Go’ & glad – Kexchoklad!

Min mamma har en tjock pärm.

Hon HADE iallafall en tjock pärm när hon och pappa fortfarande levde tillsammans och jag bodde hemma. Nu är det nog två eller tre pärmar skulle jag kunna tänka mig. Men eftersom jag inte sett det själv och inte kan gå i god för existensen av några flera kommer jag i fortsättningen av detta inlägg benämna det hela som Pärmen.

Den där Pärmen är egentligen en jävla skrytpärm. Inte så att den är fylld med beprövade och uppskattade recept. Den är inte full av bilder på glada och fina vänner med varma blickar in i kameran. Den är fylld – av vinstbrev.

”Grattis Marie, du är en av vinnarna i vår tävling”

”Grattis Marie, du är vinnaren av en gummibåt”

”Grattis Marie, du har vunnit en t-shirt.

och

”Grattis Lina. Du har vunnit en bil.”

För. Så var det faktiskt. Helt jävla otroligt.

1988 storsatsade Pressbyrån och utökade hela sin verksamhet. Från att ha varit en kedja bestående av enklare kiosker med spel, bytte de upp sig till större lokaler och skaffade ett mycket bredare sortiment. Och som en del av marknadsföringen utlyste de en tävling, där tio stycken Nissan Micra stod på spel.

Och en av vinnarna var 9-åriga Lina Nyåker, från Kil.

Fan-ta-stiskt, tyckte tävlingsarrangörerna. En vinnare som visade sig vara ett barn! En nioåring, så talangfull att hon lyckats skriva ihop en slogan, så slagkraftig och unik, att den stuckit ut bland tusentals bidrag.

Ja, visst var det fantastiskt, tyckte jag, som fick åka ensam med mamma och pappa (det hade aldrig tidigare hänt) till Stöckhölm och köpa godis och tidning till tåget. Det var stort. Det andra  – bli bjuden på fin middag och motta bilen direkt från fabrik under högtidliga former med cellofaninslagen jättebukett och fotografering – var aldrig lika spännande. Jag stod där och log lydigt, som mamma hade sagt till mig, och yppade inte ett ord om att jag inte ens sett den där tävlingstalongen. För mamma hade gjort det till både sport och nöje att delta i slogantävlingar. Och i det här fallet hade hon ju plötsligt ett otroligt försprång med sin armé av avkommor att utnyttja. Det här var ju innan Internet och vi barn, som utlovats en femma var per upphittad ny tävling, sprang som törstiga blodhundar längs hyllraderna i butikerna. Och det gällde att ta med sig ett stort antal tävlingsblad eftersom mamma, och pappa – som också var del av tävlandet, ofta skrev sloganversioner och limerickar i alla våra namn och skickade i väg. Allt för att öka vinstchanserna.

Dessutom har vi godhjärtat ställt upp på flertalet tvivelaktiga bilder, som nu återfinns i våra album. Ridandes på käpphäst med ett fiskespö agnad med Dumlekola eller i en älgmössa ätandes någon speciell sorts köttfärssås.

Ibland krävdes det att man skickade med bevis – ofta streckkoder – som visade att man inhandlat ett visst antal av den vara som stod i fokus för tävlingen. Därför hörde det till vanligheterna att det stod fyra Ekströms Nyponsoppa eller tre Corn Flakes-paket med var sitt rektangulärt hål, i köksskåpet. Jag minns också när jag hittade fem kattmatsburkar i skafferiet, trots att vi aldrig ägt någon katt. I ett antal sekunder stod tiden stilla och jag levde i tron att de skaffat den kattunge som jag så gärna velat ha, som en överraskning. Men nej. Det fanns alltid en tävling med i bilden.

Visst kan man tycka att det låter lite maniskt, men för mamma och pappa var det ett stort gemensamt nöje. När vi barn matats nöjda och begett oss in i våra rum eller framför TVn med några stora högar kläder som skulle vikas (det här var inte bara före Internet, utan i en tid då barn – iallafall VI – fortfarande tvingades ta ansvar för de vardagliga hushållssysslorna) hällde mamma och pappa upp ett var sitt glas vin och satt med tävlingstalongerna utspridda över köksbordet och rimmade förnöjsamt.

Och de vann.

SOM de vann.

Resor, cyklar, köksmaskiner, takbox, upplevelser, godis, skidor, badlakan, kläder, fler resor och gud-vet-allt.

Det gick så långt att mamma till och med suckade besviket när hon fick brev om att hon vunnit – inte första pris, utan något som hon egentligen inte önskade sig.

Men allt åkte in i Pärmen. Och där stod den, skrytsamt, i bokhyllan och – i alla fall vi barn – plockade ofta fram den när vi hade främmande och lät dem chockeras över all vår framgång. (Redan då älskade jag ljudet av avundsjuka.)

Jag har ett fåtal gånger fortsätt trava i mammas fotspår. Och märkt för livet som jag är, skannar jag fortfarande hyllorna på Ica Maxi efter tävlingstalonger. Jag kan skryta med att ha vunnit en videokamera (min Alva blev utsedd till Sveriges gladaste katt), ett halvårs förbrukning av blöjor (Halelujah, vilken  användbar vinst!) och en kock som kom hem och bjussade på chips och lagade god mat till mig, Olle och 12 gäster. Men någon pärm fyller det ju liksom inte. Det är inte på den nivån.

Det gäller ju i alla fall att delta för att låta drömmen leva. För att överhuvudtaget ha chansen. Många, tror jag, stoppas av att de tänker för mycket – hindras av prestationsångesten – eller av att det helt enkelt krävs lite mer av dem än att like’a och dela en sida.

Så delta, kära vänner, delta.

Just nu lever nog min enda chans via Lottoprenumerationen. Men jag tycker nog att de ska kräva en slogan, ett spexigt foto och några streckkoder för att få ha chansen på Drömvinsten. Svenska spel – ni får den for free.

Plötsligt händer det.

(Och nej, ledsen att förstöra en bra historia – jag hörde ryktena under min uppväxt – men ingen i familjen Nyåker ligger bakom Go och gla – Kexchoklad. Det gör nog en trött copywriter från Göteborg.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s