsettsnörning? Jag minns det liksom bara som att du har svårt för knappar runt ärmar och i kragen på kläder 🙂 En lång period av mitt liv var jag så jävla rädd för att bli gammal, alltså liksom 70 och bara ha massa dödliga sjukdomar och lida. Nu är det känslan inte lika påtaglig, mest för att jag ser levande bevis omkring mig på hur lätt ändå livet verkar och hur många av livets efterrätter man göttar sig i som pensionär exempelvis!

    • Min bröllopsklänning var med korsettsnörning. Tror inte det var en endaste knapp. Haha, kom och tänka på hur otroligt roligt det hade sett ut dock, om jag hade tvingat Olle att låta sy om sin kostym. Tänk dig en kostym med kardborreknäppning, hahaha. Eller blixtlås! Mohahaha!

      Jag är ju rädd för det mesta. Och åldersnoja har jag haft sedan jag var 12 år och förstod att jag lämnade min barndom i ett spår av glömska bakom mig. ÅNGEST! Så jag förstår annars den rädslan. För även om många har det bra, så tycker jag också det verkar läskigt att bli gammal i Sverige idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s