Schnell, schnell!

För ett par månader sen fick vi reda på att Olles revisor dött.

Olles revisor var en okonstlad figur, helt utan divalater. Prestigelös. Han var alltid hjälpsam, social och grymt bra på sitt jobb. Men framförallt upplevde jag honom som så otroligt snäll.

Det är ingen jävla Disneyvärld där man vid första anblick kan avgöra om en person är ärlig. Det går inte ens att dela in oss i kategorierna ond och god. Men än finns det människor som är snälla. Som är genuint snälla och vill väl. Och dessa människor är värda att hylla.

Snällhet är idag ingen egenskap som värderas. Man ska vara tuff, säga ifrån, ha armbågar och hög integritet. Man ska vara målmedveten, ambitiös, hungrig. Och helst toppa det med en lagom klick avspändhet och distans. Det finns liksom ingen självklar plats för de där snälla människorna. I alla fall inte på piedestalen där de hör hemma. Och snällhet misstas ofta som dumhet. Naivitet. Oförmåga att ta för sig, att inte klara av att säga ifrån. Eller att inte våga.

Jag tycker det är ett jävla hyckleri.

Det är modigt att vara snäll. Det är modigt att vilja andra väl. Det är modigt att välja snällheten. (Ja, det här inlägget är sponsrat av Kay Pollack.) För det är av rädsla, osäkerhet och feghet folk väljer andra alternativ. Däremot tror jag det är viktigt att också vara snäll mot sig själv. Men den riktigt snälla har råd att vara välmenande både mot sig själv och andra. Hipp hurra för alla snälla människor jag mött genom åren! Ni som så ofta under uppväxten bar det missvisande epitetet töntar. När ni kanske var de modigaste av de alla. Det är inte läckert att vara trasig, sargad och farlig. Det är bara är. Det är egentligen inte heller särskilt fantastiskt att armbåga sig fram eller sätta sig över andra människor. Och jag tror ofta den här typen av beteenden missuppfattas, får ogrundat mycket uppmärksamhet och respekt. Det är de snälla, som ler, som ger och som delar som är vårt klister, vår stabilitet och våra spjutspetsar. Som borde vinna den Darwinistiska kampen.

När jag tänker tillbaks på killar som jag levt med eller varit ohyggligt kär i genom mina år här på jorden, så hittar jag EN gemensam nämnare – de har alla varit väldigt präglade av snällhet.

Vad är då att vara snäll?

Vad är det jag tänker på som snällhet?

Det är en förmåga att kliva tillbaks, vara generös med uppmärksamhet och uppmuntran. Inte vinna poäng på att utnyttja andra. En vilja att inte försätta andra i märkliga situationer. Sympati. Medkännande. Med en förmåga att skapa trygghet. Det går i princip i alla situationer att välja ett snällt alternativ, det tror jag. Sen ska man inte låta folk utnyttja en – men alla snälla – tänk på det hela som med debatten kring våldtäktsoffer – det är aldrig ert fel att folk utnyttjar er. Det är de andra som har problem.

Har jag förresten nämnt att mitt andranamn är Jesus?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s