Staten, mitt kungadöme och Trollkarlen från Oz

”Jag älskar att äga”.

Jag minns de unga moderaternas slogan. Jag. Älskar. Att. Äga.
Jag funderar. Vänder på orden. Smakar. Låter det glida runt i medvetandet som en munfull rött i käften under en vinprovning.

Och så avsmaken. Beskheten. Vinet fräter och river upp blåsor inuti mig.

För visst – jag älskar också att äga. Älskar att äga mitt liv, mitt hus, mina tankar – och ja, såklart också den där nya balettkjolen i tyll, som jag ska ha på mig någon gång, när det passar.

Men vet ni? Allra mest älskar jag att äga tillsammans med er andra. För jag älskar att VI äger. Vi äger. Det är min politiska slogan 2014. Det är det där jaget som gör mig så ledsen. En tendens som eskalerat. Det är där viet som vi måste kämpa för. Jag som bor i Karlstad äger just i detta nu en stadspark. Jag äger tusentals hundraåriga träd, lekparker, ett bibliotek med långa rader av olästa ord, kunskap och upplevelser. Jag äger ett badhus. Fantastiska gamla byggnader. Gator. Och när jag tänker på det såhär, så är jag kung. Kung i mitt eget liv. I min egen tillvaro. Vi är kungar allihop.

Jag tror på sammanhang. Sammanhang skapar vi enbart tillsammans. Det går inte ensam.
Den egna plånboken har blivit ett fack där vi gömmer våra själar. Ett slags hem. Någon kortsiktighet där vi glömmer det vackra i att delta. Det livsviktiga i viet.

Staten ses allt oftare som en stor grå massa. Med egna pengar. Som tar. Likt någon form av elak styvmor.
”Det är staten”. News – staten är VI. Det är du och jag. Vi äger staten tillsammans. Staten är vi. Och vi har representanter som vi väljer – du och jag. Staten är våra pengar. Det är vår gemensamma plånbok. Den är ingen egengående maskin, utan människor vid styrspakarna. Det är lätt att tro att staten är någon slags Trollkarlen från Oz, men bakom draperiet står människor av kött och blod. Människor som du och jag. Ja – det är faktiskt du och jag som står där.

Jag tror absolut vi kan göra saker smartare. Göra bättre prioriteringar.
Men truth – saker kostar. Människor kostar.
Och SKA kosta pengar.
Vi vill ha mindre barngrupper. Mer lärartäthet. Vi klagar på äldreomsorgen. Vi vill ha skillnad. Får med jämna mellanrum nog. Vi protesterar högljutt.

Och – det är klart vi ska ha det bästa. Men det kostar pengar. Det kommer aldrig komma mer pengar från ovan. Summan pengar i världen är konstant. Det handlar ju egentligen bara om fördelning. Alltihop.

Ska vi ha det i den egna plånboken eller i den gemensamma?
Det gemensamma vi säljer ut, monterar bort kan inte komma tillbaks. Det är borta för all tid.

Och jag tycker vi blivit förblindade av att röra oss i separata tunnlar av ditt och mitt.
Så sjukt förblindade av att veta hur något berör just MIG. Det syns också retoriskt i media och bland fikaborden. Hur påverkar det som händer MIG? Det är en extremt kortsiktig fråga. Ställd av någon som för ett ögonblick kikar upp med ena ögat från sin Iphone.

Det är konstigt hur vi bygger en värld och vår existens, vår enda tid, vårt enda liv, kring ett fiktivt värde – något vi hittat på. Något vi föds utan. Något som inte spelar någon roll den dagen vi dör. Men – när världen ändå fungerar som den gör – vi kan göra bra saker för det här påhittade värdet pengar.

Så nästa gång du kollar ditt lönebesked – glädjs åt att du genom skatten införskaffat ett par dagar på förskolan, ett hemtjänstbesök för en ensam, behövande människa, ett barn som genom föräldraförsäkringen får spendera ännu en dag i sitt nyvunna liv tillsammans med sin förälder.

Vad är väl en svart tyllkjol värd i förlängningen, jämfört med att kunna ge livskvalitet till någon behövande? Kunna ge en trygg tillvaro till dig och mig och oss alla?

OCH – jag vill inte se en värld uppbyggd av välgörenhet – jag vill ha fördelningen som en självklar del av systemet. Jag har sällan sett så många stoltsera med sin givmildhet som när det gäller att dela sina välgörenhetsinitiativ i sociala medier. Däremot är det få som skryter med sin inbetalade skatt. Gör det!

Jag spottar ut det där rödtjutet i glaset, precis som man ska. Gör high five (jag är uppväxt på åttiotalet) och ler över mitt kungadöme. Vi äger – du och jag.