Ett öppet förlåt till alla mina brevvänner

Någonstans i mina gömmor har jag ett gravt dåligt samvete.
Där ligger ett trettiotal brev från förhoppningsfulla kids. Dessutom med bilder.

Ungefär i samma veva som Berlinmuren föll gick jag med i frimärksklubben Frimme. Jag var inte det minsta intresserad av frimärken. Verkligen inte. Men jag blev avundsjuk på min kompis Victoria som var med. Bara det här att kalla det ”klubb” – vilket trick – jag ville inte vara utom gemenskapen som Frimme kunde erbjuda. Either you’re in or out.

Jag gick med.

Varje månad levererades ett antal nya frimärken – och jag fick också ett litet kit med verktyg som kunde användas när man fipplar med frimärken. Min längtan efter en hobby stillades inte med frimärken. Jag ville ha fart och fläkt, något som frimärkena inte gav.

Men – varje månad fick man också en medlemstidning. I en av dessa – om de någonstans finns sparade till omvärlden – finns en uppmaning till Sveriges kids att skicka brev med foto till Lina Nyåker i Kil. Jag och Jessica 2 (jag hade två Jessica på min gata, därav numreringen) hade skickat in en form av kontaktannons där vi sökte brevvänner och nu hade vårt case publicerats. Vi var mest nöjda med att de också tryckt var sin färgbild på oss – vi kände oss lite som kändisar. ”Brev med foto besvaras först. Vi svarar på alla brev, om vi får för många ger vi bort dem till kompisar.” skrev vi.

Jävla lögnhalsar.

Bild

Breven flödade in. Nästan varje dag var det som julafton. (Fortfarande idag blir jag glad över kuvert adresserade i mitt namn, även om de i 98 procent av fallen innehåller räkningar. Det är smart. E-fakturor är osmarta. Med en fysisk räkning i sin brevlåda, känner kunden att den fått något. Kunden= jag.)

Från alla delar av Sverige kom breven. Killar. Tjejer. Alla sugna på brevvänner. Och nästan alla ville öka sina vinstmöjligheter med ett bifogat foto.

Vi svarade inte.
På. Ett. Enda. Jävla. Brev.

Vår bekräftelsetank var fylld. Vi var tillfredsställda.

En tjej skrev fyra brev. Först glatt och säljande. Sedan uppgivet. I det sista skärptes tonen och hon undrade upprört  – med stora bokstäver och utropstecken i flertal – vad som hänt; vi hade ju lovat att ge bort till kompisar.

Så känner ni igen någon av följande personer så vill jag be er framföra min uppriktigaste, ödmjukaste ursäkt.

Scan-008.BMP Scan-007.BMP Scan-006.BMP Scan-005.BMP  Scan-003.BMP Scan-002.BMP Scan-001.BMPScan-004.BMP

Det var inte er det var fel på. Jag lovar. Det var oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s