En lemlästad syster & min vän Katastrofen

Katastrofen vandrar som en hund vid min sida. Trofast. Viker inte en tum.

Ibland hänger den som en treåring i mitt byxben. Gör det svårt att ta sig fram obehindrat. Och ibland klänger den sig fast som ett utomjordiskt monster, med långa tentakler som slingrar sig runt mig, hårdare och hårdare. Kväver mig tills jag kippar efter luft och ger mig kvävande ångestkänslor.

Jag har aldrig tänkt på det så förut, men när jag ser det skrivet så här, undrar jag om det är det här som kan kallas ångestsyndrom. I don’t know. Och jag vet inte om det spelar någon roll.

Idag har jag fått min syster tillbaks.

I nära en veckas tid var hon tillfångatagen. Hon låg inlåst hos en sjuk, sadistisk samoansk man som blivit förälskad i henne och fått panik när han insett att hon skulle lämna landet för att flyga vidare på sitt backpack-äventyr.

Jag hade hört att hon pratat med honom. Han ringde när vi hade kontakt på Skype sista gången.
– Are you ready to go to the Museum? hade han frågat, berättade hon när de lagt på. Hon hade lärt känna honom på gatan. Och han hette Joe. Eller var det Jeff? Jag kom inte riktigt ihåg. Fan, vad jag måste bli bättre på att lyssna! Just det -hans syster ägde en bar mittemot hotellet syrran sovit på! Men vad hette hotellet? Och var låg det? Hur många hotell kan det finnas på Samoa? Och var den där ”systern” bara ett förkläde, en set-up, som deltog i planen för att skapa trygghetskänslor hos Amanda?

Jag ringde hennes telefon. Jag ringde säkert sju gånger. Inget svar. Skypesamtalen avvisades. Inga livstecken på Facebook. Trots att hon tidigare varit så bra på att hålla oss uppdaterade.

Några ungdomar på Fiji hade rånat henne. Tagit hennes mobil. Stulit hennes väska och lemlästat kroppen. Allt för några hundralappar. Hon var ett tacksamt offer. Ensam, godhjärtad och långt hemifrån. De hade lämnat henne att självdö (konstigt ord). Bortglömd som en påkörd, söndersargad räv i diket låg hon, rädd och ångestfylld – och tänkte på mina barn – Arvid och Elvira – när hon långsamt, tynade bort. När polisen till slut hittade kroppen visste de inte hur de skulle identifiera henne. Passet och alla hennes personliga tillhörigheter var ju borta.

Jag hörde av mig till hennes kompis, som hon tidigare rest tillsammans med. Inte heller hon hade hört något. Och också hon blev lite orolig. Men hon påpekade att Internetuppkopplingen kunde vara otroligt dålig på de där öarna, där Amanda just nu skulle befinna sig.

Det visste jag. Det där med otillgängligheten. Jag hade googlat. Vid samma tillfälle som jag googlat Samoa + news + woman + dead.

Jag hann fundera ut vem jag skulle ta med mig på min resa till Samoa och Fiji. Hur vi skulle gå till väga för att kunna resa runt i hennes fotspår. Dammsög minnet på varje detalj hon nämnt. I TV-serier finns det alltid skarpa privatdektektiver. Ofta en medelålders man med lätta alkoholproblem. Och ibland ett ungt, snyggt par med en inbördes attraktion, en flirtig spänning, som gjorde gällande att de egentligen borde vara tillsammans, trots att de utöver sitt jobb låg med en massa andra snyggingar. Och hängde på barer. Men fanns de där detektiverna på riktigt? Och hur fick man tag i dem?

Så återvände hon.

”Jag har det kanonfint. Kom precis tillbaka till Nadi (Fiji) efter nästan en veckas öhoppning och utan varken telefon eller internet =)”

Tack gode Gud! Jag ska börja gå i kyrkan! Testamentera min efterbörd till välgörande ändamål! Aldrig svära! Komma i tid! Älska min nästa och hans granne! (Hmm…vad mer har jag lovat den senaste veckan om Amanda skulle komma helskinnad tillbaks?)

Jag vet inte hur ofta Katastrofen kommer till mig. Men på något sätt är den det första jag greppar när jag kommer till ovisshet. Och hur många gånger den hjälp mig?
Typ noll. Om jag uppskattar grovt.

Det är som min hjärna skenar. Och utpustandet vid verklighetens återkomst blir som en befriande, mental orgasm. Varje gång.

När jorden skulle gå under, den 21 december i fjol, skrattade mitt friska jag åt artiklarna och rapporterna. Men när jag kvällen innan, när barnen somnat och Olle var i Östersund och jobbade, stod ensam och tittade ut på den mörka vinterhimlen, var det Katastrofen som tog min hand och erbjöd sällskap. Tänk om det var på riktigt? Hur skulle det egentligen kännas att dö? Skulle jag se himlen lysas upp eller skulle jag bara se byggnader slukas som ett dominospel framför mig? Plötsligt var jag så skräckslagen och fångad att jag grät. På riktigt. Och Olle fick pausa jobbet och ringa in min fina lillebror som fick komma och ta mig tillbaks till verkligheten. (Tack igen, bästa Victor!) Vi pratade, drack lite té och kollade på Hot shots 2 och han lovade att sova kvar i gästrummet. Och med ens var Katastrofen utkickad och jag var tillbaks i lugnet.

Förutom när min farmor, mormor och mina husdjur dött har jag egentligen levt väldigt långt ifrån verkliga katastrofer. Och jag tänker ganska ofta på hur jag skulle klara mig vid en reell sådan. Hur jag skulle klara att överleva? Jag vill ju så gärna vara lugn och cool.

Min älskade Ellinor har ju levt med katastrofen. Hon har mist båda sina föräldrar i cancer. Ändå är hon den lugnaste, mest stabila, jag känner.

Och jag tänker på människor som flytt för sina liv, som jag nu möter vid mjölkdisken på Ica. Jag tänker på Ahad som tog sig hit i en tunna i en båt, utan sina föräldrar och helt ensam efter att hans bästa vän dött under flykten. Jag tänker på den kille jag mötte på Öppna förskolan, som medan våra barn lekte med Lego visade mig en bild på sin bror som mist synen när han trampade på en mina. Jag tänker på min kollega Agneta som upptäckte att hennes ett och ett halvt-årige son hade en hjärntumör.

Jag tänker att det finns så många som vet vad det innebär. Som faktiskt haft besök av Katastrofen på riktigt. Och överlevt.
Som fått det där samtalet om en rånad, bortrövad eller lemlästad syster.

Älskade Amanda, jag är så glad att jag fått dig tillbaks!
(Holy fuck – ett helt inlägg utan ett enda svärord! This one is for you Jehova!)

Ja, ni ser ju själva hur synd det är om henne.

Ja, ni ser ju själva hur synd det är om henne.
Bild utlånad helt utan lov, tillstånd och vetskap av Amanda Nyåker.

 

Annonser

1 thought on “En lemlästad syster & min vän Katastrofen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s