Skuldsanering / o-oskuld

Jag var sjutton år när jag förlorade min oskuld.

Oskuld och oskuld – så jävla oskyldig var jag ju faktiskt inte innan heller.

Och vem jag efter detta försatte mig i skuld till vet jag faktiskt inte.

 

Här blev jag av med min oskuld.

Märkliga ord.
Jag vet inte om jag var särskilt oskyldig innan, men här blev jag alltså försatt i skuld.
Vem kommer att kräva in denna skuld?
Kommunen där det inträffade?
Staten?
Till vem ska jag betala tillbaka?

Killen jag såg till att smutsa ned med min blodiga oskuld var tre år yngre. (Aj då, där har ni min skuld!)
Jag råkade vara kär i honom dessutom. Men jag tror inte det var just därför jag låg med honom.
Ligga hade jag nog gjort tidigare om jag bara fått chansen. Men nu erbjöds den inte innan detta tillfälle.

Jag gjorde allt som stod på den där listan över vad sexualkunskapen och tidningsartiklarna i både MItt livs novell och Veckorevyn (eller vad fan det nu var) lärt mig att helst inte göra.

  1. Jag tog slampigt nog initiativet till händelsen.

  2. Det hände i en trädgård bakom Storgatan i Kil (Jodå, det står faktiskt i skrifter från RFSU – och diverse turistbroschyrer – att denna exakta plats inte är att rekommendera. Nu har de dock jämnat huset som stod där vid marken. Om det hade med vår besudling av platsen vet jag inte.)

  3. Jag hade druckit.

Men vet ni? Det gick bra i alla fall. Bra och bra – ja det är kanske inte så att någon av oss har det på sin lista över högpresterande stunder i livet, men det är i alla fall ett minne. Om än ett något suddigt sådant. (Tack, tack J!)

Och jag vet inte om man behöver lägga så mycket krut vid just den där första gången. Det är ju inte direkt så att den – förhoppningsvis, om den inte blir väldigt traumatisk (såklart!) – blir signifikativ för alla efterkommande sexuella upplevelser man har i livet. Eller säger någonting om vem man är eller blir.

Många av mina kompisar hade föräldrar som – naturligtvis av omtanke – förbjöd sina barn att sova över hos sina pojkvänner. För – just det – det var flickorna som skulle skyddas. Och som jag minns det – mest i flickhemmen som diskussionen ens kom upp. En kompis berättade storögt om hur en scen utspelats i deras hem, där hennes fem år äldre syrra skrikit ”Tror ni inte vi kan knulla även om vi inte sover hos varann eller? VI HAR REDAN KNULLAT!!!” Vi tyckte det var otroligt fascinerande och förstod plötsligt att – just det – det kryllade ju såklart av tillfällen och platser där man kunde idka samlag. Skogskojor, fester, höjdhoppsmattor och you name it. Dessutom var ju inte mörkrets skydd och föräldrarnas sömn någon absolut förutsättning för själva parandet.

Mina slampiga föräldrar hade, som jag minns det, väldigt få förbud överhuvudtaget. Vi hade badrumsskåpet fullt av kondomer (och nej – bevisligen användes dessa inte och de flesta kondompaket hade kommit som skämtsamma (?) vinkar från mammas och pappas kompisar). Sen ska jag inte slå dem för bröstet på något vis heller – i ärlighetens namn hade ju inte ens frågan om att sova över kommit upp heller. Jag hade liksom inte haft några killar att testa möjligheten med. Men jag kan aldrig tänka mig att de hade haft några förbud mot det.

Och jag förstår att jag på intet sätt är talande för all världens ungdomar – det är ju få personer som är det – men jag tycker i alla fall att det under min uppväxt på många håll lades så grymt stor vikt vid den där första, enda första gången. Vad man skulle och inte skulle göra. Rätt och fel.

Det är inte så viktigt.

Det är EN gång.

Visst – jag minns den för att den är min första. Så som jag minns min första fylla, min första pojkvän och min första mens. Men – lik förbannat och som sagt – den första gången behöver inte vara signifikant för resterande gånger. Det är få gånger jag analyserar och tänker på den där första gången. Jag har haft fler gånger på mig. Och andra som vägt tyngre. (Förlåt mig J!)

En kompis skämtade, när frågan kom upp häromdagen, om att den SISTA gången nog är viktigare. Och när jag tänker på det har hon fanimej rätt. Om en enda gång ska vara viktig, så är det nog i så fall den där sista gången man ligger med nån.

Som jag minns det, var det iallafall ett jävla moraliserande. Någon skulle TA min oskuld. (Som om någon liksom skulle råna mig och bära med sig min mödomshinna i plånkan livet igenom. Eller torka den och sätta in den i nån typ av scrapbookalbum.) Och med det där tagandeperspektivet blev det nog väldigt viktigt vem och hur. Eller så skulle jag GE min oskuld. Och med det där givandeperspektivet blev det också väldigt viktigt vem och hur.

Ett före och ett efter. För det fanns en sån tydlig gräns.

Jag önskar att vi kunde sluta använda det där ordet. (Och det gör man säkert inte i dagens sexualundervisning heller skulle jag tro. Times change.)

Oväsen. Oljud. Ofärdig.

Ingen vill vara o.
Och ingen vill vara skyldig.

 

Hälsningar från
en okonfirmerad O-oskuld.

(”Sedärja, då har en fått ligga åxå. Trrrrevligt.”)

(Som naturligtvis också förstår – måste jag påpeka – att en dålig upplevelse, med våld eller tvång, såklart påverkar livet oavsett vem som blir utsatt för det. Men du undviker inte detta genom att stå fast vid nåt moraliserande kring sex, tänker jag, eller om du hävdar någon slags renhet kring den där oskulden.)

Annonser

4 thoughts on “Skuldsanering / o-oskuld

  1. Det bästa med det här är ju dessutom att även jag legat med denna J. Dock inte i en trädgård utan på Dallidenskolans tak. Det var efter detta vi kunde lägga till epitetet ”kuksystrar” till vår relation. Ville bara påminna om de vidriga i det ;D.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s