De vita nyansernas våld

Jessica gav mig en lista på uppslag att skriva om.  (Tack snälla, jag var nästan på väg att betala pappa för att lämna något i kommentarsfältet.) Jag börjar med ämnet renovering…

Jag älskar hösten. Inte kylan. Inte påpälsandet. Men känslan av nystart. Känslan av att det är nu det händer, ett ny-år mer värt än nyår.

Framförallt älskar jag hösten, för att en helt ny värld uppenbarar sig i mörkret. Husfönstren tänds upp likt öppna gluggar rakt in i människors vardag och berättelser och jag kan dold av mörkret stirra ostört rakt in i handlingen. Jag vet att vissa i min närhet tyckt det varit pinsamt att vara ute och promenera med mig om vinterhalvåret, för att jag stirrat så skamlöst och odiskret mot fönster vi passerat. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag ser någon sitta vid köksfönstret, en annan träna framför TV’n. JA, jag är en stalker – men jag tycker ju att det är så jävla spännande.

När jag var liten pratades det ibland om fönstertittare. Då handlade det om människor som smög sig inpå, nära husen och kikade på vad som försiggick innanför rutan. Är jag en fönstertittare? När börjar ens blickar räknas som brottsliga? Är jag befriad från misstanke om jag bara håller mig ute på gatan, på tillräckligt många replängders avstånd?

Jag kan ha fel, men det känns som om man inte hör om fönstertittarna i samma utsträckning nu för tiden. Tänk om detta klientel bara var otroligt inredningsintresserade och numer får sitt lystmäte tillfredsställt genom allsköns magasin, TV-program och hemsidor som finns i ämnet. För NEJ – jag är inte ENBART intresserad av de där mänskliga historierna – verkliga eller ihopfantiserade – som äger rum där bakom rutorna, det vore att få mig att framstå i bättre dager än vad som är sant. Jag är MINST lika intresserad av gardiner, färgval och konst på väggarna. Jag är helt enkelt, om sanningen ska fram, nästan osmakligt intresserad av hur människor har det hemma. Och samtidigt så bryr jag mig ju inte. För när jag väl kommer in någonstans är jag ju mer intresserad av människorna i hemmet jag besöker. Och möjligtvis känslan, värmen och energin, mer än färgnyanser och möblemang. Men jag är ändå smått besatt av bilder av rena, vackra hem. Som om de säger mig något. Utlovar något.

Jag är inget undantag. När vi köpte vårt hus tog vi stora lån till själva huset och lade en ganska stor del av våra sparpengar på att förändra och förnya. Furutaken vitmålades och strukturtapeterna slätades ut. Vi har ju inga avancerade önskemål, tänkte vi. Vi är ganska safe av oss och bestämde oss för att köra vitt all over. Men när vi skulle köpa färg insåg vi att det inte finns några enkla val i renoveringssörjan. -Vilken vit vill ni ha? frågade försäljaren och vecklade ut en färgkarta med hundratals vita nyanser. What the fuck?! Efter googlande visade det sedan att ”äggskal” kan vara helt olika beroende på färgtillverkare och recept. Efter noggrant sökande i diverse forum på nätet valde vi till sist (majoritetens val är ju alltid en trygg väg att följa) en kulör vid namn Nordsjövit.

Trots att vi hyrde in personer som var far way duktiga än oss på att måla och lägga golv, var renoveringen en kraftansträngning utan like. Jag har gråtit över klinker som visat sig bli en annan sort än jag beställt. Jag har haft hög puls på grund av kvisthål i parketten. Jag har upprört synat skarvar som inte blivit så osynliga som jag sett framför mig. Otroligt osmakligt, när jag tänker på det. När det gäller hemmet är jag ständigt på väg, ständigt planerande. För även om renoverandet och känslan av det nya skapar tillfredsställelse är längtan efter nya orgasmer enorm. Ingenting blir någonsin helt klart.

Och när jag tänker på mig själv såhär så är det ju förbannat sorgligt. Inte var det en ny bänkskiva jag drömde om när jag var sjutton år och ville förändra världen.

När jag och mamma rensade bland mormors skåp och garderober, satte vi nästan oss själva i personlig, mental konkurs över all förspilld kvinnokraft som låg där mellan hyllorna i form av dukar och diverse tygbitar manglade och broderade med initialer. Jag kände sorg och uppgivenhet. Men jag vet inte om vi blivit så mycket bättre. Jag tänker att vi ofta – och jag är inte bättre – upprörs av orättvisor. Vi enar oss på Facebook, klickar och delar, men sen stänger vi ner skiten och lägger all vår verkliga energi på hemmet, denna borg som blivit någon slags symbol. Vi skapar öar – små vita himlar och kokonger – där vi istället gömmer oss och våra familjemedlemmar från just samma orättvisor och hemskheter. Där vi lägger enormt mycket energi, kraft och pengar på något som vad-gör-det-om-hundra-år. Och dessutom ser vi hemmen som någon förlängning av oss själva, som ska säga något viktigt om de vi vill vara. Hemmen ska vara synonyma med oss och hur vi brandar oss själva.

Det är lätt att titta bakåt i tiden, sucka och tycka att människor suttit fast och varit sorgliga. Fast egentligen har inget riktigt hänt. Vi är lika fast. Fast nu i att slänga ut kök, byta ut, skaffa nytt eller annat, ordna i vår egen materiella tillvaro – skaffa oss bekvämlighet och social status. När vi egentligen kunde engagera oss, förändra världen på riktigt.

Men det är klart – vi är ofarliga så länge vi renoverar, så länge vi inte engagerar oss i folkrörelser, föreningar eller annat. För det har vi inte tid med. Det är mycket vi inte har tid med. För att vi renoverar. Kan vi inte förändra världen, kan vi alltid byta köksluckor. Någon vinner på att binda upp vår kraft i valet av de där köksluckorna. Eller de vita nyansernas våld.

Jag svider här i bloggen. Sen stänger jag ner datorn. Sätter mig på toa. Känner längs handen på den grårosa plastmattan som täcker väggen. Tar fram min Iphone och porrsurfar in på Styleroom. Fokuserar längtan. Drömmer mig bort till den där lyckan. Och kör huvudet rätt in i kaklet.

Fågeln är lika mycket instängd, om än i en gyllene bur.

Annonser

En tanke på “De vita nyansernas våld

  1. Ping: Här och nu | När du inte orkar ringa en vän

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s