En elvaåring, en förlossning och känslan av att klippa i kött

En söndagsmorgon i april började min mamma få värkar. Vi hade käkat frukost. Oboy och tjocka limpmackor med ett otjänligt tjockt lager smör. Plötsligt nämnde hon det. Som i en bisats, i förbifarten. Jag och pappa började bli något nervösa – var det inte dags att åka in? Mamma kände dock sin kropp utan och innan, i alla fall när det kom till just barnafödande. Hon hade fött fem barn – det här var hennes sjätte – och  fortsatte obekymrat att bädda alla barnens sängar och plocka undan disk. Jag och pappa följde efter henne som en oroligt viftande svans.

Det var 1990. Jag var nyss elva år fyllda, hade precis stiftat bekantskap med brorsans Absolute music-skivor, gillade att skriva hästnoveller, hyrde fortfarande gärna tecknade filmer, var långt ifrån både bröst och mens, men skulle snart få vara med om min första förlossning.

Allt var väl planerat. Jag minns inte om mamma frågade mig eller om det, mer troligt, var jag som haft nyfikna funderingar. Mamma hade hur som helst erbjudit mig att följa med när det var dags att åka in på BB. Såhär i efterhand kan jag tänka att det var ett ganska högt vågspel – tänk om något inte hade gått bra, men samtidigt känner jag idag att det var både generöst och coolt gjort.

Jag minns inte att jag riktigt förstod vidden av exklusiviteten i detta att få närvara vid en födsel – jag antar att inte så många i klassen innehade några liknande referenser – utan såg det mest som något annorlunda att fördriva tiden med. Och kanske också en möjlighet att få dela något med mamma, som mina syskon inte gjort. Kravet från mammas sida var att jag under vintern skulle genomgå en föräldrautbildning, för att vara beredd på vad som komma skulle. Och så kom det sig att det bland de skakiga förstagångsföräldrarna på vårdcentralen också satt en tioåring i mysbyxor och glodde storögt på förlossningsfilmerna.

Någon – kanske farmor eller en granne – kom för att ta hand om mina syskon och så satte vi oss äntligen i bilen för att åka in till BB.

Min mamma föder snabbt. Det har hon gjort i alla fall sedan barn nummer två och det gjorde hon även nu. Jag minns mest rummet. Att jag fick dricka saft. Och att jag tyckte det var lite otäckt när jag såg mamma svettas och vråla som om hon hade ont. Benen isär. Fötter i luften. Fingrar knutna hårt, hårt om stålhandtagen i sängen. Jag vände mig bort, höll händerna för öronen, kollade ut genom fönstret och bestämde mig för att räkna till tjugo. När jag vände mig om var han ute.

Han såg ganska otäck ut, tyckte jag först. Liten, skrynklig och med en stor, röd pung. Men ändå – min lillebror. Jag fick klippa navelsträngen – det kändes som att sätta saxen i en kycklingfilé – och sen fick jag hålla honom. Mamma och pappa hade förpassat sig in i duschrummet och jag gick högnackat skjutandes den lilla vagnen i vad som kändes som en evighet. Barnmorskor och läkare stannade och beundrade den lilla människan och det kändes som om jag åstadkommit något stort jag med. Liksom bidragit till hans existens. Inte förrän jag 19 år senare fick egna barn har jag känt sån stolthet som när jag gick fram och tillbaks i korridorerna på Karlstad BB med Felix liggande i den lilla plastskålen på hjul.

Ibland läser jag om förlossningshistorier – och eftersom mina egna förlossningar för mig varit en cool upplevelse – är jag lite besatt av dessa. Tyvärr tycker jag oftast att de jag hör om är dåliga upplevelser och det är synd. Jobbigt för både de som varit med om det och de som vill eller ska, men ännu inte fött några barn. Jag förnekar verkligen inte dessa upplevelser och jag förstår att jag ibland förtjänat ett par piskrapp när jag upphetsat bett att ha så kul på förlossningen. För det kan såklart vara hell också. Alla har verkligen olika upplevelser, men ibland känns det skamfullt att berätta om sin positiva upplevelse. Som om man tror att man är förmer. Hur som helst tänker jag att jag hjälpts av den här upplevelsen, liksom att min kusin födde i en trappuppgång och att mamma uppriktigt sagt att hon hellre föder åtta barn till än låter noppa ögonbrynen, vilket hon när hon en gång provade tyckte var höjden av pain. Naturligtvis kan det bli jättefel och säkert djupt traumatiskt också, men i stort tänker jag att det kan vara bra att låta barn ta del av olika skeenden i livet. Min bror och hans fru tog med sina två småbarn till sjukhusrummet där farmors döda kropp låg, när vi samlades för att förstå att hon faktiskt gett sig av. Döden har för mig alltid varit en stor, ätande skräck. Den var en begravning när jag var åtta år, mumlande, mörkklädda vuxna och en gråtande mormor, som förlorat sin syster. Tyngd. Ovisshet. Jag förstod inte. Jag såg min första döda människa när mormor själv gick bort och jag var 29 år gammal. Jag förvånades då över att det inte var otäckt, själva skalet – den döda kroppen.

Som förälder nu tänker jag att jag ofta skyddar mina barn från det som kallas livet. Vi läser pedagogiska böcker om sjukdomar, olyckor och annat. Vi åker på barn- och familjeanpassade aktiviteter. Nu har jag ännu ganska små barn, men jag vill ändå tänka på det här som en påminnelse till mig själv.

Nu har det gått snart tjugotre och ett halvt år sen den där söndagen i april. Felix är en tatuerad slyngel med varmt hjärta och bullrigt skratt. Längre än jag. Och kanske med en deformerad navel from hell, who knows.

Tack i alla fall mamma, för att du vågade låta mig följa med.
Och tack Felix, för den enda gången jag fått äran att saxa i mänskligt kött.
(Vill du följa med på min förlossning, om det blir några fler, har du en innestående, bro’! Mohahaha!)

22 april 1990

22 april 1990

Annonser

3 thoughts on “En elvaåring, en förlossning och känslan av att klippa i kött

  1. Denna bilden på dig är väldigt mycket senapstårta! Jag lovar – det är senapstårta hela du! Vad gäller förlossningar så vet du hur min första var, och hur det blev med den andra. Jag lovar, jag gillar att höra om de där bra förlossningarna, och att prata om mina egna är fortfarande ett sätt att bearbeta det som hänt. Och att ha vågat föda två barn – och fått två friska människor, det är helt fantastiskt. Jag är så löjligt imponerad av såväl förlossning som neonatal och operation/gyn här i stan, så jag blir tårögd när jag tänker på det. Jag hade gärna klämt ut en kille på fyra krystvärkar och gått själv till bilen dagen efter och åkt hem med knyttet och liksom ammat på. Nu blev det inte så. Men jag ska jävlar i mina låda stötta mina svärdöttrar när mina småkillar ska axla vidare till nästa generation! Så, dela med dig, av bra som litet och stort – vi har alla fantastiska kroppar som skapat liv, burit fram dem och fött dem till världen.

    • Fina du! Visst är det så! Och jag står ju bara på ena sidan och tittar, och har inte några trauman, men jag tänker att det viktiga är ju inte heller själva födandet – även om det är coolt vad som går att göra med kröppen – det som är betydelsefullt är ju den som rider in på åsnan, så att säga. Ibland ligger fokus mer på vägen än målet, tror jag. och jag håller med dig – det finns så fantastiska hjältar inom sjukvården! Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s