Rövskåror och andra gränser

Den senaste tiden har jag uppmärksammat diskussioner om kroppar i olika forum, det har handlat om allt från offentlig amning till nakna fötter och åsikter om att visa hud överlag offentligt.

Detta inlägg kommer absolut inte att innehålla några nya, banbrytande slutsatser eller iakttagelser, men jag tycker ändå att det är ganska intressant – och lite beklämmande – och vill bara klämma ur mig mina tankar i ämnet. För:

JAG FÖRSTÅR INTE DENNA BESATTHET SOM VI TYCKS HA VID ANDRA MÄNNISKORS KROPPAR OCH HUD! Jag blir provocerad!

Men det är intressant. Det är överhuvudtaget intressant med gränser som vi skapar och hur vi tar oss rätten att tydligt bedöma och kategorisera andra människors hud. I en tråd på Facebook såg jag hur någon påpekade att en ammande kvinna var vacker, men att rövskåror och annat var vidrigt. En annan benämnde barbröstade, feta, medelålders män som äckliga. Vad är det som gör att vi – eller i alla fall många av oss – ibland känner just så? Att den ammande kvinnan är vacker och den bleka, feta mannen är äcklig? Varför vill vi att det vi ser ska vara tilltalande, att bilderna kring oss ska bygga någon idealisk världsbild?

Jag tycker absolut att vi ska kunna amma våra barn öppet – allt annat är märkligt. Men jag tycker egentligen också att alla ska kunna gå barbröstade – oavsett om det är en fjortonårig tjej eller en femtioårig man. Att vi både ska kunna visa och använda våra kroppar. Och varför har vi så olika förhållande till hud – om den sitter på ett pekfinger eller en mage? Eller – gud förbjude – insidan på ett lår? Är det mängden svettpartiklar (Hur många känner ens till det?)? Eller kopplar vi ihop det med vår bild av var erogena zoner sitter på den mänskliga kroppen?

En dag när jag satt och funderade på det här hörde jag dessutom ett samtal på radion, där någon funderade på varför det anses så viktigt att tvätta händerna efter ett toalettbesök. Man fick ju ändå inte kiss på händerna. Och varför var det mer annorlunda att hålla i huden på en snopp än på en arm? Egentligen, påpekade personen, var man ju som mest smutsig när man kommit hem från att ha handlat i affären eller åkt kollektivt och borde således tvätta händerna innan istället för efter toabesöket. Intressanta tankar. (Glöm inte det här inlägget nästa gång ni skakar hand med mig, mohahaha!)

 Vad jag också blir störd över är den otroligt osmakliga attityden där fett och ålderstecken styr vår uppfattning om vad som är okej. Vi gör alltså bedömningar där kroppen helt objektifieras. (Halleluja, nu blir ni chockade upp i brygga – vilka insikter! Så nya perspektiv!) Som om våra kroppar var till för att behaga andra. Och i de fall de inte anses som vackra eller tilltalande, så ska de gömmas, täckas över, bete sig ”respektabelt”.

 

Vi bedömer också kroppar och mängden uppvisad hud olika beroende på var vi befinner oss. I en strandbar på charterresan – helt okej. På Ica Maxi? Nej, tydligen inte. Många nämner ord som ofräscht. Var uppkom denna syn på kroppen som ofräsch? Ja, det kanske den är förvisso, men det är väl å andra sidan alla fabriker, tänker jag. Dessutom bör man nog ta sig en lång funderare om man benämner andra människor som äckliga.

Vi verkar helt ta oss rätten att bedöma andra. Alla människor vill väl vara fina, tänker jag. Men hur kan någon få känna sig fin om vi hela tiden talar om vad som är fint och inte? Vi skapar och återskapar hela tiden normer och överenskommelser med våra åsikter. Vi FÅR folk att känna sig ofräscha.

Kom ihåg – du ÄR din kropp! Kroppen är INTE någon tillhörighet, någon attiralj. Om det är äckligt med en fet mage, så ÄR den magen någon. Du pratar inte om att någon borde byta ögonfärg, men träna. Why?

Vi tänker gärna att individen liksom sitter i huvudet, centrerad i ansiktshöjd. Kanske för att så stor del av våra sinnen sitter där? Kanske för att sambandscentralen är där? Kanske för att det är det första vi i regel ser? Men du är ju egentligen dig själv lika mycket i fingerspetsarna, i rumpan och i magen. Om jaget nu definieras som allt fysiskt, som sitter innanför gränsen huden.

Jag har också svårt att släppa den sexualiserade synen som styr vår samtid. Som vi har, både du och jag. Och vilken norm som står bakom den sexualiserade synen.

När jag var ung och hade ett av mina första jobb gillade jag att klä mig i korta kjolar, tubtoppar och ha magsmycken. Kanske var det modernt, kanske inte, kanske trodde jag att det var det – jag minns faktiskt inte. Hur som helst så skapade min klädsel problem på min arbetsplats. I synnerhet i vissa kretsar, som tyckte att det var helt okej att diskutera min klädsel och kropp öppet. Gärna högt, så att jag skulle höra.

Än idag blir jag arg när jag tänker på det. Vad som gav dem rätt att bedöma mig så.

Och jag var ung och snäll och sa ingenting, låtsades inte bry mig. Och rebellen i mig ville egentligen gå i kroppsstrumpa eller komma till jobbet i bikini.

På omvägar fick jag höra att de till och med bett min chef att ta upp det med mig. Det gjorde han som tur var inte. Jag jobbade ibland ute i skolor, som en representant, och han frågade mig dock om lämpligheten att ha till exempel korta kjolar i den miljön. Om lärarna klädde sig så. Jag gillade verkligen min chef, men där och då (och än idag) kände jag mig skambelagd när det togs upp.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Men det växte inuti mig, som ett hål med ilska. Och när jag tog upp det med min fina mamma (mina föräldrar har aldrig haft några åsikter ever om vad hur vi valt att se ut eller vad vi haft på oss – svarta lackklänningar eller urtvättade arbetarbyxor, piercings och otvättade hår) ifrågasatte hon vems syn som styrde vad som ansågs lämpligt? Vad den utgick från? Det var första gången jag hörde om den sexualiserade blicken. Och ju mer jag tänker på den, ju mer tycker jag att den styr över vårt samhälle. Men den drabbar inte bara oss kvinnor, utan gör stora kroppar och medelålders män till äckliga. Varför ska bara det som är vackert ha rätt att visas upp? Och varför måste vi bedöma allt?

Försök se hud och kroppar som människor med känslor, slappna av och le mot varann istället för att bedöma rövskåror och nakna kroppsdelar. Jag lovar att livet kommer bli skönare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s