Diskrensning

Jag har börjat vittra sönder mina minnen.

Mitt minne har varit ganska osamarbetsvilligt de senaste åren. Om någon på måndagen frågar vad jag gjort under helgen kan jag sitta helt blank, måste verkligen genomsöka varenda jävla skrymsle av huvudet för att minnas. Försätta mig i någon form av känsla där jag kan koppla in mig, grabba tag i någon boj, som kan leda mig längs repet av minneskedjan. Däremot kan jag med lätthet beskriva vilken tröja jag hade på mig när jag var på fest hemma hos Mattias Hammenlind 1993. Jag minns lappar jag skrivit till Ellinor på högstadiet. Kan känna lukten av husvagnen vi bodde i när vi som sextonåringar spenderade en helg ensamma i Årjäng. Det här är ju en ganska onödig lagringsfunktion – och något av ett handikapp.

Kanske beror det på att jag under större delen av mitt liv älskat att vältra mig i min minnesbank. Hållit fast vid de där jävla minnena som om de vore en viktig del av mig själv och någon slags påminnelse om vem jag är. Känner jag mig vilsen i livet kan jag alltid lyssna på någon låt från min uppväxt, gärna från mina tonår och försätta mig i något slags frivilligt ångesthål, där det  suger lagom i magen och ögonen svämmar över.

Och nej, det här är inget jag är stolt över. Jag vet inte heller varför jag gör det – återvänder till det där som jag på något  oförklarligt vis anser vara det renaste av mig själv, kärnan.

Att åka in i Kil har varit som att åka in i en minnenas boning – en slags glasbubbla som man skakar på – och så börjar det att snöa inuti den. Känslorna av tacksamhet, barndomsrädslor och annat har sköljt över mig och jag har letat efter minnen av mig själv i varenda gathörn. Åkt förbi mig själv lekandes som sexåring, liggandes i vitsippsoceaner och förknippat det med den högsta graden av frihetskänsla, sett ölburkar som vi gömt i diken och hört ljudet av tutan på Ellinors lilla rödvita moped, där jag satt med vinden i håret på pakethållare och skakade fram på gångvägen ner till Fryken.

Det sämsta – och bästa – jag gjort för min minnesbank har varit att börja jobba i min uppväxtkommun. Dels för att det finns en sådan stark tacksamhet och lojalitet till den där platsen, men också för att minnena tycks försvinna och luckras upp varje dag som jag nu besöker Kil. Varje gång jag svänger av 61:an, tar avfarten genom Dalliden och kurvan förbi Mulleskogen förstör jag kopplingen till mitt känslocentra. Det blir allt svårare att få det snöa i glasbubblan. Jag skakar och skakar, men flingorna ligger fastklistrade mot botten.

Mitt dramatiska jag känner naturligtvis en stark saknad och sörjer förlusten av de minnen jag hållit så hårt i handen.

Mitt friska jag höjer stereon – sjunger med till Britneys Work Bitch – från 2013 (halelujah) – och känner att jag är på väg att bli fri på riktigt.

Annonser

2 thoughts on “Diskrensning

  1. Åh, du har fångat min känsla av Kil på pricken. Gröna parken och när vi blev jagade med kniv, den lilla grottan bland tallväxterna vid pulkabacken som de gömde porr och ölburkar i, hänget vid kiosken när man försökte bli sedd och hundra andra minnen. Jag tycker man har så mycket minnen från barndomen och tonåren för att varenda dag var ju en evighet. Nu är det liksom mer månader i stöten, förr var ju en hel dag ett liv nästan – och där det kändes som om det hade ENORM betydelse om den där killen i nian hälsade eller in och så vidare. Jag önskar jag hade vetat mycket mer som ung vad jag vet idag, då hade jag nog satsat på andra saker som gett mig mer. Men då hade jag kanske inte varit den jag är idag. Ibland kan jag finna ro i Winnerbäcks låtar om just de unga åren på någe vis. Svårt att förklara, svårt att förmedla till nån annan fullt ut, så som mamma eller maken eller nån vän, för ens egen känsla känner man bara själv…

    Och numer när jag åker hem funderar jag mycket. Jag drömmer mycket om Kil. Jag drömmer om folk, ställen, händelser (hittepåalltså) och sen när jag väl står där i kassan på Coop (märk väl att det inte är Konsum längre liksom) så är jag glad över att jag inte stått framför samma kassörska de senaste tretton åren, för då hade jag inte varit den jag är idag. Det är stort att tänka. Det är lite skrämmande. Kil på åttiotalet var väldigt tryggt, men det var också speciellt, det fanns inte invandrare om man inte räknade in norskorna, det fanns en grupp slum på Sunnanå (japp, det kan vi vara ärliga med), det fanns massa sport, massa föreningar, massa raggare och ja… det var ett bra ställe att växa upp på, om man hittade en gemenskap. Det var säkerligen outhärdligt att växa upp i som homo, med handikapp eller med en morsa och farsa som var studierektor och lärare på högstadiet och man inte hade nån gemenskap att vara i. Att känna sig som en del av. Nittotalet var också spännande, men där förstördes en viss del för mig med gymnasiet. Jag gillade inte gymnasiet. Nån få del såklart, men nej, jag hade gärna gått gymnasiet i Kil också tror jag… ?

    • Åh how I love dina kommentarer! Känns nästan som vi delat samma uppväxt. 😉 och såklart har du rätt, allt var nog inte så sammetslent som man minns det. För många. Och många som man förstår idag borde ha fångats upp, som hamnade så solklart emellan allt. Och btw – Willys kommer alltid heta Kronhallen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s