Döden, en barndomsvän och de stora känslorna

Så står vi där, över tjugo år senare.
Samlade kring en låda. En låda där en av oss vilar.

Kramar så hårda och varma,
som om de ska hjälpa oss överleva, hjälpa oss förstå.

Men det gör de inte.
En av oss har lämnat oss.
Alldeles för ung.

Ett fullsatt kyrkorum. Fast ändå så ekande tomt. Eftersom huvudpersonen borde stått däruppe själv. Tagit emot hyllningarna. Generats till röda kinder av uppslutningen och beskrivningarna.

Det som skulle varit en inflyttningsfest för din nya lägenhet, blir en utflyttningstillställning. Med tända ljus. Och ett hav av rosor.

Du fattas oss. Och trots att det ofattbara värker så starkt i min kropp, är det naturligtvis ojämförbart med de barndomsvänner jag nu återser – ni som förlorat en bror och ett barn. Ett hål i flocken som inte går att laga.

När jag var liten var du det snyggaste jag visste. Du var äldre. Coolare. Steget före. Med allt.
Jag minns förbjudna spel på datorn. Spännande musik. Laddade ord. Så mycket samlad erfarenhet.
Och nu när vi setts som vuxna har du alltid varit så otroligt varm, kärleksfull – spridit glädje och med stolthet lyft våra barndoms band och minnen.

Det går inte att förstå att du inte är kvar. Att du inte längre är här.

Ingen förstår. Kyrkorummet fylls av tårar, sorg och en kollektiv, nästan bedövande, oförmåga att förstå att det här är. Verklighet.

Det jag främst kommer bära med mig efter den här stunden, blir en lärdom.
(Hur märkligt är det inte att man lever intill varann, men först när någon försvinner blir påmind av att verkligen stanna upp och se essensen i en människa?)

Du gav, spred beröm, komplimanger och uppmuntran. Du var en person som inte undvek de stora orden, de stora känslorna. Så mycket att jag säkert kunde tycka att du överdrev lite. Blev kanske generad, av ovanan vid de stora penseldragen.
Men idag tänker jag att jag fanimej ska brassa på ännu mer. Det är livsglädje och feelgood som inte kostar någonting. Men som ger så mycket till omgivningen. Och till livet. För hur ont det än gör, så är vi ju levande, vi andra som står här och gråter besinningslöst tillsammans.

Känslor ÄR livet. Det är det som får mig att känna mig som mest levande.
Vi dricker oss fulla för att få tillåtelse att känna stort, att uttrycka oss stort. Vi härjar på fotbollsläktare för att få krama okända, få rusa oss höga av känslor tillsammans. Vi ser på film och gråter och skrattar – F.Ö.R.S.T.Ä.R.K.E.R – för att få surfa på känslostormarna.

Ändå lever vi i en tillvaro där det ofta belönas att ha förmågan att lägga band på oss själva. Att välja våra tillfällen, våra kontexter. Där återhållsamhet – eller i alla fall möjligheten till det – ses som någon slags dygd. Där det ibland utnyttjas som något slags maktmedel. Men vet ni vad? Det är de stora känslornas människor som borde vara vinnarna. Dem som vi borde lära oss av.

I vårt samhälle anses ”social kompetens” viktigare än allt annat.
Men det som ses som sociala skills är ju egentligen ett bagage med filter. Och förmågan att veta när och var man ska använda olika av dessa filter. När jag ska hålla undan eller förstora olika delar av mig själv och mitt känsloregister.
Min mormor – och många i äldre generationer – lärde sig betydelsen av att hålla tillbaks, att känslor skulle kosta, att det fanns något privat som skulle bevaras. Att det liksom skulle säkerställa någon form av värdighet. Och även om tiderna förändrats så lär vi oss fortfarande redan som barn att lägga band på känslor. Hur ilska, frustration eller sorg ska ”botas”. Hur vi inte fungerar i gruppen om vi låter känslorna styra oss. För så fungerar det ju – har du en stark koppling till dina känslor blir det nästan generande för oss andra.

Känslorna ska knytas upp eller kanaliseras i ett konstnärligt uttryck för att uppskattas som fint. Och – vem bestämmer vad som är värdighet? Varför finns det så starka likhetstecken mellan någon slags Greta Garbo-kontroll och värdighetsbegreppet?

Inför döden är vi alla lika.
Och jag tänker – vad är det vi minns, vad är det vi bär med oss, av någon som lämnar oss?

Det är känslor.
Minnen. Beröringspunkter. Känslor som personerna väckt i oss.

Livet handlar om att känna. Och jag tänker att livet istället borde gå ut på att plocka bort de där filtren. Låta känslorna växa, synas och ta plats. Jag vill inte röra mig i kretsar där känslor blir ett problem, där måttfullheten är en dygd, där de stora känslorna bestraffas.

Jag tänker spela högt. På alla strängar jag fått. För att jag kan.
(Dessutom kan de annars torka och gå av, när jag sedan ska prova eller måste använda dem någon gång.)

Jag står här med min egen syskonflock. Vi kramar varandras händer och jag kysser den enda blomma du någonsin får av mig.

Tack för alla förbjudna ord du lärde mig, barndomsvän. Jag använder dem dagligen fortfarande. Tack för alla gemensamma minnen – de kan ingen ta ifrån mig, även om du inte längre är här. Tack för kramar, glädje och de där stora, varma orden och känslorna.

Allt salt som grumlar mina ögon, får mig nu att se klarare.

Vila med det. I frid.

4 tankar på “Döden, en barndomsvän och de stora känslorna

  1. Ibland är ord så himla futtiga. Vi borde vara generösare med att visa saker, vara närvarande, inte fastna i vardaglivets tråk och tvång (som vi sjöng i nån gammal studentvisa) och visa vår omgivning hur värdefull den är för oss. Jag börjar med att skriva några futtiga ord till dig min vän sedan evigheter: Jag är full av beundran för ditt sätt att klä saker i ord, att kunna förmedla så många oerhört viktiga saker ur livet och minnet, att vara en kämpe även när det kostar på, och att räcka till så att så många får en del av dig och det även fast du har än fler från början att dela upp dig på. Jag är stolt över att du är min vän, du inspirerar mig, du får mig att tänka extra, du får mig att njuta av det enkla som en kladdkake, ensamstund på toa och snor. Glöm inte bort dig själv, glöm inte bort att du är den viktigaste för att alla runt dig ska få fortsätta vara en del i ditt liv – för det vill vi alla så gärna. Futtigt, men sant. Nästa gång vi ses är det jag som ska krama dig sådär nästan för länge, så att du som vanligt kan krama lite för länge.

    • Buäääähhh…. Nu får du mig att lipa som en sill (dessa gråtande fiskar)! Tack, tack, tack och tack igen! Du är en förebild för mig när det gäller omtanke för andra och handlingskraft. Du har sett mig när jag varit nere i gyttjan och du har fått mig le och känna mig älskad. Du är stark och cool. Du är avslappnad och vågar också vara öppen med svagheter. Du är modig och varm. Du är också en fantastisk skribent! Är så otroligt tacksam för att vi vandrat genom livet tillsammans du och jag. För att våra föräldrar valde samma plats. Även om verkligheten säger nåt annat känns du alltid bara tio meter asfalt bort – det är fint och tryggt!

  2. Och, sen slog det mig. Det är lätt att säga att döden alltid är något fult, men jag tycker det är mycket kring våra traditoner, rutiner och formalia runt döden som är så oerhört kraftfullt, stiligt, starkt och nästan glädjefyllt. Själva döden och att inte finnas till längre är ju kraftigt ångestskapande om jag tänker på det för mycket, men att andra välkomnar ett slut på ett lidande, kan leva i sin tro på att det kommer något härligare på andra sidan, kan finna tröst i att ”andra sidan” kan lämna budskap på olika sätt – det gör det i alla fall lite lättare att andas när ångesten kommer.

    Och det där med att de öppnat ett fönster så att själen kan flyga ut, och att man spelar ”Härlig är jorden” både till begravningar och bröllop, och begravningskaffe som allt som oftast slutar med att man har härliga samtal kring den man tagit farväl av, glädjen åt att träffa de man inte sett på alltför länge, det gör det enklarare att hantera.

    Själv har jag funderat på att skriva ner mina tankar om min begravning, i nån sån där grej som jag sett reklam för. Nån hemsida, eller nåt bankfack eller nån firma eller vad som, det gör kanske sorgen enklare att hantera för de som blir lämnade kvar, för då har de förtröstan i mina önskemål om avskedet.

    • Åh, jag håller med. Skulle egentligen inte gått på kaffet efteråt, barnen var sjuka å ludde var barnvakt. Men jag ringde hem, kollade läget och gick ändå. Och det var fint. Det blev gråt, men också många varma skratt. Som bomull för själen. Sen har jag aldrig varit på en så personlig, ljus och hoppfull begravning som den här. Och det var fantastiskt att vara bland så många troende. De var ledsna för att w lämnat oss så tidigt, men glada för att han var där han var nu. Och det hjälpte också till att w själv var så starkt troende, det blev till tröst för oss alla tror jag. Har faktiskt skrivit en sån där begravningsönskan en gång, men den ligger på nåt skrynkligt A4 i nån låda nånstans. Borde också ta tag i det där och göra det mer ordentligt. Bra påminnelse, min fina vän!

Lämna ett svar till Jessica Avbryt svar