Föräldraklubben och föräldraklistret

Mina barn har nyligen börjat leka med andra barn. And I like it. Det är kul att lära känna människor! Och jag gillade faktiskt flera av de jag hamnade i samma föräldragrupp som, trots att jag innan jag gick dit var mycket skeptisk till grejen. Så om någon av er läser här – jag gillar er, det här har inte med någon runt mig att göra. Mer ett fenomen jag tänker på – i synnerhet kring frågan om normer och möjligheten, eller viljan, att ha barn eller inte.

Jag tänker ibland på den där kändisklubben som man hör om. Hur kändisar börjar hälsa på varann och umgås, trots att de tidigare inte känner varann, ens pratat. En tyst överenskommelse just för att de båda två figurerar i Se och Hör eller svänger sina armar i liknande lekprogram i TV. Och precis en sån här klubb finns ju – fast med föräldrar. Plötsligt ler man mot varann över barnvagnarna i snabbköpet eller vänder sig om och visar överdrivet, märkbar förståelse och sympati med någon som släpar runt ett hungrigt barn i affären. Samtalar i lekparken. Jag säger inte att det är fel, jag tänker bara ibland på hur det exkluderar andra. Hur det kan exkludera andra att ständigt prata om förskolehämtningar på fikat. Faktiskt. Hur det kan påverka andra när vi smetar ut våra barn och lustigheter de sagt på sociala medier.

”Nu blir du väl suuugen?”
Så sa ingen när jag klappade en hund eller såg Stefan Holm hoppa höjdhopp. Men så fort det handlar om att närma sig en barnvagn, liten människa eller en havande kvinna, så ekar den där jävla meningen från så många tänkbara håll.

Och med mina graviditetslängtande kämpande medmänniskor i åtanke eller för dem som inte har möjlighet att varken välja eller inte, vill jag bara svara folk som påpekar minsta tecken till putmage.
-Nej, jag har ingen livmoder.

”Ska man skaffa barn eller ska man inte skaffa barn” överhörde (tjusigare ord för att tjuvlyssna) jag en diskussion om normer och instinkter häromdagen. Autopiloten i mig slog först på det röda ljuset. Jag blev provocerad. Ville försvara mitt val. ”Hörreduru! Du har inga barn, hör jag!” Men sen insåg jag att det där med val nog var lite fabricerat ändå. För att valmöjligheterna som presenterats för mig innan, faktiskt inte var så många egentligen, när allt kom till kritan. Och för att jag tänkte att om jag varit så säker på att det varit ett VAL i dess djupaste betydelse, så hade jag naturligtvis inte reagerat så starkt som jag gjorde. Som om jag var ifrågasatt. Jag reagerar ju inte så när jag hör någon diskutera om de ska skaffa katt eller inte, köpa hus eller inte eller läsa media och kommunikation på universitetet eller inte.

Och det blev ganska intressant när jag tänkte på det. Men. Eftersom jag också känner flera personer som inte kunnat ”skaffa barn”, fast de ”skulle”, hade jag ändå svårt att släppa formuleringen. För det handlar kanske först om att välja – VILL jag ha barn eller inte. VILL istället för SKA.

Och sen därefter kommer allt det andra. Som kanske inte är så enkelt.

(När Olle började bli sugen på barn innan mig och jag inte kunde svara självklart ja på frågan om jag ville ha barn, frågade han istället om alternativet. Om jag ville INTE ha barn. Och det kunde jag ju inte säga ja till. Det blev lurigt.)

Och så kom jag återigen att tänka på klistret. Det där klistret som jag hatar. Den tysta överenskommelsen. Ni vet det där som bara finns föräldrar emellan. Det där som gör att ingen som inte själv har barn ska kunna förstå. Att någon som inte själv varit med om en graviditet eller förlossning såklart inte har lika många poäng, lika stor rätt att uttala sig. Och ju fler barn – desto fler föräldrapoäng har du – och därmed VET du också lite mer än andra, med färre barn. Det obehagligaste jag vet är uttrycket ”Vänta du bara…”, som gärna uttalas med en översittares ”godhet”. Vänta du bara tills dina bröst också är urammade och hänger som två cockerspanielöron. Vänta du bara tills du inte heller fått sova på X antal nätter.

Vänta du bara…Så där. Sa. Jag. Med…

Vänta du bara – är ett motherfucking klister som jag tror syftar till att bevara föräldraklubbens varande och dölja det faktum att vi handlat mer på någon form av norm eller instinkt än gjort ett helt eget medvetet val. Eller plåstra om det svidande i att saker inte blev som vi tänkt oss, att vi tappade den tänkta kontrollen.

Det kanske allra mest läskiga för oss sammanbundna av föräldraklistret är när någon säger rakt ut att de inte VILL ha barn. Att de inte är intresserade. VÄLJER bort det. (Kanske till och med steriliserar sig.) Då börjar det blåsa i håret. Vi sätter upp bröstet framför oss, sätter vandringskäppen (visst har du en sån?) i backen och vrålar rakt in i stormen: ”You! Shall! Not! Pass! Vänta du bara!!!”

Jag ringde en in vän igår som nyligen fått sitt första barn. Och vi gick igenom alla de där frågorna som finns att ställa – förlossningen – hur gick den, amningen – hur gick den, sömnen – hur gick den osv. Allt gick förvånansvärt bra och min vän lät glad, pigg och lycklig. Vilket ju är skitbra! Men efteråt tänkte jag – vad fan, det lät ju som att jag någonstans gick igenom formuläret, lyfte på olika stenar, för att möjligtvis hitta något som skavde. Som om vi skulle kunnat förenas kring något besvärligt – vi som nu också enats i föräldraskapet. Som om jag – förstående – skulle kunna lägga huvudet på sned och säga ”Ja, guuud, jag veeet” och referera till hur det kan ha varit för mig. För att jag också är förälder. För att jag också skulle veta något som hennes barnlösa/barnfria vänner inte skulle kunna ge henne.

Nu är jag, förvisso, barnsligt förtjust i fuckyou-fingrar åt etablissemang och regler i de flesta former, men fan vad jag många gånger tycker att man ska se ljuset i ögonen hos de som är rena från bitterhet, ostämplade av trötthet. De som har kvar visioner och tro. För mycket av det kan säkert falna i verklighetens vitöga. När kampen inte orkar föras. När man lite skamfullt inser att man förminskat sin värld till den lilla bubbla där man befinner sig. Jag kan bara se till mig själv. Hur läggningsrutiner blir av helig vikt, hur valet av klinker i vår groventré skapar sömnlöshet, hur jag berättat om den ensamma shoppingturen till Ica Maxi en sen kväll när jag ska besvara frågan vad som hänt hos mig. Så självklart tänker man ibland ”Vänta du bara…”. Och det är ju självklart helt okej att tänka så, tyst. För allt BLIR så klart inte som man tänkt sig. När vardag och trötthet tar över kroppen. Men inget är så jävla osexigt som att stiga upp på tronen bara för att man valt att – och också haft möjligheten att kunna – göra barn. Som om man blir mer värd som människa. Fått VIP-biljett in i klubben. En klubb där man ibland hejar för att någon också har barnvagn, en klubb där man får poäng om man lyckas med rutiner och uppfostran och koketterar över sina mindre utbrott, en klubb där man pratar med andra och glädjs – nästan andas ut och slappnar av – när det visar sig att de också har barn – eller när det visar sig att folk just INTE har barn, för då känner man att man har ett jävla försprång.

Vi tapetserar våra Facebookväggar med barnen. Bilder, ögonblicksbeskrivningar och citat. För att vi älskar – ABSOLUT. Men också för att visa att vi duger. Tror jag. Och klistrar ihop oss med andra i samma situation. Jag säger inte att alla ska sluta – absolut inte – men det gräver i mig när jag tänker på de som hamnar utanför klubben.

Kanske inte främst de som valt bort det, utan de som inte valt det själva. Som ville. Som skulle. Men där livet blev någonting annat. Och nu står utanför. Inte duger. Inte kan ”Vänta du bara” men säkert ändå får höra det.

Arvid och Elvira – jag älskar er. Så djupt och trofast. Jag var dock Lina i över 30 år innan ni kom. Den personen finns såklart kvar. Naturligtvis förändras fokus över tid, men mycket tror jag också består. Och många gånger påminner jag mig själv om de riktningar, idéer och visioner jag hade innan barnen, för att de är – i alla fall borde vara – så jävla giltiga än. Många av dem. Vissa har växt bort, men vissa är värda att testa igen. Och för allas vår skull önskar jag också att jag kan hålla om er, älskade barn, men ändå lyfta blicken upp och långt bort från den nylagda klinkern i hallen.

Jag ÄLSKAR att gå på filmfestivaler för unga människor. Plötsligt bland de enklaste – men ofta ambitiösa – verken hittar jag renheten, gnistan, igenkänningen. Anledningen till att jag en gång började med just film. Det där som gärna tappas bort mellan måsten, finansiering och räkningar – den där jävla ”VERKLIGHETEN”. Och jag förstår hur de yngre tittar på mig och tänker ”Vad i helvete hände med dig? Hur kunde du bli så plikttrogen och TRÅKIG?!”
Och förhoppningsvis bara i tysthet, hötter jag med näven och väser ”Vänta du bara…” med min gubbgrinigaste eller överförmyndarvänligaste stämma. För jag vet ju att någonstans så har de rätt.

(Precis så här tänker jag att man ska ta vara på unga människors glöd och ambitioner när det kommer till t ex politik. För jag tror att fenomenet kan återses inom om fler områden än film och föräldraskap.)

Låt ingen jävel ta ner er.
May the force be with you!

Annonser

8 thoughts on “Föräldraklubben och föräldraklistret

  1. Ja, men visst är det så. Å andra sidan så har jag skänkt många tacksamma tankar åt de (företrädesvis) kvinnor som vänt sig om i kassakön på Ica och inte hotat med att anmäla mig till soc för att jag är urless på trötta griniga ungar och inte orkar hålla ihop men gör det när jag egentligen bara vill köpa semlor till kvällsmat och toppa med chips, dip och cola till efterrätt, men inte KAN göra det för att jag i ett kärleksrus och naivt doftande ögonblick kände att hey hey – kids är min grej 🙂 Jag älskar mina killar så oerhört, men de är sköna när de sover också. Då känner jag mig mest som fulländad som förälder. Då har det mätta magar, nöjda mysavrundningar med favoritböcker, sköna sängar, härliga pyjamaser och liksom ser fridfulla ut. Då inbillar jag mig att de kanske slipper gå i terapi som vuxna, om jag bara kan skydda dem och stötta dem i att växa upp till trygga vuxna också.

    Det innebär inte att jag ångrar något. Det innebär inte att jag tycker mig vara förmer. Det innebär bara att jag blir provocerad när nån tror sig veta hur det är att vara ditten eller datten. Jag eller du kan aldrig veta hur det är att vara nån annan, hur det är att känna just din eller min sorg, eller din eller min glädje över en prestation på jobbet, ändå försöker vi dela med varandra på olika sätt. Det handlar som småbarnsålderns hemliga klubbar, tonårens sökande efter identitet och vuxenlivets pinsamma nollning på universitetet som att börja jobba som vuxen. Klart att vi försöker med samma sak i föräldraskapet likaså.

    Gissa om jag varit tacksam över att jag har flera vänner som är fantastiska, men som också ibland har tunn hud, och liksom inte orkaaaar vara småbarnshemma en enda satans dag till under föräldraledigheten. Jag är INTE gjord för föräldraledighet, men såhär efteråt när jag är i gång och jobbar är det dagens höjdpunkt när jag hämtar på dagis.

    Och när man inte är förälder kan man inte riktigt föreställa sig hur det är. När man är kvinna kan man inte riktigt föreställa sig hur det är att vara man.

    En viktigt sak jag kommit underfund med först efter att ha träffat den stora kärleken och fått mitt första barn (och sen det andra) är att man inte skaffar barn. Det är där vi borde lägga fokus. Det är ingen rättighet att ha barn. Men det är barns rättighet att ha en trygg uppväxt.

    • Jag förstår vad du menar. Du är klok, som alltid, fina Jessica!

      Jag tänker ändå att det är så lätt att snåra in sig för att man är så inne i det man håller på med at the moment. Och vi lever i en tid där projekttänket och identitet/identifikation är så stark. Och det påverkar hur vi ser på oss själva som föräldrar tror jag.

      Jag håller verkligen med dig om att man inte kan veta någonting alls egentligen om hur det är att vara någon annan.

      Jag hittar också mycket tröst i andra som upplever samma sak (typ ”gött – jag är inte galen!” Och det finner ju vi i varann, eller hur?), men jag finner också så mycket renhet i folk som ännu inte fått barn. Eller iaf vågat höja blicken. För det är så lätt att vara kortsiktig i sitt föräldraskap. Det är metoder hit och dit, livsstilsmagasin om föräldraskapet, som om vår primära uppgift skulle vara att modellera fram fölk, snarare än att få dem trygga. (Blev sjukt provocerad när mamma skrockade ”det är ju för att du är uppfostrad så” häromdagen. Som om hon liksom tog åt sig äran för den jag var, på nåt sätt. Som om hon ensamt kreerat mig bortkopplad från andra influenser. ) Barnen är ju alls våra på nåt sätt. Sina egna och allas. Även om vi bär ett tungt – och lustfyllt – huvudansvar. Jag skulle tro att det allra viktigaste vi gör är att mest bara VARA bra medmänniskor i vårt föräldraskap, lyssna och ta barnen med i livet. Inte alltid ta vägen ”livet med barnen”, om du förstår. (Känns som jag svamlar, hoppas du fattar.) Och som du säger – skapa trygghet.
      Sen tänker jag – klart man ska dela! Men ibland kan vi välja våra tillfällen lite. Med tanke på de som inte har barn handlar det om respekt. Jag skulle tycka det var så inihelvete tråkigt om jag satt med fem personer varav fyra pratade vindsurfing varje fikarast. Och om de dessutom berättade om alla fördelar, försökte få mig att prova trots att jag hatar vatten eller inte har några ben…
      (vilken groteskt dålig liknelse, kände jag. Hahaha.)

      Och visst kan det vara svårt att förstå hur det är att vara man om man är kvinna, men jag tänker att det finns många sätt att vara man och kvinna och att det bara är två kategorier – precis som kategorierna att vara förälder/inte ha barn. Det finns många olika varianter inom varje kategori, så jag kan ju ändå hitta fler likar över kategorigränserna som inom, om du hänger med i mitt dravvel. Många kloka människor har kloka åsikter trots att de inte fött barn, å många visar dumhet även om de är föräldrar. 🙂 tack för klok kommentar å fin diskussion! Du är en grym förälder (grym som i mycket bra)- även när de är vakna – och en fantastisk vän

      • Jag hänger med i ditt kloka resonemang och tycker likadant. Dessutom kan jag ju dessutom identifiera mig med de som inte vill ha barn, eftersom jag inte ville det själv (och jag brukar inte lägga till ”vänta du bara” eller ”det kommer med tiden”). Jag har också lärt mig att alla som vill bli föräldrar har det olika kämpigt att komma dit och jag tror i ljuset av idag – att det att jag blivit förälder är det som påverkat mitt liv allra mest. Men, som du så klokt skriver, det är ju också att ha snårat in sig i det där man är idag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s