054567890

Den här sifferraden lovar jag att 90 % av alla som växte upp i Karlstadtrakten på 80- och början av 90-talet kan utantill. Det är numret som då gick till föregångaren till kontakt- och knullsidor på nätet. Jag vet egentligen inte vem som stod bakom telefonnumret eller vad tanken med det var, men alla kände till det som Heta Linjen – stället där du kunde träffas för att prata lite snusk eller få till ett nyp vid sidan av. Enkom till priset av vanlig lokaltaxa.

Om någon någonsin verkligen träffades via Heta Linjen låter jag vara osagt. Kanske har jag bara fördomar och kanske finns det gifta par på gatan som en gång i tiden knöt sina första kontakter efter att nyfikna slagit numret för att plåstra om sin ensamhet och därmed funnit sin själsfrände. Och kanske var det många som fick sig både en eller ett par heta träffar i baksätet på nån bil efter att bestämt träff via linjen. Who knows – och i så fall kan jag glatt unna dem det, jag har inga moraliska synpunkter. Jag tror dock att majoriteten av de röster som väsande viskade fram att de letade efter kåta brudar tillhörde just barn.

Jag tror att jag var i elvaårsåldern när jag först hörde talas om Heta Linjen. Jag minns inte från vem och var. Troligtvis var det någon kompis större syskon, som med status och coolhet visade prov på kunskaper om världar vi inte kände till. Första gången vi provade att ringa var vi ett gäng kompisar som passade på när vi var ensamma hemma och fnissande satt med luren mellan oss och lyssnade till det spännande och ogreppbara som pågick. Det kändes otroligt förbjudet att lyssna på ett samtal där två vuxna trevande kände av varandra (observera att min definition av vuxen, i denna ålder, kunde innebära fjorton år) eller röster som bara sökte i mörkret, som fyrtorn, med sina ekande, obesvarade ”Hallå?”.

Att ringa till Heta Linjen blev en hobby. Vi samlades, ringde gemensamt och frekvent. Med tiden blev vi allt mer vågade och passade på även när föräldrarna var hemma. (Det här var för övrigt när hemtelefonen var familjens enda kontaktyta utifrån. Det fanns en enda linje som man då helst inte borde hålla upptagen för länge om någon behövde ringa in eller ut.) Det passiva lyssnandet övergick så småningom i sökande viskningar (jag antar att antalet viskande röster inte bara berodde på anonymitet utan också på att det var det enda sättet för oss barn att dölja våra späda röster och vår ålder) och till slut började vi spela teater och föra långa samtal med de okända rösterna i mörkret.
Vi fantiserade ihop roller och karaktärer som vi föreställde.

En dag, jag tror vi gick i sexan eller sjuan, stod vi i telefonkiosken uppe vid stationen i Kil och underhöll oss med att ringa slut på ett telefonkort som någon av våra föräldrar laddat med pengar för att vara förutseende och trygg in case of emergency. Tristess kan vara emergency nog, resonerade vi och använde det till att lura skiten av en kåt kille på Heta Linjen.

Jag pratade snusk som jag aldrig gjort förut – varken då eller senare. Och tyckte själv att jag var väldigt talangfull både som skådis och uppviglare. Jag har en pappa som till viss del lever på att leverera underlivsskämt och efter att jag som fyra och ett halvtåring lärt mig att läsa – upp och ner (brorsan hade börjat ettan och satt och tragglade läsning. På andra sidan bordet satt jag och sög i mig som en torr trasa. Och åhoj vad jag skryter, känner jag plötsligt, mohahaha!) – var den första egna kapitelbok jag läste, en gul pocketbok som jag hittade i morsans och farsans bokhylla. Den hade roliga tecknade bilder och lagom långa avsnitt. När jag lärt mig nästan alla historier i All världens fräckisar utantill, blev jag ett tacksamt partytrick på både fester och sammankomster. Således har jag sedan tidiga år en vokabulär innehållande rikligt med synonymer till både falukorv och mussla. Snuskord is not a factor for me.

Detta utnyttjades alltså nu till fullo. Och innan samtalet avslutades hade killen, som bodde i Vålberg, tagit ledigt från jobbet för att få åka på sexuella äventyr i Kil följande kväll. Vi hade broderat och utlovat trekant med erfarna, vilda fjortonåringar – med villkor att vi först skulle få godkänna hans utrustning. Hahaha, jag tänker än idag på hur tveksamt han undrade om han verkligen skulle dra ner byxorna på stationstrappan – där vi gjort upp att mötas – och vi lugnade med att vi skulle kunna tänka oss att gå vid sidan av huset.

När fredagskvällen kom samlades vi i ett stort gäng. Ryktet hade gått. Vi tog våra veckopengar, köpte en varsin påse godis på Happy Station och stegade tillsammans bort till Plattan, som låg mittemot stationen. Alla var pirriga och vid gott mod. Vi klättrade upp på bänkarna och makade oss till rätta. Här vankades underhållning.

Nästan två minuter i åtta svängde så en vit Nissan Micra upp framför stationen. Vi höll på att krevera av spänning. Ut klev en ung kille iklädd brun mockajacka med fransar. (Ung säger jag idag. För oss där och då var han en vuxen man. Framförallt var han gammal nog att inneha jobb och körkort och var alltså nu på väg för att sätta på tre minderåriga tjejer.) Han tände en cigg och klev upp på stationstrappan. Där stod han några minuter, sög på sin cigarett, kollade på klockan. Gick runt huset. Kollade klockan igen.

I vår grupp på andra sidan gatan hade pulsen avtagit och vi började busvissla, dunka händerna mot bänkarna och bua. Efter att ha insett situationen klev vår dejt in i bilen igen och blev tvungen att passera oss på väg ut. Han vinkade åt oss som en god förlorare, helt utan ilska och med en min som visade att han förstod att vi lurat honom. Och Rasmus, min lillebror, skrek med en gäll röst som ekade över Storgatan: ”Fick du ingen småfitta?!”

Jag vet inte om vi lärde honom någon läxa. Oss själva gjorde vi nog inte det.
Men vi hittade i alla fall andra intressen som tog överhanden, tack och lov.

Nu när jag är vuxen (och förälder för all del), kräks jag lite åt vad vi faktiskt utsatte oss själva för. Och inser hur tidigt man nog måste skydda sina barn. Hur uppfinningsrik och mycket man är kapabel till, redan tidigt. Idag finns inga upptagna telefonlinjer eller uppringda telefonkort i världen som skyddar en. Fast jag tror ändå att vi är mer medvetna om farorna nu.

För övrigt kan jag konstatera att det nog var där och då jag hade toppen av min teaterkarriär. Den dalade sen och jag vet heller inte om det hade varit någon merit i mitt CV om jag sökt scenskolan.

Någon småfitta fick han i alla fall inte den kvällen, mannen i mockajackan.
Och inte heller fick han någon lön.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s