9 december 2009

S.W bad mig berätta om mina förlossningar. Jag skrev ganska snabbt ihop nedanstående. Sen blev texten liggande. Jag tvekade på hur jag skulle göra. Så jävla rädd för att provocera någon, trampa på någon. För jag förstår ju att ingen vill ha en jobbig förlossning. Ingen väljer.  Och framförallt är det sjukaste att det finns någon form av prestationstänk kopplat till förlossningen. Ingen pratar ju om prestation över hur vi klarat en cancerbehandling (ingen jämförelse i övrigt). Vi måste släppa det tänket. Och jag har vänner som mått dåligt över att deras förlossningar inte blivit som de tänkt sig. Jag vill ju inte att någon ska tro att jag gör mig förmer än andra. Sen insåg jag att jag nog drar lite väl stora växlar. Här är i alla fall historien om när Elvira föddes. Just for you, S.W!

-Det är klart att du ska åka!

Det är två veckor kvar till vårt första barn är beräknat. Vi har suttit i två veckor och vakat – dag som natt – hos min farmor, som plötsligt och oväntat åkt in på sjukhus och legat medvetslös. Två veckor har vi spenderat med döden så tätt intill oss att varje andetag varit sprängstoff. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, greppat halmstrån, samlats, sjungit, skrattat, kramats och gråtit – jag, min familj och släkt. Vi har fuktat läppar, strukit hår och sagt allt vi velat säga. Och mitt i alltihop har min runda mage blivit något slags motvikt och hopp om framtiden.

Centralsjukhuset har blivit mitt hem under de här dagarna. Jag känner sköterskorna på avdelningen vid namn, jag kan gå korridorerna i sömnen, jag känner lukterna, trappräckena och lysrören. Olle har suttit med, kört hit och dit, fixat mat, sett till farfar, hjälpt oss med både kramar och praktiska bestyr. Men han har ställt in en hel massa jobb och nu känner jag att det är okej att han åker. Han ska till Jönköping två dagar och farmor har precis vaknat till, mår lite, lite bättre. Vi har pratat om vardagliga saker som TV-program, hon har skojat och allt känns svagt hoppfullt i den mörka, svarta ångesten. Klart att han ska åka. Jag klarar mig.

Inte har jag en enda tanke på att vårt barn ska komma. Det är ju två veckor kvar och dessutom är jag förstföderska och kommer gå över tiden, minst en vecka. Det är vad alla har sagt.

Olle ber i alla fall sin pappa, som är i stan på jobb, och min fina vän Ellinor att ha lite jour. Utifall att. Jag tycker att han överdriver.

Bara några timmar efter att Olle lämnat lägenheten sätter mina förvärkar igång. Jag känner igen känslan från åratal av djävulsk mensvärk. (På gymnasiet var jag hemma och väck en eller två dagar i månaden, spydde ofta av smärta och ringde t o m en gång avskedssamtal för att jag under mensen på allvar trodde att jag var nära döden.) Ilningarna är inte nya. Det är dock spirandet ner i låren och ljumskarna. Jag springer på toa, bara för att göra något åt känslan. Men fattar inte att förloppet är igång. Så här kan det nog hålla på ett par veckor. Till slut känner jag mig så ynklig att jag ringer Olle. Han ligger och sover på hotellet och jag känner att jag bara vill berätta att det är lite jobbigt.

Olle börjar förbereda att åka hemåt. Jag tycker att han läser in lite väl mycket. Och jag vill inte vara den som ropar på vargen. Så jag ber honom vänta till morgonen, så tar vi ett beslut där och då.

Och på morgonen blir det också lite bättre. Känningarna släpper.
När Ellinor ringer för att kolla läget säger jag att det är lugnt. Hon förstår mer än jag och säger att hon ska köpa med lite frukost och komma bort för att umgås. Även Olle har, trots att jag pådyvlat att allt är lugnt igen, ringt in en ersättare som nu sitter i bilen på väg till Jönköping. Han känner sig tryggare med att komma hem. Vilket är en jävla tur. För helt plötsligt sätter det igång på riktigt. Som från ingenstans. Starkt och tätt. Flera värkar i minuten. Jag ringer till Ellinor och väser att hon ska skita i frukosten och komma bort snabbt. Och Ellinor, som jag vandrat sida vid sida med sedan trettonårsåldern, masserar nu min rygg, får i mig mat och pratar lugnande med mig. Vi som delat både tonårsfyllor, läxångest och mörkrädsla delar även denna del av livet. Jag känner mig trygg mitt i allt.

Jag går och duschar och så går vattnet. I sängen och över hallgolvet.

Olle är nu i Skövde.
Klockan 12 sladdar han in på gårdsplanen. Fina Ellinor (som dessutom själv är gravid och illamående) följer med mig i baksätet.

Olle kör in mig i rullstol. Nu har jag riktigt ont. Vi kör fel. Hamnar i stora sjukhuskorridoren. Människor. Lunchmyller. Vi vänder. Irrar. Och kommer äntligen fram.

-Jag måste på toaletten, jag måste skita!

Ungefär så presenterar jag mig för barnmorskorna på förlossningssalen den där decemberonsdagen när jag ska föda vårt första barn.

-Det är bara barnet som trycker på, förklarar en ung tjej. Hon har redan missbedömt hur långt förloppet gått och tycker antagligen att jag är onödigt stressad och borde kunna slappna av mer. Värkarna vrider kroppen fram och tillbaks över slafen där jag ligger för att ta CTG. Jag känner mig som tjejen i Exorsisten.

-Det är MIN kropp, jag känner väl fanimej själv om jag är bajsnödig, tänker jag ilsket, men ber vänligt och bestämt i alla fall om att få försöka gå på toaletten genom att återupprepa den direkta formuleringen -Jag MÅSTE skita! (Jag är för fan 30 år och har således tre decenniers erfarenhet av toabesök och dess förkänningar.)

Så kommer äntligen en toastol inrullandes. Jag sätter mig. Försöker trycka, helt utan resultat.

Så känner de efter igen och jag är nästan helt öppen. Och där får jag den, min älskade lustgas. Lite besviken är jag, som förväntat mig någon form av rus, där jag lyckligt ska skratta obehindrat och låta konturerna i rummet smälta samman. Jag känner fan inget. Inget Fear aand loathing. Men Olle har efteråt berättat hur hela kroppen går från en spänd gitarrsträng till lös och ledig, som en punkterad luftmadrass. Och framförallt har jag fått en uppgift, något att fokusera på. Jag drar långa tag – Luke, I am your father – Långa, djupa tag.

Jag har förväntat mig att vi ska spendera timmar på förlossningen, men plötsligt säger någon i rummet att det är dags och personalen börjar duka fram. Jag undrar hur de kan veta.

Jag blundar under hela förloppet, fokuserar på lustgasen och försöker vara lydig nog att följa instruktionerna från barnmorskorna. Olle är en klippa, håller min hand, upprepar det som sägs i rummet. En krystning, två krystningar. Det här har jag tränat på profylaxkurs och så jävla olikt att skita är det ju faktiskt inte.

Plötsligt kommer fler folk in i rummet. Jag märker inte så mycket, men tydligen ligger bebisen konstigt. Något är inte bra. Med hjälp av en barnmorska kommer hon i alla fall ut. Med handen framför sig, som Stålmannen. Så har hon nog legat ett tag och krafsat mig invändigt på livmodertappen, förstår jag efteråt när jag analyserar de fysiska upplevelser jag haft den senaste veckan. Hon halkar liksom ut, som en slemmig degklump. Och jag förstår inte att hon är ute förrän jag hör sprattel och ljud mellan mina ben. Först då öppnar jag ögonen. Jag vet inte vad jag förväntat mig. Vad jag tänkt att jag gör där. Men chocken av att se ett barn ligga där är så stark att jag utbrister ett förfärat ”Herregud!! Herregud!! Vad har jag gjort?!”. En sköterska kommer in i rummet och Olle ropar åt henne att ringa till canceravdelningen, där farmor ligger, och berätta för henne att hon fått ett barnbarnsbarn.

Jag känner tacksamhet. Som att jag klarat det. Klarat gränsen mellan liv och död. Levererat ett barn till farmor. Så tänker jag, där och då.

Sedan ber jag att å veta vilket kön barnet har. Jag frågar flera gånger. Nästan desperat.(Jag. Som alltid ihärdigt moraliserat och pekpinnat fokuset kring kön.) -Det är ett friskt barn, svarar en vettig, närvarande barnmorska. Först minuter senare får jag veta att det är ett flickebarn jag fött.

Jag tänker att hon är fin. Men att jag inte känner igen henne. Jag har levt i någon slags uppfattning om att jag liksom ska känna igen henne och tänker nu att ”ifall någon lägger henne i en hög med en massa andra barn, så kommer jag aldrig kunna särskilja eller känna igen henne”. (Vilket ju vanligtvis är precis vad som brukar hända med nyförlösta barn på hospitalet…)

Hon kommer upp på min kropp, tar bröstet direkt. Jag sticker ner mitt finger och hon klämmer hårt om det med sin lilla, späda hand.

Barnmorskorna beundrar moderkakan. Den ska visst vara fin. Jag antar att någon måste beundra även den stackars, utkrystade efterbörd, som ju annars inte får någon uppmärksamhet, i skuggan av barnet. Vi fixade det tillsammans. Jag har fått första vinsten. Men de stackars barnmorskorna har fått nöja sig med tröstpriset, en köttig påse. Inte ens någon bricka med mackor får de.

Jag tackar personalen. Under utdrivningen har jag inte haft en enda uppfattning om hur många som varit i rummet. Jag har blundat.

Efteråt tänker jag att det gick fort. Att det var enklare än jag trott. (Dock inte enklare än att jag pekar finger när Olle i ren lycka kastar ur sig ”Vi ska ha MÅNGA barn!” när han precis klippt av navelsträngen.) Hela kroppen är skyskrapshög på endorfiner och adrenalin. (Ont får jag först ett dygn senare när livmodern börjar gå ihop och sen ett par dagar senare. Då tror jag å andra sidan att hela mitt innandöme ska slungas ut med den sugande tyngdkraften genom hålet mellan mina ben.)

Jag går och duschar, pappa trotsar besöksförbuden och kommer för att bevittna undret (barnet alltså, inte hålet mellan benen – mohahaha) och Olle och jag äter middag i uppehållsrummet. Allt är surrealistiskt. Men hon ligger där. Liten. Perfekt. Och alldeles på riktig.

Första natten får vi spendera ihop med ett annat nyförlöst par. Beläggningen är hög på förlossningen och på väg till toaletten får vi kliva över den nyblivna pappan som, liksom Olle, fått sovplats i en saccosäck. Jag kan inte sova på hela natten. Ligger bara och tittar på Elvira. Rädd att hon ska försvinna om jag tar blicken ifrån henne. Även nästkommande nätter har vi bevakningsjour och byts av.

Vi befinner oss i ett parallellt universum. Bara turen genom sjukhuskorridorerna känns som att zickzacka sig fram bland krokodiler och giftormar.

När vi tre dagar senare lämnar patienthotellet är det vingligt mentalt. Hur vågar de släppa hem oss, bara sådär? Är det verkligen tillåtet?

Sånt fokus har legat på förlossningen, på själva utdrivningen. Ingen har lyckats förbereda mig på osäkerheten, ansvarstyngden, mammaskulden, ofriheten. Men inte heller på den kärlek som växer fram för detta nya liv i våra händer.

Men de första veckorna lever jag i ett töcken, bedövad av all smärta kring farmor, hennes död. Och farfars ensamhet. Förlossningen har ändå fått mig att känna mig levande. Den är ogreppbar, som en dimmig dröm, men ändå så självklar. Som om den varit det tillfälle där jag en enda gång i livet varit modig nog att sluta analysera, bara varit precis i stunden. Som om den varit andetaget ovanför vattenytan i den dånande bedövning jag befinner mig i. Jag vill göra det igen.

Efterföljande sommar köper vi ett hus. Jag bär nästan ingenting, undviker starka rengöringsmedel. Och samma dag som vi flyttar in på senhösten berättar vi för våra föräldrar att vi väntar barn igen.

Lena Eira Elvira kom ut ur mor sin kl 14.29 9 december 2009.