Yatzy-monopol med knuff

Men är det inte smartare att lära sig spelreglerna och anpassa sig efter dem?

Frågan kommer från en av de grabbigaste grabbar jag känner. Han tittar på mig, ler charmigt och busigt på det där sätt som jag vet att han kryssat sig fram i livet. Jag gillar honom jättemycket. Och han är rak med vad han tycker och vem han är. Jag har alltid gillat den typen av människor. Oavsett om det är Hanna Hellqvist eller Ulf Brunnberg. Människor med tydliga konturer.

Men jag vill inte lära mig reglerna. Och jag vet att det är svårt att spela med nån som ifrågasätter varför den som är yngst ska börja slå tärningen eller varför den blå rutan är just blå.

Jag vill skicka honom direkt i fängelse, utan att passera Gå.
Går igång på hur trög han är som inte fattar. Och som ganska ofta är jag dålig på att lyssna. Vill mest bara vinna diskussionen. Och det vill han med. Så även om vi säkert skulle ha mycket att lära av varandras olikheter, hamnar vi i ett moment 22, en verbal kamp där vi smilande svettas för att ta poäng på varann.

Det jag har tagit upp är en så kallad genusfråga. Ganska enkel. Hur jag vill att män ska dela med sig av makten. Om osynliga – och synliga – strukturer som påverkar mitt och andras liv och valmöjligheter. Och det är där de kommer in. Spelreglerna.

Och ja, jag vet vad han menar. Jag skulle kunna vara smooth, låta hatten ta mig fram, köpa Norrmalmstorg och bygga stråket fullt med hotell. Men hur ska jag då kunna se mina barn i ögonen?

20 år tidigare vaknar jag i en soffa på en fest. Jag har däckat. Runt om mig sitter ett gäng killar, mina kompisar. Jag vaknar av att de sitter tillsammans i rummet, runkar och tittar på en porrfilm. Jag visar inte att jag vaknat, utan låtsas somna om. Jag kan inte riktigt bestämma vad jag känner. En del av mig känner äckel. Hur kan de göra det när jag är där? En del av mig känner lite stolthet, som om jag är en i gänget – de kan göra det när jag är där! Och en del av mig känner mig full av skam – de kan göra det TROTS att jag är där! För att jag är osynlig för dem. Jag är inte snygg. Ingen man behöver bry sig om. Jag finns alltså inte.

Jag hatar situationen. Och jag hatar att jag inte kan bestämma vilka känslor jag har rätt till. Jag förstår inte spelreglerna. Jag är inte ens med på planen.

5 år senare står jag och filmar på ett dansställe. Jag är 19 år. Männen i salongen är fulla. Svettas. Ylar euforiskt när de drar ner mikrofonen som vi just plockar upp ett pågående samtal med. ”Roffe fyller åååår!!!”. Jag blir stel. Arg. ”På måndag kommer jag och bajsar på ditt skrivbord” vill jag svara. Men jag ger dem bara en arg blick. En timme senare har jag både fått ta emot smekningar, flera nyp i röven och varm andedräkt i mina öron. Jag är 19 år och det här är mitt första riktiga jobb. (Ja, så riktigt det nu kan vara att filma en dokumentär.) Och fortfarande, bakom allt det där äcklet och avskyn, så finns också en smula tacksamhet över att de sett mig, uppmärksammat mig, gett mig något. Och så skammen. Jag spelar tacksamt med när de ändrar spelreglerna, jag låtsas se Yatzy fastän två tärningar visar fel, jag slår snälla backhands även på bollar som är utanför planens linjer.

Samma kväll liftar min kompis hem. En äldre man stannar bilen och erbjuder sig efter en stund att göra en gynekologundersökning på motorvägen. Senare försöker han locka med henne med löften om en modellkarriär. Tar på henne. Han skulle kunna ha barn i vår ålder. Min vän är vänlig, men tar sig därifrån. Fysiskt oskadd. Och rädd, fast först efteråt.

Så befinner vi oss på konferens. Ledningen ska presentera en ny strategi för framgång. Strategin visar sig gå ut på utökat ansvar för vissa i personalen. Alla. Namn. Är. Män. Duktiga män. Kompetenta män. Runt omkring mig sitter kvinnor. Duktiga kvinnor. Kompetenta kvinnor. Som längtat, arbetat lojalt i flera år och som nu istället plundrats på sina ansvarsområden.
Jag räcker upp handen. Ifrågasätter.
Charmören, som närvarar, förstår inte min reaktion. Eller är det kanske uttrycket?

Och vid lunchen efteråt sitter vi där. Det är så han tar upp spelplanen.
Jag kan reglerna på din spelplan, borde jag ha svarat, utan och innan.
Varför kan du inte mina?

Annonser

3 thoughts on “Yatzy-monopol med knuff

  1. Ping: Tips om blogg | När du inte orkar ringa en vän

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s