Låt ingen sätta taggtråd runt våra hjärtan

Jag skulle göra blogg-comeback. Jag är en illojal bloggare. Jag vill bara skriva när lusten faller på, när möjligheten finns. Det måste vara lustfyllt. Eller viktigt. Jag skulle skriva en text om mors dag, tänkte jag, som jag ville såga längs fotknölarna i solidaritet med alla er som velat, som längtat, men som inte kunnat bli någon ”världens bästa mamma”. Men så kom valet. Valet till Europaparlamentet. Och det knöt sig i mellangärdet. Svartnade för ögonen. Mitt framför mig. Jag ser det ofattbara hända. Så jag skriver, men inte någon attack på mors dag, utan inkonsekvent nog till mina barn, fast i egenskap av just barn, inte nödvändigtvis mina egna. Ni nya människor, som ska ta över denna värld, som just i detta nu ger er era referenser av vad det innebär att vara människa.

Vi har klätt er i fina kläder och kammat era hår. I era små, mjuka händer bär ni våra röstkort, krampaktigt. Jag vill att ni ska förstå hur värdefulla de är. Till synes en ihopvikt papperslapp, inte olik reklambladen som kommer hem i brevlådan. Den perforerade linjen, som ni hittills mest sett på rabattkuponger som vi lämnar i affären för att kunna dra av 20 % på en vara eller två. Men denna ihopvikta papperslapp rymmer så mycket mer. Jag vill att ni ska förstå det.

I vallokalen försöker vi göra er delaktiga vid överlämnandet. Försöker få något högtidligt över att lämna fram det vita kuvertet, röstkortet och id-handlingen, bli avprickade i röstlängden och tacka. Och någonstans i hjärtat tänker jag – Helvete, så många människor jag faktiskt har att tacka för detta. Helvete så normalt och vardagligt det känns, men vad stort det egentligen är, att jag får välja vilken jävla lapp jag vill, kryssa vilket namn jag vill. Och ska jag vara helt ärlig så har jag under året ägnat orimligt mycket mer tid åt att välja Instagram-filters och studerat selfies på mitt eget ansikte, än att verkligen sätta mig in i vilka kandidater som passar att föra min talan i den värld som ska inringa mina barn. Som ska skapa de allra bästa förutsättningar, för att världen ska vara eller bli den jag vill.
Och i skammen av detta erkännande, tänker jag, att vi måste visa er hur skör den här demokratin är. Hur värdefull den är.

Jag minns farmor och farfar. Och jag har hört berättelserna om mormor och morfar. Om hur deras värld såg ut. Och hur de lade sina liv, sin enda dyrbara tid, på att skapa vårt samhälle, den vardag jag har idag. Nästan alla självklarheter jag har idag. Varenda en av dem, har människor kämpat sig till. Debatterat för. Slagits för. De har sått. Och jag skördar. Jag skördar dagligdags och slentrianmässigt.

Av tacksamhet och för att ni ska känna vikten av de här minuterna av våra liv, köper vi fika och äter tillsammans. Ni får välja precis vad ni vill. För att fira demokratin, säger jag pretentiöst och tänker självgott att jag är en bra förälder. Ni är tre och fyra år gamla. Och vi fikar olidligt ofta. Så hur ni ska minnas det här eller få just denna fika att kännas speciell och högtidlig vet jag inte. Ni äter snabbt upp Daimstruten och Piggelinen och springer skattande och nyfiket tillsammans runt i biblioteksentrén.

Efteråt köper jag en sjal i en butik. För att fira, säger jag högt till mig själv. Jag har beslutsångest. Vrider och vänder mig framför spegeln. Ni ligger på golvet och gallskriker uttröttat. Jag är stressad. Damen i kassan påpekar att jag faktiskt kan köpa två. ”De kostar ju bara 275 kronor.” Hon säger det igen nästan överraskat, lite saktare och i pedagogisk ton för att jag verkligen ska förstå: ”275 kronor. Det är ju ingenting!”

Tre år tidigare sitter vi kring ett bord på en uteservering i centrala Karlstad. Jag känner mig som tagen ur en annons för familjelivet, det underbara. Mamma, pappa, barn äter glass. Plötsligt står någon vid vårt bord. Du är några år äldre än min dotter, men fortfarande liten. Du pekar mot din gapande mun. ”Hungrig!” Den där annonsen som jag lever i börjar plötsligt skeva och skava. Jag ser dig och tänker på en fågelunges öppna käft. Och jag tänker på de hungrigt, gapande kråkorna som sitter utanför McDonalds bland människor som betalat och tycker sig ha rätten till en kråkfri middag. Det vet väl alla att fåglar ska befinna sig i skogen och picka maskar ur gräsmattor? Det gör ont. Vi ger dig en tjuga till att köpa glass. Eller egentligen – vad fan du vill. Det är första gången jag sett ett barn tigga i Karlstad. Och Olle ser din pappa jaga sitt levebröd på samma sätt längre bort på gatan. Jag tänker på ovärdigheten i detta. Du är ett barn. Ni är en familj. Människor. Som du och jag. Och egentligen vill jag blunda. Blunda från den absurda situationen och äcklet över mig själv och den värld jag lever i. Jag knycklar mentalt ihop annonsen, ger dig en tjuga till och sen lämnar vi vårt fikabord och går. Åker hem till våra trygga villakvarter och fortsätter våra liv. Du. Och din pappa. Är. Kvar.
Vi är tagna, pratar om er länge den kvällen och stoppar om vår dotter extra omsorgsfullt. Men du och din pappa är kvar därute. Gapande och oskyddade. 

Det är valvaka. Veckorna innan valet har jag haft hopp och känt påtaglig optimism. Jag är dum i huvudet. Världen ÄR inte mitt Facebookflöde. Det är inget statistiskt underlag. Nu är alla filter borta. Och det svartnar framför mig. Nästan dubbelt så många svenskar har röstat på Sverigedemokraterna än på partiet som tydligt står för allas lika värde. Jag tänker på den fyraåriga flickans gapande mun. Jag tänker på slentrianfikor och fredagsmys. Och 275 kronor, som är ingenting. Jag tänker på fingrar. Lungor som andas. Hjärtan som slår. Hårt och snabbt. Jag tänker på känslor. Sorg. Skratt. Och allsång på Skansen. Jag tänker på Iphones. Ullared. Och människor som pratar för högt på bussen.

Inuti är vi alla lika. Vänd ut och in på mig. Huden är ett organ som vilket som helst. Jag hör stöveltramp. Jag hör piskor som viner. Taggtråd som sätts upp. I land efter land röstar ofattbara mängder människor in ett styre av flockhövdingar, med enda syfte att homogenisera flocken och skapa stängda rum. Alla. Ska. Vara. Som. Oss. ALLA. Ska. Vara. Som. Oss.

En armé av rädsla och likriktning.

Plötsligt står jag här. Jag är rädd för de rädda. Det känns som hela Europa drabbats av en panikattack – rädda för rädslorna, en mörkrets spiral. Ett slukhål som lever av våra skrämda känslor.

Vi pratar om integration och mångfald. För mig handlar det om människokärlek. Och respekt till livet. Så många av oss anser sig ha företräde till trygghet. Företräde till frihet. Och inbillar sig att friheten är en påse godis som kan ta slut, om allt för många delar på den. Eller tror att någon kommer cykla förbi och hånfullt skrattande rycka den ur våra händer. Friheten är inte detta. Friheten blir inte mindre om fler får del av den. Den bara växer.

Och i allt detta väljer över hälften av oss att låta bli att rösta. För vad fan folk än säger, så är det också en aktiv handling, ett val, att välja bort att rösta. Även i min närhet väljer flera stycken att fira mors dag, att klippa gräset, att välja filter på Instagram istället för att ta hand om våra barns värld och gå och rösta. En historielös bekvämlighet. 

En gång i tiden var jag på väg att tatuera in ett latinskt uttryck över armen. Jag gjorde det aldrig.
Men jag önskar jag kunde tatuera in det i min själ. ”Dum spiro spero” – så länge jag andas hoppas jag. 

Låt hoppet aldrig lämna våra hjärtan. Vi är referenserna för våra nya människor. Bidra inte till att deras referenser bara blir olika uttryck av rädsla. Fortsätt andas. Fortsätt vara människa. Välj att öppna famnen. Välj att älska. Vi har ett val. Använd det varsamt. Vad är en ros och en bit tårta på Mors dag mot att vårda det generationer bakåt slagits för att ge oss? Det finaste vi kan ge de nya människorna är att välja människokärlek och att vårda demokratin.

Jag håller din mjuka, lilla hand. Du ska inte bli allt som jag aldrig blev. Jag ska bli det som mina förfäder gjort för mig. Jag ska kämpa märkbart för det jag tror på. Och stå upp för mina ideal. Det är det som kommer göra skillnad. Inte kammat hår och en Daimstrut på valdagen. 

Det finns människor som gapar. Efter trygghet och frihet. Och rätten att leva. Låt ingen sätta taggtråd kring våra hjärtan.

 

 

Annonser

3 tankar om “Låt ingen sätta taggtråd runt våra hjärtan

  1. Hej Lina!
    Ville bara säga att jag snubblade in på din blogg av nån märklig slump. Och jag som aldrig riktigt förstått förkärleken för att läsa om andras vardagsliv försöker nu klura ut hur en gör för att fatta när du skrivit något nytt. Tack så mycket för fin o rolig läsning!

    Kramar!

    • Men åh – tack snälla, snälla människa! Och jag är helt oteknisk, så först nu har jag fattat hur jag enkelt svarar på kommentarer, hehe. Så sorry ett sent svar. Blev fantastiskt glad och peppad över din kommentar! Stor kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s