Förlåt för fan, Amanda/Don’t try this at home

-Glassbilen?! Jag tittade oförstående på henne. Näe, det där är ju Barnhämtarn!

Följande saker är exempel på saker – och rena övergrepp – som jag utsatt min lillasyster för när vi var barn:

  • Tvingat henne pussa en massa random killar
  • Tvingat henne slicka en ökenråtta i röven
  • Släpat henne – i håret – uppför trappan hemma
  • Tagit strypgrepp sittandes på henne tills hon nästan blev blå i ansiktet

…listan kan fortsätta, men jag tror ni get the point.
(Ja, jag kan erkänna det här nu, eftersom jag antar att brotten är preskriberade. Och jag hoppas att ingen socialarbetare ringer på dörren och tar med sig mina barn, med hänvisning till bristande kunskaper i barnhantering för två-tre decennier sedan.)

Dessutom hade jag en period (som jag smärtsamt nog fortfarande minns känslan av, nästan fysiskt) när jag systematiskt stängde in henne på toaletten, utan att tända lyset, höll för dörren på utsidan tills hon började gråta. Skräckslaget. Då öppnade jag nöjt dörren, med huvudet på sned och ömmande blick. Bredde välkomnande ut den stora famnen och njöt i fulla drag över att få trösta den lilla rädda människan. Njöt i fulla drag av känslan av att vara så inihelvete behövd.

När hon sedan var glad igen, började proceduren om och jag puttade återigen in henne i badrummet.

FÖRLÅT AMANDA!
Vilken jävla sadist till storasyster du växt upp med. (Och ja, min storebror utsatte även mig för skräck och ångest, men ändå…det kanske inte är så konstigt att du var så out of control som tonåring…)

Det mest elaka var nog ändå hur vi lurade dig till ångest och tårar varje onsdagskväll. För när andra barn förhoppningsfullt skuttade ut genom dörren, låg Amanda gråtandes gömd under sin säng och skakade av skräck när hon hörde ljudet från glassbilen…

Jag var barnvakt och behövde väl få den lilla gamen att lyda, när Hemglassbilen tutade in på kvarteret. Det var då jag fick den. Snilleblixten.

-Glassbilen?! Jag tittade oförstående på henne. Näe, det där är ju barnhämtarn.

Och där och då föddes han. Den mest ondskefulla av dem alla.

Barnhämtaren hjälpte mig att genomleva många barnvaktssituationer därefter. Jag tyglade trots. Skapade en lydig och vän liten varelse av det vilda, nejsägande yrvädret. (Och även om måluppfyllnaden var god, avråder jag idag, å det bestämdaste, från denna uppfostringsmetod.)

Barnhämtaren åkte runt i villakvarteren med sin skåpbil, gick in husen och hämtade resolut med sig de barn som betett sig på ett beklagligt sätt eller ställt till ofog. När andra hotade med uteblivna julklappar, målade jag upp detaljrika, fasansfulla bilder av ett väsen som skulle få fiskargubben som visste vad du gjorde förra sommaren, att framstå som en vän Anders Lundin i jämförelse.

Jag drev det hela så långt att jag fick min bästis Linn att klä ut sig i svart slängkappa och bärandes på en jutesäck, stor nog att rymma en mindre barnakropp, komma inhaltandes i rummet hos henne en kväll när hon varit extra besvärlig och inte lytt mina order. Jag vet inte om jag någonsin efteråt sett någon så livrädd som Amanda den kvällen.

FÖRLÅT ÄLSKADE LILLASYSTER! Här och nu biktar jag mig. FÖRLÅT!

Spöa mig. Stånga mig. Gör någonting!

Nåväl:
Barn. Ska. Inte. Barnvakta. Barn.
Det är ett som är säkert.

Det är ett under att denna underbara människa följt mig vid min sida och leker med mig än idag. Det ligger väl någon form av Stockholmssyndrom i botten, I guess.

Nästa gång du kommer hit, Amanda, är det fanimej jag som bjuder.
På glass.
(Förrätten blir ökenråttsröv – stay tuned!)

barnhämtaren 2 barnhämtaren

Annonser

En tanke på “Förlåt för fan, Amanda/Don’t try this at home

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s