Snopp-Lars och bråkpåsen vs skålar med frukt

Efter min bekräftelsebehovsstinkande efterlysning till textuppslag bad Lellasöster mig berätta om mina och Ellinors vilda tonårsupptåg, om bråkpåsen mm. Denna utmaning har jag nu antagit. Så tack darling Amanda – this is all for you, din lilla räka!

Min åldernoja började redan när jag skulle börja mellanstadiet – jag har således en lång, gedigen vana av att klänga fast vid det förgångna och vägra förändringar. Det var uppriktig SORG när jag förstod att jag en dag snart inte skulle kunna (eller ännu värre – ens gilla) att klättra i träd längre. Det ledde till djupa ångestkänslor och att jag melankoliskt ville klättra upp i varenda jävla träd jag såg, gömma mig i trädkronorna, kika ner på alla andra genom lövverket – och aldrig mer komma ner. Därefter har min längtan efter att grabba tag i och försöka stoppa tidens frammarsch yttrat sig på många sätt. Nu senast när jag festade med min bror och hans kompisar – fastnade jag i en stark längtan efter att få vara en tjugofemårig kille. Dricka starköl, hänga i gäng och bara vara ansvarslös.

När jag ska sluta klamra vet jag inte. Antagligen kommer jag ligga såhär och tråna mig fast i det förgångna – och ondgöra mig över ålderskopplade förväntningar från samhället – även på min dödsbädd.

Därför gick stor del av min uppväxt åt till att fortsätta hålla fast vid det som kännetecknade barndomen. Som tur var träffade jag Ellinor som kände likadant. Eller i alla fall hade ett stort barnasinne kvar.

Jag och Ellinor var barn länge. Allt i livet gick ut på att ha kul. Och i efterhand tänker jag att det var bra och smart. Ett livsval som jag vill bära med mig. Våga hålla fast vid.

Under hela högstadiet manifesterade vi tydligt och outtröttligt våra barnsliga sidor. När många andra hade märkeskläder sprang Ellinor runt i en batikfärgad pyjamaströja, som hade varit i rätt storlek sisådär tio år tidigare. Vi hade egendesignade T-shirtar med barnsigt målade dinosaurier och Pippi Långstrump-tofsar. När vi gick i nian adopterade vi ”gullesjuor” som vi hade som maskotar/alibi för att få fortsätta hänga med sjundeklassare utan krav på någon grad av mognad som vi inte ville leva upp till. Och – vi hade Snopp-Lars. Snopp-Lars var någon typ av actionfigur eller Kendocka som vi klätt i rosaglittrig Barbieklänning, rosablå keps och en handväska i guld. Snopp-Lars blev vår maskot som hängde med oss överallt. Snopp-Lars umgicks med spyende tonåringar på villafester, kastades runt bland discodansande kids på Kils Folkets Hus och satt på bänklocket på mattelektionen. Hade man utrustat honom med inspelningsutrustning hade vi haft en unik dokumentation av tonåringens liv.

Hela livet VAR ett disco. Jag och Ellinor ville nog aldrig bli vuxna. Vi lekte oss fram genom högstadiet så gott vi kunde (en överlevnadsstrategi som jag sedan tog med mig både till gymnasiet och arbetsplatser). Tonårshysteriska, intensiva dagar. Där varje dag pendlade mellan djupaste förtvivlan och smittande lyckorus och där varje dag innehöll gripande historier med dramatiska inslag.

Som tonåring finns en jävla massa hot, det minns jag.
Det gällde att vakta sig.
Ett av hoten för oss var kickersbrudar. Något som enligt oss, på riktigt, var förenat med livsfara. Kickersbrudar var onda, adrenalinstinna Karlstadtjejer med fotbollsskor. Det var av yttersta vikt att hålla sig väl med dem.
Jag och Ellinor, som var ofarliga som två små terrier, fann dock ett lekfullt sätt att skydda oss från kickersbrudarna. Vi tog helt enkelt fram en treliters fryspåse som vi fyllde med diverse ting som vi skulle kunna skydda oss med in case of danger. Det var inte direkt några kaststjärnor, knogjärn eller liknande. Bråkpåsen innehöll istället klädnypor, tandpetare och andra grejer som på något märkligt sätt skulle kunna vara till hjälp om vi utsattes för fara.

Bråkpåsen användes nog aldrig i riktigt skarpt läge. Jag minns dock att mamma betalade musikalbiljetter till mig och Ellinor för att hon ville ge oss en kulturell upplevelse. Och att många av de uppklädda teatergästerna gick hem med ett antal klädnypor fastsatta i kragarna eller andra ställen på sina kläder den kvällen.

Jag är så otroligt tacksam över att jag fått vara barn så länge. Att jag funnit vänner med samma behov. För jag är barn dagligen även som trettiofyraåring. Hoten ser annorlunda ut – en bråkpåse kan, inte ens symboliskt, hjälpa mig mot de rädslor jag har idag.

Att bli vuxen var i så många år min allra största skräck. Att bli tvuxen betydde att trubbas av, sluta känna på riktigt, sluta vara nyfiken, sluta förstå. Och att anpassa sig efter regler. Skålar med frukt – i prydnadssyfte – samt parmiddagar var länge det totala beviset på en fruktad vuxendom och den slutgiltiga spiken i kistan. Och kanske är det ongen i mig, som ser hur nära just det stupet jag nu är, vars hjärta bultar så hårt ini mig att jag fortfarande inte kan släppa all den där tonårstrotsen. Allt blir så mycket roligare om man gör det mer till lek. Och jag vill ha roligt jämt.

Jag heter Lars. Och jag är en 25-årig, ansvarslös kille med glitterklänning och guldväska. Livet kan inte bli bättre.
Fuck alla jävla frukstskålar!

Annonser

2 tankar om “Snopp-Lars och bråkpåsen vs skålar med frukt

  1. Min underbara tonårskömpis, inne i oss kommer de där töserna alltid finnas kvar, haha underbart! Jag bara älskar din blogg honey, den bjuder alltid på både skratt och eftertänksamhet, precis som livet! love love

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s