Karriär für alle

På tåget hem från Stockholm för några veckor sen blev tåget försenat (”Bomber och granater!”). Jag gladde mig och tvådde mina händer nöjt – eftersom jag för en gångs skull bokat förstaklassbiljett (kostade mig hela tre kronor mer än en biljett i andraklass) och tänkte att nu fan får jag valuta för pengarna och lät röven sjunka ner extra djupt i den mjukt stoppade förstaklassfåtöljen.

However – det var nästan tomt i kupén och jag borde väl tagit tillfället i akt att breda ut min lekamen på ett annat säte, men laglydigt satt jag kvar i min plats trots att det betydde att jag nog tvingade mig på en ung kille som satt på fönsterplatsen innanför mig.

Vi började småprata. He was nice. (Och kanske ville han försäkra sig om att jag inte var ett psycho, som skavde på honom, trots att vagnen var full av tomma stolar.) Det visade sig att han var tjugofyra år och med mina tiotal år mer i livet uppenbarade det sig att vi befann oss på olika platser i livet.

Han var precis på väg ut i arbetslivet, som det ju heter, och berättade att det var mycket karriär som avhandlades i hans kretsar.

Kom då och tänka på det här med karriär.
För att det ibland provocerat mig lite. Fokuset.

Ofta är det en av de absolut första frågor vi ställer (Jag gör det också.):

-Vad gör du?

Och frågan syftar alltså inte på vad personen ifråga just är i färd med, utan på vad hen jobbar med.

Jag älskar ju att sortera, kategorisera och få överblick. Och det finns tre parametrar som jag helst vill få koll på, innan jag känner mig trygg i nya sällskap (och nej, jag är icke stolt över detta):

  1. Ålder (jag är en sån jävla åldersfascist)
  2. Uppväxtort (var ska jag connecta med den här personen? Korsar man de två första parametrarna kanske vi till och med kan hitta gemensamma bekanta och då är jag ju verkligen i hamn!)
  3. Yrke

På senare år har jag dock blivit allt mer ointresserade av punkt nummer tre.

För – vad du gör säger ingenting om vem du är.

Det kan ge upphov till intressanta samtal helt klart, men de mest spännande diskussionerna föds sällan ur ett yrkesval tänker jag.

Dessutom är jag ganska emot hetsen på att det skulle vara fint att välja att ”göra karriär”.

Det förutsätts att du då har vilja och ambition – något vi tycks sätta synonymt med friskt kött. Eftersträvansvärt.

Det finaste man kan göra är till exempel inte att nörda in på sin hobby, vara snäll eller sätta en sjuhelsikes massa barn till världen (det kan ju till och med anses ganska skanky). Det finaste man kan göra är karriär. Att klättra.
Då har man verkligen åstadkommit något i livet. (Det anses dock fint att göra både och. I alla fall om du är man och kan skvätta fram barn lite här och där, men ändå vara ditt yrke helhjärtat dedikerad. Är du kvinna kan du i samma sits bestraffas för att du inte är rättvis mot dina barn. Och dessutom är det inte lika sexigt att föda här och där som att skvätta. Om du inte kan göra det lika obrytt då, vill säga.)

Det anses fint att klättra, jaga, vara på väg. Då VILL du något. (Bara det här med själva klättrandet är ju ganska intressant. Och ganska tydligt. Hur vi visuellt skapar en bild av jobbytandet som att ta sig uppåt. Och isåfall – ju högre man kommer, ju mer borde man ju också få överblick. Och överblick är väl i och för sig något att avundas. Det är bara det att många ändå är upptagna med att stirra in i den där klätterväggen, planera nästa move.)

Att ha ambition är friskt, anser vi och ifrågasätter de där som går till jobben dag ut och dag in i flera år. Förr var det fint att få guldklocka, nu är det shameful. Riktiga karriärister har en klar plan, de tar inga omvägar, de jagar. Hungrigt.

Min mamma arbetade i många år som förskolelärare, sen bytte hon bana. Och hujedane mig vad ofta jag får reaktioner som visar ”wow!” när jag berättar. För det är ju finare, bättre, att vara forskare än förskolelärare. Det förstår ju alla. Pappa var frisör, men slutade och började jobba helt med sin hobby – som underhållare. Det jag tror jag lärt mig av deras val är att det är okej att göra det du känner för. Våga prova. Och att det går att ångra sig, även yrkesmässigt. Men att rangordna yrken är jag emot.

Jag minns när jag ringde pappa en gång och grät eftersom jag gjort slut med min dåvarande pojkvän och möttes av ”Lina, du måste lära dig att nöja dig!”. Där och då tyckte jag han var en jävla idiot. Hur kan man säga så till någon? Nöja mig? Borde jag inte som din dotter, vara värd enbart det bästa?

Men när det där har sjunkit in i mig förstår jag vad han menar. Tror jag. (Förutom att jag där och då tror att det också var hans separationsångest som pratade. Han ville inte mista min pojkvän.). För jag träffar så många som jagar hela livet. Som alltid är på väg. Ser allt som en transportsträcka. Uppåt. Utåt, Bortåt. Och kanske missar allt det där som kan pågå. Som kanske inte ens har tid att känna efter om de är nöjda med tillvaron, ta vara på det de har här och nu.

Folk berättar nästan rodnande att de varit på samma arbetsplats länge. För då förutsätts de vara utan ambitioner.

”Men det kanske finns möjlighet att klättra och avancera inom företaget?” kan man plåstra om skammens sår. För det applådbara värdet finns så ofta inneboende i ”avancemanget”, i bytet, förändringen.

En karriär har du ju ÄNDÅ så länge du jobbar, oavsett om du går till samma arbete i fyrtio år, tänker jag. Det kan vara bra att komma ihåg ibland.

Ett är säkert.
Ditt yrke blir sällan roligare än de människor du jobbar med.

För att förtydliga så tycker jag alltså att det är helt okej att vilja göra sk karriär, men också att det är lika okej att låta bli.

Ditt yrke kan aldrig bli större än den du är. Du är inte det du gör.

Vänta här nu? Hörde jag ett stort jävla rungande ”Amen”?
Ja, jag tänkte väl det.

Annonser

2 tankar om “Karriär für alle

    • Så jävla bra! Och älskar man något, ska man ju stanna där, tänker jag.

      Jag hade verkligen världens roligaste jobb i nio år. Hade inte företaget gått i konkurs hade jag säkert blivit kvar i nio till. Och samtidigt var det så många utomstående som frågade om när jag skulle ta nästa steg, flytta till Stockholm etc etc.

      Skönt att du känner så också. Jag menar, men spenderar ju så inihelvete mycket tid av sitt enda liv, på det där jobbet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s