Go bare skin i trägårn

I’m back!

En fasligt dyr ny sladd/laddare från Kjell och co har tagit mig tillbaks till bloggandets rum.

Min förra avled för flera månader sen och jag har testat att skriva inlägg från både telefonen och Olles dator, men det funkar liksom inte. Ringrostig som fan, men här är jag.

Och jag börjar med att posta det inlägg jag just skulle posta när datorn svek mig.

Jag har precis kommit in från trädgården och mina fingrar är uppsvällda, stela, blodiga, fulla med blåsor och går inte att räta ut ordentligt på höger hand. Jag har ont som fan, men det är en fet skyll-mig-själv-faktor på den här.

Jag har ju vissa tendenser att gå all in. Vad det än gäller. Jag har ibland funderat på om den här genen kommer från min mamma, som ju inte födde ett eller två utan hela åtta barn. Som började plugga på högskolan vid sidan av, mest på kul, och idag är filosofie doktor (Tack Wikipedia!) och forskare. Sen har jag förvisso också en stark bekvämlighetsgen, som jag tror är nedärvd från farran (I like it alltså, papi!). En mix av dessa två hade ju kunnat bli en relativt stabil person, tänker jag. Men mina gener är som två fasta nivåer som jag dagligen hoppar bungyjump emellan. Jag är på eller av, som en strömbrytare. Jag har svårt för att göra vissa saker just eftersom jag måste göra dem till 150 %, om jag väl ger mig in i dem. Jag är skidekass på att snabbstäda. Om jag städar, vilket inte heller händer så ofta, så måste jag dammtorka överallt, gnugga på varenda litet skrymsle. Det blir ju rent, men det kräver en del. Ett annat exempel är när jag varje kväll tillsammans med barnen plockar ihop deras Duplo som ligger utspritt över hela huset. Jag KAN INTE kasta in skiten i legolådan så fort som möjligt, utan måste dela isär bitarna, så att de ligger åtskilda, en och en, och så att säga är ”rena” inför morgondagens lek, då barnen ska kunna starta upp fresh. Så onödigt. Jag förlorar ju en jävla massa tid på det här. Så långt förstår jag ju. Och antagligen kan det säkert finnas nån tendens till bokstavskombination som förklarar mina issues också. Hur som haver så har vi sedan vi flyttade in i vårt hus närt en dröm om att fixa till vår trädgård. När vi flyttade in bestod också den så att säga av två levels. En nivå där pensionären som tidigare bodde här odlat och haft struktur. Rabatter. Blommande perenner. Bärbuskar och jordgubbsland. En annan nivå där pensionären som tidigare bodde här, precis som jag, blivit lite mer bekväm och liksom hade låtit naturen skena. Uppväxta tallbuskar och enar, lupiner, liljekonvalj, höga träd och buskage. Allra värst är några långa Kaprifolrankor, som spridit sig över allt större yta – påstridiga som telefonförsäljare och lindar sig om benen hårdare än groupies om Justin Bieber (Nu var jag väl fräck? Jag har ingen aning om vad han gjort, mer än att jag ser honom omnämnas i Aftonbladet i parti och minut, men jag tror ni get the point). Och jag har gett mig fan på att besegra de här rankorna. Utrota dem. All in.

Olle har, vid upprepade tillfällen försökt få fason på mig. Han visade mig en gång i tiden hur man dukar med kniv och gaffel, han är alltid den som påpekar först när det är dags att städa och han introducerade i mitt liv assietten som underlag för smörgåsen, som dittills alltid legat fint och ostört direkt på bordet. Olle är liksom ordningen. Och jag är oredan. Vildkatten.

Och denna sida har ju därav också genom åren blivit viktigt att manifestera. Så när Olle påpekar att jag borde ha trädgårdshandskar när jag jöbber in the garden, ser jag det inte som den omtanke det faktiskt är, utan bara ett försök att tämja den vilda blomma som JAG ju är. (Mitt kvitto på att vara wild and dangerous – att jobba utan handskar i trädgården. Vissa lever farligt, som ni hör.)

Därför är nu mina fingrar obrukbara och en smärtsam påminnelse om hur värdelöst mitt statement är. Att jag trots att jag närmar mig 35 inte är så långt från en mopsig fjortonåring som vägrar stänga jackan och sedan går med snorig näsa och skiterväljagi.

Men what the fuck. Det gör ont att leva eller hur? Och banne mig vilken överlägsenhet och eufori det är att med sina bara händer lyckas slita ännu några lianer ur den vårblöta jorden. Som att rädda trädgården från att övertagas av ett utomjordligt väsen. Nästan så att jag vill kasta huvudet bakåt mot himlen, slå mig själv för bröstet och låta ett djuriskt och triumferande Tarzanvrål eka över villakvarteret.

Ja, som sagt, vissa lever farligt.
Don’t try this at home.

Bevisföring 1a

Bevisföring 1a

Annonser

2 thoughts on “Go bare skin i trägårn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s