3 juli 2011

Inte så spännande läsning, men för rättvisans skull – här är förlossningsberättelse för barn nummer två.

Elvira kom två veckor tidigare än beräknat.
Den här gången. Är vi beredda.

När vi är i Örebro på bröllop drygt tre veckor innan beräknat datum har vi BB-väskan med oss. Olle vill inte riskera ett nytt Jönköping och tar ledigt i princip hela juni.

Och där går vi i sommaren. Dag ut. Och dag in. Väntar. Och väntar.
Vi åker på små dagsutflykter. Och tiden går.

Beräknat datum kommer. En dag till. Fem dagar till.
Och precis som alla säger känns det nästan mindre hoppfullt, längre från förlossningen nu, än för fyra veckor sen. Det kommer nog inte något barn, tänker jag, fastän magen är enorm och skinnet spänner.

Jag är mest orolig för var vi ska göra av Elvira när det är dags att åka in. Vi har ringt runt till familj och vänner. Men eftersom det är mitt i sommaren är många på semester. Vi har gjort ett utförligt schema så att vi vet vilka runt oss som är tillgängliga olika dagar. Även grannen erbjuder sig att hjälpa till.

Vi åker på sommarcafé i Segerstad. Äter våfflor och tittar på hönor.  Åker in till stan och käkar på restaurang. Vi promenerar trottoarerna tillbaks till bilen och möter en stackars kamel som släpats in i den märkliga stadsmiljön för att göra reklam för en nattklubb. Jag ser med förakt på de clowner som släpar runt kamelen och önskar att han ska bita dem hårt.

Brorsan ringer. -Inget barn än?
Nej, inte idag heller, berättar jag.
Jag. Har. Inga. Känningar. Alls.

Klockan närmar sig åtta. Vi åker hem.
Lägger Elvira. Tar ett glas juice i den ljumma kvällsluften på altanen.
Kryper ner under täcket och kollar på en värdelös film.

Så känner jag en snabb ilning i ryggen.

-Nu kanske det var något, säger jag, fast jag själv inte ens vågar tro på det.

Men efter bara någon minut kommer värken igen.

Och så är förloppet igång. Från ingenstans. Klockan är kanske elva.
Jag ber Olle ringa pappa och förvarna om att det kan vara på gång. Olle tvekar. – Ska vi verkligen stressa upp honom? Han tror inte riktigt på att det kan vara dags.

Vi ringer också förlossningsavdelningen, som påpekar att förloppet kan avstanna och att vi ska stanna hemma så länge som möjligt.

Olle har närvaro nog att få i oss var sin macka. Jag spyr upp min. Vi klockar värkarna. De kommer tätt.

Jag duschar.

Olle går bakom mig, håller om magen. Vi vaggar fram och sjunger ledmotivet till  ”George of the jungle” (Efteråt förstår jag att grannen vaknat och sett oss – ja, mig naken, gunga runt i huset.)

Kvart i tre på natten ringer vi upp pappa och säger att det är dags. Han är hos oss på femton minuter.

När vi åker in till sjukhuset möter vi flera kroggäster på väg hem genom sommarnatten, vissa hand i hand. Det känns både fint och surrealistiskt att vi själva varit där så nyss och nu befinner oss i en bil på väg att föda vårt andra barn.

Och halv fyra blir vi inskrivna på BB.

Den här gången kan jag gå in själv. Men jag måste stanna upp och parera värkarna på vägen.

-Får vi stanna? frågar jag.

När barnmorskan svarar ja, vet min tacksamhet inga gränser. Jag vill få hela sjukhuset att unisont göra vågen till denna ömsinta människas ära.

De gräver och jag är sju centimeter öppen.

-Får jag lustgas? undrar jag oroligt.
Det får jag.
Vågen igen. Fanfar, pompom och konfetti i luften.

Det är som ett kärt återseende med en gammal vän. Jag drar djupa tag. Och eftersom jag nu känner till hur det funkar står jag som en gammal pundare vid kranen och ropar ”Mer! Starkare! Mer!”

När de lämnar oss kastar min kropp in en enorm krystvärk och – varning för obehagliga bilder – men då går vattnet! Det känns som en champagnekork poppar. Som om jag tapetserar både väggar och golv i förlossningssalen med blod och slem. Så är det inte. Men barnmorskorna får bråttom att duka upp. Krystvärkarna är igång. Jag chockas över hur starka de är. De ber mig hålla emot och jag förstår inte hur det ska vara möjligt.

Men strax blir det längre mellan krystvärkarna och de avtar helt.

Jag känner hur barnet sitter fast med huvudet mellan mina ben. Och inga värkar kommer.- Nu MÅSTE barnet ut! säger barnmorskorna med allvar i rösten. Jag trycker allt jag kan och så är barnet ute. Klockan är halv sex.

-Jag är KLAR! är det första jag utbrister den här gången. Så inihelvete lättad.

Nu är det Olle som frågar om barnets kön.

-Det är en pojke, säger jag. Jag såg det.
Och skäms – även nu i efterhand – över att jag faktiskt låter uppenbart besviken. Trots att jag inte medvetet önskat mig barn av någon särskild sort.

Arvid kommer upp på mitt bröst och suger direkt.

Olle klipper navelsträngen och en välvillig barnmorska tar kort. När vi tittar igenom bilderna efteråt ser vi att hon entusiastiskt också tagit kort på moderkakan. (Något som jag skulle vilja skicka ut  med en photoshoppad tomteluva som julkort nån gång.)

Sen händer något konstigt med mig.
Euforin liksom uteblir.
Jag känner inget.

Barnmorskorna syr lite. Det går bra. Men när de ska klämma på min livmoder utanpå magen blir det nog. Jag känner mig våldtagen och börjar gråta. Vill att de ska lämna mig ifred.

Arvid suger och suger. Outtröttligt. I typ tre timmar. Innan jag får duscha.

Den här gången är det lugnt på BB och vi blir behandlade som kung och drottning. Får ligga kvar på salen och vila. De rullar in en säng till Olle också.

På eftermiddagen blir det läkarkontroll och vi längtar hem.
Det är den tredje juli och farfar fyller åttio år. Elvira är med sin morfar på festen och när hon kommer hem, utslagen av trötthet, sitter vi i soffan med hennes lillebror. Hon pekar trött och somnar sedan i sin säng. På morgonen kommer hon in till oss för att titta på ”dockan”. Allt känns så otroligt odramatiskt.

Kärleken växer sakta och starkt fram för den nya lilla människa som vi ger namnet Arvid. Jag har inte kunnat önska mig en smidigare förlossning, men det blir en tuff höst.

Först ett år senare förstår jag att jag drabbats av någon form av lättare depression.
Först ett år senare tar jag hjälp.

Jag har haft löjligt lätta förlossningar. Enligt förlossningsjournalerna har krystvärkarna pågått i 29 respektive 7 minuter. I båda fallen har de dock avtagit och jag har varit tvungen att pressa på utan värkar (vilket iofs varit skönt, då jag med barn nr 2 blev förbluffad över hur starka just krystvärkarna var. Jag beundrar verkligen de som genomlever timmar av värkar.). Det här berättar inget mer än min egen upplevelse av en förlossning. Och jag tänker att jag ofta mött de otäcka historierna. Det KAN bli hur som helst. Men kom ihåg att det också kan bli hur bra som helst. Det är viktigt att våga hoppas kring sin kommande förlossning tror jag.

Jag vill föda igen.
Inte nu. Inte snart.
Men om jag får välja, vill jag uppleva det igen.

806 996Sven Ivar Arvid föddes kl 05.27 den 3 juli 2011. Och det är först när jag kollar igenom de här gamla bilderna som jag förstår hur liten Elvira faktiskt var när han kom.1025

Utan att bli en tipsare är jag också oändligt tacksam till Lycka Lindström som höll i vår profylax. Jag var inte särskilt stressad inför förlossningen, men efter att ha suttit i en stor sal med massor av andra blivande föräldrar och gemensamt fantiserat över en massa post it-lappar med orosmoment och saker som kan gå snett, samt stressat gått över allsköns olika smärtlindringar  (sterila kvaddlar  – bara ordet låter som startkablar) och sett en läskig film om folk som födde, BLEV jag rädd. Då var det fint att få gå en förklarande, förberedande och peppande profylaxkurs.

Annonser

En tanke på “3 juli 2011

  1. Gick också profylax för samma företag som du/ni – dock med annan ledare. Så himla nöjd! Jag klarade mig utan smärtlindring (dock inget jag hade som mål) och kunde slappan av och fokusera hyfsat bra. Jag skäms på något sätt när folk efteråt frågade hur det var och om det gjorde ont osv, jag tyckte liksom inte att smärtan var så farlig. Men hej, alla är vi olika. Känns lite ledsamt på något vis, jag känner att jag måste ”tona ner” min berättelse eftersom det KAN göra ont och saker KAN gå snett. Men bra historier kan väl också få plats? Det förminskar ju inte andra historierna på något sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s