Om att skratta och gråta. Och ligga.

Att gråta med någon är mer intimt än att att ligga med någon. Så har jag känt i merparten av mitt liv.

Jag är ju en känslomänniska. Men i min familj har vi alltid skrattat när något varit jobbigt. Skrattet har både varit en livboj och ett trasigt ben.

Så fort vi närmar oss en gräns där det blir lite för känslomässigt krävande så skojar vi till det lite, drar ett skämt – gärna osmakligt – för att lätta lite på trycket.

Ibland måste man ju våga vara allvarlig också. Och det där kan vara som att vandra ut på tunn is för mig. Våga stanna, våga känna, våga vara.

Skrattet har alltid varit en helande kraft, för jag har egentligen alldeles för nära till alla känslor inom mig. Och jag kan längta efter att känna – jag är en känsloknarkare som genom livet många gånger försatt mig i, forcerat fram olika känslostämningar. Jag kan i princip älska att känna melankoli lika mycket som glädje. Och den största av rädslor är att inte känna något alls, att inte kunna pendla eller kasta sig mellan känslostationerna. Upp, ner, fram och tillbaks.

Ibland kan det vara svårt att komma i kontakt med sorgen i bröstet. Och ändå vet jag att den är min främsta motor till att kreera, skapa, finna djup i mig själv. Det är liksom den bästa tunnel in i mig själv som jag hittar. Ibland är den bred, som ett slukhål – ett vattenfall – och drar ner hela mig. Ibland är den smal som ett sugrör. Och ibland behöver jag bredda den, känner jag. För att inte bara bli något förljuget. Jag måste framkalla det onda suget i bröstet. Jag lyssnar på musik. Försöker återskapa sinnesstämningar av smärta. För att känna mig sann. Men mest för att när jag mår helt bra, så slutar jag att kunna skapa. Och det känns så otroligt jävla patetiskt. Så förutsägbart. Så fjorton år.

I min ursprungsfamilj skrattar vi åt allt. Inget är förbjudet att skoja om. Och pappa kan lika gärna som nittonåriga Ludde dra skämten alldeles för långt. För att det finns en inbördes ouutalad tävling – där vi njuter av att framkalla äckel eller chock hos varandra.

Skrattet var det som fångade upp oss när både farmor och mormor gick bort. När vi satt runt mormors döda kropp låg skämtandet som en len honung över våra såriga strupar, som ett kokande blod i våra ådror. Så länge vi skrattade var vi levande. Och tillsammans. Och när farmor låg cancersjuk och vaknade till efter dagar och nätter nära döden var det skoja hon ville göra med oss.

Ibland har det också varit jävligt enerverande, ska jag också erkänna. När jag som tonåring sökte förståelse för livets törnar kunde jag mötas av ett skämt. När jag var upprörd, vissa gånger, blev jag skämtet.

Samtidigt – skrattet är så jävla helande. Gråten är det också. Men jag har jävligt mycket svårare för att gråta tillsammans med andra. För då är guarden så jävla sänkt. Sårbarheten så total.

Alltså – ligga med nån kan du göra för att det är roligt. Eller för att du går igång på någon slags situation. Eller på dig själv. Men gråta – det gör du fan inte med random.

Och nu – när någon jag älskar går på röntgenundersökningar för att de hittat en knöl i hennes lungor, när hon hostar och är så trött att jag inte ser någon glädje i hennes ögon ska jag fan skratta. Skratta mig ur den här maktlösheten och rädslan. Skratta som fan tills jag gråter.

Annonser

8 tankar om “Om att skratta och gråta. Och ligga.

  1. Det gör mig så ont att läsa om knöl och lunga. Och det är gött att skriva om det öppet. Glöm inte bort att man kan börja med att gråta och sedan skratta. Så helande tycker jag ofta begravningar varit, man är helt förstörd i kyrkan, men efteråt, på begravningskaffet eller den gemensamma samlingen eller hemma på kvällen så är det glada minnen och skratt som man vältrar sig i. Nu menar jag inte att hon ska begravas, bara ville visa ett tydligt exempel på att gråt gärna får gå före skratt i bland.

    • Absolut, så är det ju. Och jag är också tacksam för att jag har så lätt att känna , att både skratta och gråta, även om det ibland är påfrestande. När jag var yngre var det en kille som sa till mig att ”ju mer sorgen urholkar själen, ju mer plats finns kvar till glädjen. Ganska fint. Kram

  2. Fast jag håller inte helt med här. Jag tycker vi varit väldigt öppna även med gråten. I alla fall på pappas sida av familjen. Jag minns att vi satt och grät, grät, grät runt mormor och för att inte tala om farmor. Alla kramar vi gav varann och sorgen vi delade. Det var många moment där inga skämt infann sig och jag minns personligen mer gråt än skratt från dessa stunder. Samtidigt är det ju så att alla minnen är individuella utifrån ens egna perspektiv och vi alla minns olika, det är ju lite det som är charmen med minnen och uppfattningar :).

    • Du har ju såklart rätt Amanda.
      När jag läser igenom inlägget låter det ju som om vi inte gråter alls och det gör vi ju. Speciellt i såna dånande sorger som när farmor och mormor gick bort. Men när sorgen är som svartast klättrar vi upp igen med hjälp av skrattet. Även om vi gör det med tårarna rinnande nerför kinderna, verkar vi må bra av att få skämta oss upp ur gyttjan. Det blir liksom någon slags repstege upp. Låta skrattet lysa genom och hela oss.
      Det finns garanterat massor av stunder utan skratt, det är jag övertygad om. Men vi verkar må som bäst när vi får avsluta med att skoja lite, för att bli friska liksom.
      Så upplever i alla fall jag det.
      Det är nog det jag ville berätta om.
      Sen tror jag absolut att vi blivit bättre på att gråta med åren. Precis som jag upplever det med kramar. Jag, personligen, tycker det hände något när mamma och pappa gick isär. För att inte tala om de andra sorgerna vi fått uppleva tillsammans efter det. Men jag har inte så många minnen av gråt eller tunga samtal från min uppväxt, som jag minns det (men det är heller ingen garanti för att det verkligen VAR så). Och när jag var yngre använde jag nog skämtandet mycket för att förhålla mig till saker och förstå dem. Och – med er är jag ju trygg nog att gråta.

      Tack för att du nyanserar och får mig att se på mina texter lite utifrån. Kan nog låta väldigt svart eller vitt, eftersom jag själv sitter inne med en massa erfarenheter som inte kommer med. Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s